För så gör prinsessor

Denna dag kan bäst sammanfattas med följande bild:

I övrigt har vi alla varit lediga, gjort Junibacken tillsammans med åttatusen andra familjer, ätit lunch på stan, handlat läskiga gummidaggmaskar, byggt ihop en legogrävskopa, badat och haft en mysig dag.

G'natt!

Det skulle blivit en drink, men det bidde tretimmars maratongnäll och ett tidigt sänggående.
G'natt!

Likhetsfeministen orerar

Som många vet är jag likhetsfeminist.
Det betyder att jag tror att likheterna mellan könen är större än olikheterna, och att olikheterna främt är kopplade till individen. Det betyder att jag inte ser begränsningar i vad män och kvinnor är kapabla att bli eller göra på grund av att dom har ett visst kön.

Särartsfeminister tror att de biologiska skillnaderna gör så att män och kvinnor har olika benägenhet att göra vissa val. Kvinnor är mer omvårdande och passar bättre i vårdyrken, män är starkare och mer fokuserade vilket gör att de då skulle passa bättre att bli högavlönade VD:ar. Typ. Men särartsfeministerna vill också höja statusen och likvärdera mäns och kvinnors egenskaper och på så vis bekämpa löneskillnader och orättvisor.

För mig är särartsfeminismen ett första steg på vägen till att förstå feminismen. För mig var det så, jag blev först särsrtsfeminist (fast det visste jag inte att det hette då). Sen kom jag till en större insikt. Först vill jag bara klargöra att jag absolut är medveten om att män och kvinnor är olika; biologiskt har vi två olika könsorgan och socialt bär vi på tradiontionellt nedärvda könsrollsmönster.

Varför vill jag då inte tro på särartsfeminismen? Dels för att den skapar obehagliga "normalitetsavvikelser", dvs om man som kvinna inte kan hålla med om, eller ser sig själv i, de typiskt kvinnliga egenskaperna, vad blir man då? Onormal? Mer man än kvinna? För mig är det självklart att skillnader mellan individer är betydligt mer avgörande än eventuella skillnader mellan grupper av "män" och "kvinnor".

Däremot är det viktigt att göra dessa generaliseringar av kön när man ska synliggöra maktstrukturer och nedärvda sociala mönster som både män och kvinnor bär på, upprätthåller och för vidare. Detta är dock inte alls kopplat till våra könsorgan eller eventuella viktskillnader i hjärnsubtans.

Många särartsfeminister utgår från sig själva och sin egen snäva krets. "Min man gör alltid såhär! Det är väl typiskt män! Medan vi kvinnor ju...". Nja, men om jag inte känner igen varken mig själv som kvinna eller min egen make som man i detta resonemang - vad betyder det då?

Jag tycker också att man frånsäger sig ansvaret om man skyller allt på biologin. Naturen kan man ju inte ändra på. Och kan man inte ändra på könsrollerna så får man istället börja hojta om att dessa båda stereotyper ska ha lika värde.

Som likhetsfeminist måste däremot man göra en jobbig resa, där man ifrågasätter systemet, sig själv och sin egen roll. Och när man gjort den resan så är man inte densamma.

Vissa saker (som att raka benen) kommer man fram till att man vill göra 'ändå', och det är helt OK! Andra saker (som att dela föräldraledigheten) gör man på det nya sättet, trots att det för somliga kanske sliter och drar lite först inuti.

Jag tycker också att omvårdande egenskaper ska synliggöras mer och vara lika mycket värda som analytisk förmåga eller något annat. Men för individen. Inte för att man tros ha dessa egenskaper pga sitt kön.

Däremot tycker jag vidare att man ska arbeta redan på förskolan med genus, för att främja utveckligen av alla egenskaper hos alla barn. Empati, uttryckande av känslor, mod, djärvhet. Inte förutsätta att flickor är lugna docklekare och pojkar vilda trädklättrare. För tyvärr möter man fortfarande den inställningen även bland föräldrar och vuxna i vår generation.

Därför är jag likhetsfeminist.
Vad är ni?

PS. Ett kanonboktips: Bangs antologi om biologi och kön "Hjärnsläpp". DS.

Machoman

Jag trodde jag var gift med en husmorstyp.
När jag i själva verket samsover med en riktig machoman!
Fick jag veta, när jag läste gårdagens City.

"Machomännen samlas i köket" nämligen, och så en bild på Per Morberg och Paolo Roberto.

En riktig machoman:
* Gör grytor (bock!)
* Lagar helt kött, gärna egenhändigt jagad älgstek (njae)
* Bakar eget surdegsbröd (fetbock!)
* Grillar, gärna halva lamm (njae)
* Maler eget kaffe till espressomaskinen (fetfetbock!)
* Vässar sina Globalknivar (jodå, s'atte)

Happ. Så man är alltså gift med en machoman.
Men så myser jag när jag tänker på att en riktig machoman förmodligen inte gör följande, vilket nämligen detta särskilda exemplar gör;

* Vårdar sina orkidéer som vore dom spädbarn
* Ofta bakar speciell banankaka för att bjuda på jobbfikan
* Tar exakt halva VAB:en, alltid
* Favoritavec:en är punsch
* Puffar kuddarna i soffan inför varje helg, OCH arrangerar dom i färgordning
* Ser till att vi har det mysigt hemma, tänder ljus och dukar fint
* Målar tånaglarna gröna och röda för att visa att 'pojkar också vill vara fina och nagellack'
* Gråter när han kramar sina barn efter två dagars bortavaro

Kaffeost

Maken kom just hem från nord-Norrland, Tärendö. Som ensam gäst på Pajalas flygplats, fick han lära sig ett nytt begrepp som han nu ältat sedan han ankom hemmet:

"Kaffeost,
är en variant av ost som används till eller i kaffet istället för kaffebröd. Kaffeosten är en traditionell nordfinsk maträtt med gamla anor i norra Finland och i Tornedalen. Det lägges som småbitar i kaffet eller ätes vid sidan av med hjortronsylt. Äter man osten som den är antingen varm eller kall gnisslar det när man tuggar den.

Den som vant sig vid kaffeost, känner en stor inre harmoni när kaffet serveras med ost. Utan den exklusiva osten till kaffet, uppstår en djup innre tomhet, säger många kaffeostälskare. Varav många stadsbor tror är endast förbehållen dom som bor på landet och har egna kor, samt tillgång till stora kittlar och ostformar gjorda av flätade rötter eller dylikt. "

Dubbelknut

Det uppstod stor förvirring och uppståndelse när vår son Knut, snart 4 år, i parken häromdagen finner sig ståendes öga mot öga med Knut, snart 4 år.

Knut, snart 4 år, bor tvärs över parken. Han hade aldrig nånsin hört om något annat barn som heter Knut.

Och så fanns han rakt över parken.

Vad blir det när två Knutar möts?
Dubbelknut, förstås.

Finnjävel

Jag har verkligen skitsvårt att fatta att man ska behöva ha finnar när man är trettiofyra, snart trettiofem, år. Ska det va' så? Va? Va? VA?!?

Sekunderna före kaos

Sekunderna före det att toarullstornet rasade, storebror drösade ner från toaletten, fick en bula i pannan och lillasyster började sympatiböla genom toarullsröret. After dinner fun.

Sursockrad

Sursockrade bilar hjälper mot det mesta.
Jag använder dom som kvällsarbetesångestdämpande.
Har nu spenderat ett antal dagar på mässa, diskat av ett nätverksmöte, kirrat mötena till Parisresan och förbereder morgondagens heldagsmöte på Sida. Jag är utstressad känner jag, men är glad att jag känner det, och kommer därmed ta ledigt på fredag.
Det är sursockrade bilar och Jacob Hellman som räddat mig idag.

Kvällsepisod

Igårkväll, runt nitton.

Jag rullar ner persiennerna i sovrummet och blickar ut genom fönstret en kort sekund.
Registrerar två chict svartklädda tjejer som promenerar i regnet. Funderar faktiskt en halv sekund på vart dom skulle. Finklädda. På väg upp för gatan.

Det går en halvtimme. Det knackar försynt på dörren. Jag hinner tänka hundra tankar på den halva sekund det tar mig att nå fram till dörren; 'har jag missat ett styrelsemöte, är grannen sur över att jag slängt blöta galonisar i en hög utanför dörren, är det en galen styckmördare som sett att det lyser i fönstret'. Jag kikar i titthålet och där står dom. Tjejerna.

Jag öppnar dörren och två väldigt vackra tjejer i tjufemårsåldern tittar på mig med vaken blick. Det ligger grusiga galonbyxor mellan oss, det luktar bajsblöja ur en mot ytterdörren lutad soppåse, jag har håret uppsatt i hemmatofs och går runt i säckiga trikåbyxor.

Jag får ett leende och en pamflett om existensiella frågor. Vad Gud och Bibeln kan göra för mig, för att lindra min existensiella ångest.

Det är en lätt surrealistisk episod.
Jag och Jehovas vittnen.

Spår av mina egna

Ett särskilt hemligt löv i fickan. En kastanj.
Den lilla bilen som inte skulle med till dagis, och en napp.

Spåren mina barn lämnar hos mig är ibland påtagligt fysiska. Jag fiskar i fickan efter SL-remsan men får upp ett inbjudningkort till ett kalas. Jag rotar i väskan efter en penna på ett möte och får upp glittriga penntrollspennan.

Jag blir alldeles varm i hjärtat.

Dissemination

Inleder veckan med att stå på Skolforum och dela ut reflexer till tolvtusen själaglada lärare.

Det är ganska roligt, dom blir glada, allt vi har är nämligen gratis. Två böcker om Reinert, regnmakaren, som ska rädda planeten Jonia från energibrist. En tjock pärm fylld med läromedel och interaktiva övningar om energi för låg- och mellanstadieelever. CD-skiva. Reflexer som ser ut som smileysar. Reflexerna är populärast.

Själv kryssar jag mellan Svenska Tidskrifters kaffemonter och Barnens Bokklubb där jag bara idag handlat sju böcker. Mitt emot oss har min före detta arbetsgivare sin monter vilket gav upphov till bitterljuva återseenden och glada skratt.

Men det bästa av allt är att Panduro har en egen monter här. Fatta! Jag är lost bland glitterlim och decoupagelack.

Däst

Tillbaka till civilisationen efter en helg i ödemarken.
En fantastisk helg, fylld av nostaligska tillbakablickar i form av foton och musik, framför sprakande brasa och bräddfyllda rödvinsglas. Fylld av emotionell rörelse; glädje och tårar, förtroenden som aldrig kommer lämna kretsen, vänner som i full tillit visar sin sårbarhet. Mycket skratt och extremt mycket god mat.

Kocken anlände framåt eftermiddagen, han stängde in sig i köket, vi bastade, drack champagne och piffade, idel high-heels och dekolltage, kocken hackade och reducerade och vispade och zestade, vi drack mer champagne och skrattade och grät.

Menyn var lika fantastisk som den lät. Den färska salsan var perfekt balanserad mot den salta friterade halloumin, carpaccion hade aggresivt sting av wasabi som harmonierade med fruktiga rubinröda granatäppelkärnor, tonfisken halstrad till perfektion och serverad med kraftigt uppsmörad apelsinglaze, kalvfilén mör och ankleverparfaiten samt dom Sauternesmarinerade sultanrussinen bokstavligen to die for.

Jag är mycket nöjd.
Och lite trött.

Nu börjar vi!

Nu börjar vi!

Piff

Piff

Utsikten

Utsikten

Nu har vi det såhär!

Nu har vi det såhär!

Lördagens surpris!

Nu gissar jag att alla som ska delta i helgens begivenheter redan är på väg mot mål och att dom därför inte är här inne och snokar. Därför ska jag avslöja helgens surpris och tillhörande meny!
Jag har hyrt in en kock som imorgon kommer och lagar följande:

Menu à la chef Lindström

Entré:
Friterad halloumi med färsk salsa
Rostad parmaskinka med grillade fikon

Laxromskrustader


Trestegsmaincourse:
Carpaccio ’Nagasaki style’ med sherrymarinerade champinjoner, wasabi, rädisgroddar och laxrom

*

Halstrad tonfisk med stjärnanis, enbär, katjap manis samt en glaze på apelsin serverad med dragonmarinerad fänkål

*

Kalvfilétournedos på smörstekt brödkrutong, toppad med ankleverparfait och sultanrussin i Sauternes, serverad med grillad sötpotatis
*

Après:
Ostar och päronmarmelad

Encore après:
Kaffe och Ejes handgjorda chokladtryfflar

Fina fina dagis

Ur vecko-email för v.44:

"Hej alla föräldrar!
Nu börjar det bli riktig höst! Det har gjorts många höstteckningar. Barnen är verkligen riktiga konstnärer! I skogen har vi pratat om barrträd och barnen har lärt sig en sång om granen, tallen och enen.

Grupp 'Igelkottarna' var på Skansen i onsdags. Vi hann se många djur och titta på gamla hus. Under lunchen hamnade vi mitt bland höns och påfåglar. De barn som var kvar på förskolan denna dag fick höra sagan om Pomperipossa på biblioteket. Sedan målade barnen sagan som nu finns att beskåda i stora rummet. Kom gärna in en stund och titta!

På måndag är det gymnastik för 03-orna. Vi går som vanligt till OP-skolan och det är skönt att ha ”mjuka kläder” på sig. De som är kvar i parken gör rörelselekar.

Tisdag är utflyktsdag för 'Älgarna'. Denna gång ska vi åka på ”Rockteater” och se ”Vargen och de sju killingarna.” Vi ber alla älgar att vara i Tessinparken senast kl 9.00 denna morgon. Medtag matsäck som vanligt."

Han har ju jobbat i Sexet...

Jag fick hjälp av maken att dimensionera helgens rusdrycker.
Jag fick även hans hjälp att handla allt eftersom det blev så mycket.
Hur mycket blev det?

Eh. Tjugofyra flaskor vin av olika sort och kulör (vitt, rött, mousserande, champagne). En flaska vodka. Torr sherry. Konjak. Sauternes.

Jag vet inte vem av oss som kommer närmast. Jag tänkte typ en BiB rött och en vitt. Nu blev det lite mer.

Lispserv

Just nu sitter jag med sex listor.
En två att-göra-lista jobbet, en att-köpa-lista på systemet, en att-fixa-inför-imorgon lista som inkluderar både mascaraköp och brödbeställning, en inköpslista för Ica Flygfyren och slutligen en anmälningslista till ett seminarium jag fixar.

Jag hatälskar listor.

Älskar när jag får stryka tjocka streck över fixade grejor, frustration och ångest när det ständigt återstår punkter på listor och man sitter med åttio listor på vilka det återstår en eller två sura punkter på vardera.

Jag vill gå hem.
Och bocka av saker på listor.

Två hål

Jag blöder från två hål i kroppen.
Det ena som vanligt som blixt från klar himmel, och nu moler det i ryggslutet och jag fick en förklaring på den explosiva vara som huserat min lekamen senaste dygnen. Rödsvartarg.
Det andra karvat med skalpell tidigare idag.

Jag känner mig trött och less.
Urlakad.
Besviken på människor.
Ur stånd att prioritera.
Surtantad.

Knivskarpt läge

Och nu mina vänner, ska jag strax lägga mig under kniven igen.
Karva bort lite mer av den onda pigmentfläcken.

Jag hoppas det inte tar mer än en kvart, för sen måste jag rusa på lunchmöte med chefen och vidare in i eftermiddagsmöte på regeringskansliet för att slutligen kasta mig hem, hämta gympapåse och mellis, och gå med stora på gymnastiken.

Fokus

Just ja. Pappa är hemma igen efter nästan en och en halv vecka på akuten. Nu med full insatsstyrka påkallad från hemtjänst och kommun. Mamma brister på tonen i nästan varje mening och kräver att jag ska ringa hela tiden. Det är bara så deprimerande och det kräver en viljestyrka jag inte alltid lyckas uppbåda. För nu handlar allt återigen om mamma, och pappa, och deras elände. Nu handlar det om deras elände och det finns en verklig, påtaglig anledning. Och för mig är det så svårt, jag sitter fast mellan pest och kolera och inget jag säger är ändå till nån hjälp. "Den här känslolösheten måste komma nånstans från pappas gener." Säger hon och avser pappas son, min halvbrors, decennielånga totala frånvaro. Indirekt en pass även till mig. Ordspråket 'som man bäddar får man ligga' bränner på tungan men jag orkar inte med en påslängd lur just idag.

Det sorgligaste är nog att medan allt detta pågår, allt det som pågått och det som nu pågår, så kommer våra barn hinna växa upp, och min mamma fattar inte att det är hon själv som måste omfokusera.

Rödvinsromantik

Nu ska jag förlora mig i gamla minnen en stund; rota fram albumen från analogkamerans tid, från den kanske bästa tiden - Lundatiden, såhär i backspegeln heeelt romantiserad och befriad från tentaångestens ständiga börda och bakfyllans spyångest.

Så ska jag minnas mina fina vänner, dom som jag har kvar, och ska träffa på fredag, och försöka berätta för var och en av dom vad jag minns och hur mycket jag tycker om dom. Rödvinskärlek är den bästa kärleken.

Samhällssjukdomar

Har ni tänkt på att folk snackar så himla mycket.
Jag med.
Men folk snackar om en massa oväsentligheter och gör ofta tvärtom mot vad dom säger. Eller också så tror man att man är överens om nåt och så går folk sin egen väg ändå.
Jag har alltid varit en sån som väntat på kompisen. För sällskapets skull, för att jag är så jävla socialt beroende, för att jag alltid tycker det är roligare tillsammans än ensam.

Och så snackar folk bara.

Tisdagstrall

Känner mig som en korsning mellan Kulla-Gulla och Häxan Surtant.

Med kinderna rödblossande gnor jag i köket; steker pannkakor till sonens matsäck. (Igelkottarna ska till Skansen. Dessutom önskar han sig korvkronor (prinskorvar som med kryss i toppen så att dom blir som kronor) och köttbullar. Vid dubbelmacka med finka sade jag stopp.)

Klistrar med febriga händer in pyssel inför lördagen; förbannar alla mina egna i stundens hetta tokroliga påhitt...

Läser om Bara rumpor (smaaala rumpor, tjåcka rumpor, yttepyttesmå...) för barnen, plattar täcken och ber tusen gånger om ursäkt för min urflippning vid matbordet då labil moder drämmer näven i bordet och lejonryter "Bara ÄÄÄÄT och håll klaffen!" så att känslodottern brister i hackande hulkgråt och ropar efter pappa.

Pappa som för övrigt är på välförtjänt tjänsteresa utrikes; till Köpenhamn minsann.

Finn ett fel

Finn ett fel

Måndagsbak

Att baka en tigerkaka.

Vi har en vinnare!

Ann-Sofie prickade helt rätt!

Hon vinner ett hemligt pris för det klockrena svaret.
(Maila mig din adress)
Grattis!

Och vill ni läsa mer om projektet och vilken enorm uppståndelse det blev när fotografen Britt Marie Trensmar gjorde en bok med bilder av män i samma poser som vi dagligdags matas med fast med kvinnor som objekt, så läs på www.playtheman.info

Felicia 2008

Årets Feliciahelg närmar sig. Elfte året. Åtta kvinnor. Åtta ingenjörer med hår på benen. I år är mitt år, och det innebär stort ansvar och minutiös planering. Tyvärr kan jag inte avslöja några planer här, inte bara för att det är en orden med tystadsplikt jag ingår i, utan för att flera av medlemmarna läser dessa rader.

Men champagnen som är vårt signum kommer vara kyld, bastun kommer vara varm, maten kommer vara utsökt och sällskapet delikat. Be sure. And watch out.

Syckling-lammy

Medan Knut somnade framför TV:n i prickpyjamas och gräsgrönt nagellack (rött på tårna) ville dottern leka utflykt. På med ryggsäck på pyjamasen och rulla bort med röda bilen med drottningsvink och "pysspyssmamma, ses imojjon!".

Sen kommer hon dragandes med ett gammalt ballongsnöre med en sorglig lila ballongrest i ena änden. "Carla fiskaj, göj ja!"

Slutligen, kvart i åtta, drar hon ner innebandyklubborna i garderoben och deklarerar att vi "tillsammangs" ska spela "Syckling-lammy", det vill säga bandy med liten rosa påskkyckling som hon hittat i nån låda.

Vi spelar brutal lammy med stackarns lilla kycklingen.
Sen pussar jag henne hårt på dom små spända äppelkinderna.
"Maaagiskt, mamma".

Ode till en kalops

Jag tycker uppriktigt synd om den som aldrig smakat en riktigt god skånsk kalops.
Satan i gatan - det är vår paradrätt - det är galet!- det är så inibomben gott - en smakernas fullständiga klimax!

Jag kan, eventuellt, avslöja knepen för att uppnå perfektion i kalopslagandet, även om det faktiskt, tro mig, är något av det enklaste man kan göra. Det enda den kräver är kärlek och gott om tid. Och sällskap av en bättre Bordeaux.

Och det bästa är: Den blir bara bättre av att ha varit fryst. Maken är i extas och ska nu kontakta Liselott, kokerskan på dagis, för att försöka övertala henne att få låna hennes bauta-gryta över en helg. Laga kalops av tio kilo högrev och bunkra framtida njutning i frysen.

Dom tusen barnkalasens höst

Och idag har vi avverkat nummer hundrafemtiotre i ordningen.
Eller nåt.
Visserligen tycker jag på något masochistiskt sätt att det är rätt najs att gå på barnkalas - alltid kaffe och har man tur ett tilltugg. (Bäst var förra höstens kycklinglevermousse och vin hos finsmakarfamiljen.)
Men yet.
Varje helg - jag skojar inte - denna höst har den varit barnkalas.
ALLA dagisungar fyller tydligen år på hösten, och alla har kalas. Och alla bjuder alla på dagis.

Playing the man

Vännen B på mitt mobilsvar idag:

-"Mäh! Du vet ju mycket väl att du fick den där boken av MIG i trettioårspresent!"

Ingen annan har dock gissat rätt hittills. Jag är en smula besviken över att inte få skicka ut priset till ett wild card.

Alltså får jag räkna den i rakt nedstigande led romerska härförarens svar som korrekt..!

Spidermangrejen

Jag skrev ju ett inlägg om prinsessgrejen. Men att både Lilla prinsessan på Bolli och böckerna om "Så gör prinsessor" faktiskt gjorde mig bättre till mods med sina fördomslösa framställningar om vad en prinsessa är och vad en prinsessa är kapabel till.

Så kom kloka Anna med påpekandet att det oftare (alltid) är mer okej för flickor att vara 'pojkiga' än det är för pojkar (eller flickor!) att vara och göra 'flickiga saker'. Och att likhetsfeminismen har haft ett finger med i spelet här.

Visst är det nog så. Jag är själv barn av detta förstadium till feministisk tankegång. Min mamma var ihärdig när hon trummade in -"Vad du än gör, sök dig aldrig till vårdyrken (unless du tänker bli överläkare!), aldrig lärare eller andra typiskt kvinnliga yrken - välj nåt mansdominerat, bli nåt tekniskt!" Och i mitt puppstadium av feministisk medvetenhet var det också den ensidiga tankegång jag närde. Ett för mig själv nedvärderande av typiskt kvinnliga, "svaga", egenskaper, och ett slags omedvetet upphöjande av den manliga hårdkokta. Pojkflickor har alltid varit okej, flickpojkar existerar knappt som ord och "käring" är ett grovt skällsord om en man kallar en annan man så. Fel fel fel.

Men samtidigt kanske en för mig nödvändig tankevurpa att gå igenom.

Nu har jag två barn av vardera biologiskt kön. Det märks ju redan hur snabbt präglade av samhället (och våra egna fördomar och tillkortakommanden) dom blir. Knut ser dom "stora grabbarna" klä sig i Spidermangrejor. Carla fattar redan att prinsessor och hästar är lämpliga tjejgrejor. Även om båda tackochlov är väldigt crossover, tack vare oss, andra likasinnade familjer och deras egna starka personer.

Lördagsgodis idag. Knut ville prompt ha en nappflaska med sockerkulor. Carla valde en chokladmotorcykel. Båda fick varsin. Utan att fundera gav expediten Knut en blå nappflaska och Carla en rosa. Varpå Knut argt påpekar: "Men jag valde ju den rosa!!"

Han får gärna älska rosa, vara snäll och omtänksam och intuitiv. Det är ju målet på nåt sätt. Att pojkar ska vilja, kunna, uppmuntras att klä känslor i ord. Att känna empati och vårda. Precis lika viktigt som det kanske mer accepterade att flickor övas i att ta plats, begära utrymme och inte agera minimammor åt pojkarna.

Dom där tre kilona.

Som gör att strumpbyxorna stasar och kostymbrallan sprätt iväg sin säkerhetsknapp.

Jag är inte helt säker på att en påse ostbollar och ett Marabou Chocolicious Daim samt två vodka Gimlet gör saken bättre..?

Mannen med hatt

Min man vill att jag ska skaffa ett toppjobb i Bryssel. Eller Vietnam. Eller varsomhelst. Så att familjen kan bo utomlands en tid, han kan vara hemmapappa, och kanske tjänstgöra på procent.
Han pushar mig att resa (något jag inte är helt övertygad om att jag hade återgäldat om situationen varit omvänd), jag säger "dom vill att jag ska åka till Indien", han svarar "Go!". Han säger "Det är bra för dig, det är bra för barnen, det är bra för mig.". Han fixar barnen, hemmet, och sitt eget viktiga jobb. Han kunde likagärna varit en av dom där "lessen gumman men mitt jobb kräver att, du vet...", som finns där men ändå inte riktigt är närvarande i det lilla. Som nånstans underförstått visar att min tid är viktigare än din. Men han är inte sån. Alls. Och integriteten och den samtidiga blottläggande känslosamheten har visar mot såväl chefer som vänner, gör mig varm i hjärtat och sjukt imponerad. Inte ens jag klarar att med självklarhet säga till chefen "...och bara så du vet, så kommer jag vara pappaledig fyra månader nästa vinter. Också."

Mammas pojke

-"På mitt kalas, glittersjörövarluciakalaset, då vill jag ha musik, och alla barnen ska dansa, och dom vuxna kan få dricka vin och öl och kaffe och barnen ska få frukt och kex och tårta. Men det måste vara musik, så vi kan dansa, och skaka på rumpan."

Tjocka

Nu är en sån där tjock vardag. Tjock av spring och bockar som ska avbockas i rasande fart, utan tid för reflektion och eftertanke. Maken och jag som tar skiftjobb i AB Familjen, just nu med kraftig overload för den andre. Jag försöker att inte känna mammaskuld.

Och så mamma, min mamma, som ringer och bölar. Hulkar och spelar ut alla martyrkorten i trumf efter trumf. Pappa, min pappa, ligger återigen på akuten, överläkaren vill/måste skicka hem honom, mamma vet inte om hon orkar, men hon skulle heller aldrig orka något annat alternativ. Hon ska ju dö martyrdöden. Jag lyssnar, kommer med försiktiga påpekanden, blir åthutad, lyssnar igen och hör en människa som jag inte riktigt vet vem det är.

Och plötsligt vet jag inte heller vem jag är. Om de lösryckta anklagelserna om känslolöshet rör mig eller någon annan. Jag kunde säga att det är tungt, men på något (känslolöst) sätt är det inte det. Än.

Akropolis

Akropolis

Skilda världar 6

Souvlaki och rödvin, varm baklava med kall vaniljglass, en kopp perfekt espresso.
Ljumma vindar och ett upplyst Akropolis.
Marmorbadrum och gigantisk dubbelsäng som någon hade varit och vikt upp samt lagt en liten jordgubbskola på.

Tja, man kunde ha det sämre*...


*(Sms från maken: "Pannkakorna blev gäggiga, jag trött och negg, barnen sura och griniga. Nu sätter jag på Pettsson och Tomtemaskinen!")

Det var en gång en resa...

JÄTTEJÄTTEJÄTTEFINA är fotomodellerna från resan i vintras, nu äntligen i Aftonbladets resespecial om Thailand. Idag i en kiosk nära dig.

Örnen har landat

Denna gång i Athens, Greece.
Tjugotre grader och souvlakin inom räckhåll.
Råkade visst boka in oss på femstjärnigt hotell...
Kollegan känner sig malplacerad i jeans och sneakers.
Själv känner jag mig som hemma.
Jävla översittarÖstermalmskärring som jag är.
:-)

Kd

Göran Skägglund. Alltså, seriöst.
I partiledardebatten sitter mannen och skruvar sig med en galet leende Maud brevid och säger att homoäktenskap ska vi inte ha för att... ja, för att "äktenskapet" ju alltid varit exklusivt för en man och en kvinna. Och när det nu 'alltid' har varit så, så borde det förbli så.

Älskar Ohlys direktkommentar: -"Ja, det låter ju modernt och framåtskridande."

Och så skäms jag en yttebyttesmula igen.

Besegrad

Jag har ju sjukt svårt för den här prinsessgrejen. Har alltid haft. Hade aldrig prinsessdrömmar som liten, önskade mig ett ljusblått rum och var ensam tjej i cowgirldress när alla andra var prinsessor på maskeraden i tvåan.

Det är nåt med själva innebörden i prinsesskapet tror jag. Ömtåligheten. Svagheten. Att sitta i ett jävla torn och låta håret växa i tusen år så att en prins kan klättra upp och ta en. En som man dessutom inte valt själv. (Har jag förresten nämnt att jag även har svårt för låånga hår..?)

Så dyker det upp en Bok hemma hos oss. Fådd på Dompan. Alldeles skär och frillig, "Så gör prinsessor". Jag får rysningar och blir lätt illamående när dottern vill läsa just den boken till kvällssaga.

Och det börjar illa. Det ska piffas och smyckas och väljas skor. Men sen tar det sig fanimej. Prissan 'kopplar av med lite hockey', 'tacklar hårdast', räddar en by från farliga rövare', 'besegrar drakar' och 'går sen och väljer en snygg prins att gifta sig med'. För så gör prinsessor.

Och innan dottern somnar vill hon bli klappad om kinden och jag sitter ner en stund och betraktar det runda Tjorvenansiktet. Hon blundar, sen plirar hon upp: -"Så gö pinsessoj, mamma, visst?." -"Ja, älskling. Det gör dom. Min älskade lilla korv."

Jag är besegrad.

2008

Ä, men vad fan.

Pappor som inte kan vara ensamma med barnen över natten, mammor som inte vill se sin oumbärlighet i vitögat, pappor som inte förstår att vara pappalediga, mammor som vill suga ut varje droppe av behövdheten, mammor som spär på pappors taffliga men i framställan lite hundaktigt charmiga valhänthet med barnen, pappor som låter sig så framställas, mammor som tar huvudansvar för barn och hem, pappor som jobbar över under småbarnsåren, som tar sig egentid medan mamman nattar barn för femte kvällen i rad, mammor som inte reagerar över det, som tittar upp med en förvånad min, gärna beklagar sig, men vid icke medhåll utan ifrågasättande "varför går du med på det?" tittar upp och ser genuint frågande ut.

Vad fan är det med folk.

Häng med!

Nu drar jag snart till Aten. Flyget går 09.45 imorgon.

Är ni med..?

Köpingläge

Fan alltså.
Egentligen är det ju sånt fett köpläge på bostad nu.
Problemet är bara att man inte vill sälja.
Bara köpa.

Optimalt vore således om lägenheten intill vore till salu. Bara att casha upp och slå ut väggar och bida sin tid tills priserna vänder uppåt igen (för det gör dom) och då sitta och mysa och klappa i händer.

Men nu är den ju inte det. Och även om den vore så skulle det inte bli nån vidare trevlig planlösning. Långa tarmarnas bostad.

Så bara att knarka vidare på Hemnet, känna lite skadeglädje åt dödsbosnaalisarna på Banér81 (som fortfarande ligger ute, nu nästan en miljon lägre utgångspris än i maj) och drömma om sekelskiftesfemma på Karlavägen i vanlig ordning.

Tonårsdrömmar

Fru Kaos har utmanat till att visa bilder från tonåren.

Här är två på undertecknad, en från studenten, 18 bast, och en i balklänning, knappt 20.

Tillfälligheter

Sprang på en gammal vikarie från dagis, som slutade i våras. Gammal och gammal, tjejen är knappt tjugo, men hon var en av Carlas favoriter. Nu extraknäcker hon i lokala sportaffären.

Maken tog en chansning, som vi pratat om förut, och frågade henne rakt ut om hon var intresserad av barnvakteri hos oss. Jo'rå, det var hon nog. Vi bytte nummer.

Hoppas hoppas hoppas!

Det skulle vara det bästa - en tjej som barnen redan känner - som har jobbat på dagis och kan det här med ungar - och som man kan känna sig helt trygg med. Som det är nu har vi, om vi skulle behöva hjälp; 1) en syster i Östersund och 2) ...ingen mer. Ibland fattar jag inte själv hur vi gör.

Veckoplanering

Den skånska kalopsen (det finns ingen godare!) som stått på sen förmiddagen gifte sig härligt med Châteauneuf du Pape'n, och plommonen i konjak mumsade vi i oss med lättvispad vaniljgrädde.

Nu söndagsplanerar vi.
Veckan bjuder på Afrikakonferens måndag och Atenresa.
Åker till Grekland på tisdag och åter torsdag.
Sista projektmötet i det EU-projekt jag representerar Sverige i.

Och så ska jag försöka hinna planera inför kommande civ.ingshelg, detta år i min regi. Mycket ritualer och hemliga tecken i skyn tarvas.

Hm... Eller plommon i konjak?

Hm... Eller plommon i konjak?

Höstens första långkok

Höstens första långkok

Lördagskväll

Maken bjöd på hängmörad utskuren biff och två flaskor Chateau Gratien 2006.

Grannen bjuder på eurodiskostamp och fyllda tillrop från övervåningen.

Barnen bjuder på missnöjda grymtningar och bensprattel.

Jag bjuder bara på mig själv.

Veckans citat

Står ömma modern för.
Och det illustrerar på ett plågsamt sätt hennes inställning till sig själv och andra och hur saker och ting bör vara och en slags offermentalitet av Guds nåde.

"Ja, det är förstås roligare med glada grannar än sjuka vänner!" *drypande snörp*

Som svar på att väninnan berättade att dom haft fullt upp, och bland annat haft grannarna på middag. Jag undrar om väninnan kände sig mer eller mindre manad att åka in och hälsa på henne efter det uttalandet. Fast hon borde vara luttrad vid det här laget.

Tävling: Vilken bok är detta?

Vilken bok är detta och varför har jag den i min bokhylla?

Fint pris utlovas till den som tar'et!

Help! I'm turning into my mom!

Som det kunde hetat på Dr Phil Show.

Detta inser jag när jag ligger på alla fyra och skrubbar geggskarven mellan toalettstol och golv med en liten tandborste. Precis som mamma alltid gjorde.

Min svartvita personlighet. Kan plöja fåror i all skit som ligger utspridd hemma i veckor, eller också ligger jag halvtimmesvis och skurar skarvar med små instrument.

Snabbis på Sabbis

Snabbis på Sabbis

Äntligen!

Äntligen!

Allt om min pappa

Det här inget jag gärna skriver om, men nu behöver jag kratta. Bädda. Förbereda mig.

Min far är ganska gammal.
I våras fyllde han 88 år.
När jag var liten tyckte jag att det var jobbigt, av flera skäl. Först för att jag skämdes, och det kanske delvis för att mina föräldrar själva aktivt mörkade ålder (mamma tejpade över födelseåren på släkttavlan och vägrade konsekvent att uppge ålder när någon frågade). Sedan för att jag tyckte det var lite tråkigt, jag ville också ha en ung och spänstig pappa, och slutligen för att jag helt enkelt var skiträdd för att han skulle dö.

Under årens lopp har jag haft delmål; bara han får uppleva... min student, min examen från universitetet, mitt första visitkort, mitt bröllop, födelsen av mina barn... Nu känner jag att han ju faktiskt fått det. Allt annat blir bonus.

Dagen innan jag skulle åka till Japan ringde min mor och berättade, väldigt lägligt..., att pappa låg på sjukhus med förmodad lunginflammation. Han blev kvar en vecka och var ganska förvirrad när jag pratade med honom.

Idag under möte fick jag två sms av min mor; pappa, som nu varit hemma tre dygn har fått åka in igen eftersom han inte kom ur sängen på övervåningen i deras hus. Han får såna blodtrycksfall att han inte kan stödja på benen.

Jag vet inte vad som händer härnäst.

Fredagsfisigt

UVI.
Fan.
Fan fan fan.

Jag drog på det, tänkte att det kaaanske kunde vara nåt annat, men nu går jag här, konstant kissnödig och svidig.

Ringde Husläkarmottagningen som har stängt labbet för idag, hänvisade till att efter 18 ringa närakuten på Sabbatsberg. Suck. Så trots att jag VET att det är en helt vanlig fackans UVI så måste jag 1) vänta till 18.00 2) spendera fredagkvällen på Sabbatsberg för att sedan 3) åka till jourapotek och hämta ut lilla pillan

Jag som bara vill kolla Idåål, mumsa illaluktande ostar och dricka skumpa.

I min bokhylla

Utmanad av Sonja.

Svavellukt

Jag gillar dom många bollarnas tillstånd, men just nu är det lite väl många sura fisbollar.

Tokyoianskt tomrum

Frossbrytningar.
Kollegan och jag har en kraftig champagneabstinens.
Just nu känns halvtimmen varje kväll i The Champagne Bar som en fjärran hägring som flyktigt rann förbi. Nu är det mjölk och blodpudding och gallskrikssammanbrott i trapphuset som gäller vid samma tidpunkt.

Känd i Skåne

Känd i Skåne

Bråda tider och flera sorters brev

Sorry sorry sorry.

Har haft fullt upp med att hantera jetlag och tvåhundra illröda ärenden, samtidigt som jag försöker kompensera maken en smula för förra veckans bortavaro.
Uvi:n som brev på posten efter ljuvligheters ljuvligheter.
Återrapportering från enleverandet av leverfläckar som bokstavligt brev på posten, mindre trevligt, måste tydligen plocka bort mer då ena fläcken innehöll lätta cellförändringar.

På tisdag åker jag till Aten.

Back to reality

Styrelsemöte i bostadsrättsföreningen.
Jag är ju kassör.
Förväntas ha koll på ekonomin och fakturor. Ett skämt.
Jag som knappt har koll på min egen.

Sura trapphuskärringar och underhållsplaner.
Gäsp.

Back to reality.

Nya strumpbyxor!

Nya strumpbyxor!

Reflektioner från resan

När jag i gruppen nämnde att jag har familj.

"Men oj, hur går det att vara borta från barnen en hel vecka..?"
"Oj, hur känns det, med så små barn..?"
"Din man drar ett jättelass därhemma nu då?"

Min jämnåriga men manliga kollega med barn i samma ålder som mina fick inga sådana frågor eller kommentarer om familjen överhuvudtaget.

HALLÅ VÄRLDEN!

Förresten - JAG HAR NAMNSDAG IDAG!

Jätteviktigt.

Mamma har skickat två maxitrosor. Tradition. Maxi Romance. Jag vet inte det jag.

Sen var det åtta år sen vi förlovade oss på ett iskallt Sardinien.

Tror det kan bli champagne idag också. Sött.

Busy Me Day

Vaknade åtta och blev därmed kraftigt sen till dagis.
Stövlade in i parken, yr av kaffeabstinens, vid kvart i tiosnåret.
Sen kaffe (äntligen den ljuvliga ljuvliga Skånerosten!), honungsmacka och ivägskickning av sötaste svägerskan som skulle ut till Arlanda för vidare färd mot USA och pojkvännen.

Två jobbsamtal, en rask promenad genom Karlaplan och vackra vackra höstträd, in för att ta bort stygnen på magen. Vita kuverten hemma visade att det ena märket innehöll lätta cellförändringar, så jag måste dit igen och karva bort lite mer.

Sushilåda (dyrare och alls icke lika god som i ursprungslandet, men good enough), jobbsamtal och nu strax tandläkaren. Författande av brev till Ryan-fucking-air som inte har något endaste telefonnummer, ett faxnummer som inte fungerar, så min kraschade resväska får claimas via snigelpost.

Ska också hinna hämta ut mitt tullfastnande paket från staterna innehållande fina regnkläder till barnen, dock betydligt dyrare än tänkt, med tullavgift och andra pålagor.

Skilda världar 5

Nu vet jag inte riktigt.

Igår väcktes jag av en diskret knackning av förklädsklädd man och en rullvagn med nybryggt kaffe, färskpressad juice och nybakat bröd. BBC World på TV:n, utsikt över skyskrapor och en lång dusch i marmorbadrum.

Idag väcktes jag medelst klappningar och milda slag mot ansiktet, två tvåsiffriga kroppshyddor som kastade sig över min oskyddade bål, samt ett slags monotont läte av typen "MAMMAMAMMAMAMMAMAMMAMAMMA!!!!!!!!!!!!".

Hemkomst

Ljuvligheters ljuvlighet.
Att återse sina barn efter sju dygn - dom hade växt en halvmeter (minst) och dotterns språkutveckling exploderat till en ljuvlig kakafoni av "Mamma! Vet du? Aaaatt:...".

Det är nog nyttigt att vara ifrån varandra en stund ibland.
Man blir så smärtsamt nakenhudad, och medveten, på ett viktigt vis, om vad man har och vad det betyder.

Hemresa

Noll sex trettio, lätt knackning på dörren.
In rullas litet bord, vit duk, silverbricka, nystruken Herald Tribune.
Nyrörd äggröra, nybakad croissant.
En hel kanna med svart kaffe.
Room service sista morgonen.

Framför mig två plus elva plus två plus en timmes resa hem.

Fredag

Fredag, sovmorgon. Omelette på minuten, knaperstekt bacon, waffles med lönnsirap, danish pastry, croissanter, färskpressad juice, kaffe.
Möte på Ambassaden fram till lunch. Efter lunch gjorde jag och kollega veckans första utbrytning - när de andra satt i seminarium tog vi en bulle till Ginzakvarteren, slängde oss in i fyravåningsleksakspalatset Toy Park och spenderade en och en halv timme med att handla leksaker till våra respektive barn.
Vandrade sedan förbi H&M's nya flaggskeppsbutik med trehundrameterskö utanför, och spanade in geishor. Bulle till hotellet, fem minuter för att lämpa av inköp, mötesplats Champagnebaren för en snabb recap innan åter dags för Ambassaden och den "reception" med svensk mat och mingel som vankades för japanerna och vår delegation efter seminariet. Därefter sushi på rullbandsrestaurang, dessert i skybar och nu in på rummet för att börja packa. Har beställt upp roomservice för frukosten imorgon, flygbussen går 07:30. Jag ger er några bilder. Missa dessutom för hela världen mitt fantastiska framträdande i karaoken i inlägget nedan...

Delar av delegationen på Panasonic - kolla skylten ovanför oss...


Singapore Sling i skybar


Torsdagskvällens sushibesök


H&M's flaggskeppsbutik, checka kön!


Två Geishor på väg till jobbet


Rullbandssushi med tunnfilmssolcellskillarna


Rullbandet med tallrikar

I will survive!

På begäran, helt utan hämningar, här kommer min insats på Lovenet, karaokebaren:

Torsdag

Wakie wakie, klockan ringer alldeles för tidigt för att ett på natten kvällen före ska kännas okej. Tåg till Odaiba, en konstgjord ö made of sopor. Besök på Panasonic Center, först högste chefen, sedan visning av teknisk guide. Panasonic EcoHouse, ett hus för 6,5 mille inklusive alla tekniska system, inklusive fyrtio olika badprogram, egen bränslecell (som energikälla), takträdgård, åtta plasmaskärmar varav en i flaggskeppsstorlek om 103 tum (!), massagetjur (!), mormorsrum (!!), och diverse andra spektakulära tekniska lösningar. Lunch på köpcentrum, all exclusive, sedan besök på Miraikan; Tokyos tekniska och vetenskapliga museum/exhibition. Världens första mänskliga robot (jättesöt) ser ni nedan när han springer, jordens temperaturskiftningar sedan förra sekelskiftet i gigantformat, rymdkapslar och massor mer. Champagne i Champagnebaren, bulle till Ginzadistriktet för exklusiv shopping, middag på genuint sushiställe, öl och whiskey på klassisk källarbar med trubadur och sist men inte minst, reflektion och eftertanke över en Singapore Sling i Skybaren på trettiosjätte, med utsikt över halva Tokyo. G'natt.

Asimo - världens första mänskliga robot

Sjukt imponerande. På Miraikan, det tekniska och vetenskapliga museet i Tokyo: Världens första mänskliga robot - framforskad under trettio års tid. Here you see him running, 6 km/h:

Lovenet

Kvart över tolv, nattetid.
Just hemkommen från kvällens övning; middag med businessman, japansk "bashi bashi" (koka grönsaker, sticky rice, tofu och tunna skivor nötkött i buljong) och,
OCH
ett helt fantastiskt karaoke-spektakel på LOVENET, en karaokesalong med hundra olika temarum för karaoke. Jag är hes efter att ha plockat fram värsta Teknis-rösten (på temat hellre skrål än skönsång) till 'Total Eclipse of the heart", "Last Christmas" och "Caramelldansen". Gubbarna och head of delegation trodde nog inte sina ögon när blondin-Audrey i stilettos började vråla "IT'S THE FINAAAL COUNTDOOOOOWN, badaBAABAA!" för full hals.
Men helt i japansk anda är allt man gör after work hours och under alkoholpåverkan helt som bortglömt nästa dag.

God natt!

Mellanlandning, onsdag 15:47

Tre av oss avvek från resten av gruppen idag för att besöka vår motsvarighet i Japan, NEDO samt motsvarigheten till SIDA's avdelning för miljö- och energiprojekt. Visitkortsceremonier, grönt te, "åååå" och "aaaa", presentutdelning (slipsar och dalahästar). Blev klara tidigare och fick som en skänk från ovan nu nästan två timmar fritt innan det är dags för middag med svensk affärsman i Japan, japansk middag (koka kål i buljong) och vidare till karaoke på speciellt ställe i temarum.

Schemat dessa dagar är så späckat att man knappt hinner kissa. Men det är fantastiskt. Det här kommer gå till historien som en av de bästa jobbresorna ever. Tokyo är så coolt. Allt är så välordnat, ambassaden har (på vår beställning) gjort ett helt otroligt program.

Nu ska jag slippa ur knytblusen och ta på frottéknickers, krypa ner i min King Size, lyssna på Carla Bruni och blunda. En kvart eller en timme. Jetlagen sitter som en konstant betonghatt i huvudet, slår till när man minst anar. Det bästa är egentligen att hålla ett högt tempo hela tiden.

Jag återkommer med bildbevis från kvällens begivenheter, kanske nån bild på Benen också...