Däst

Tillbaka till civilisationen efter en helg i ödemarken.
En fantastisk helg, fylld av nostaligska tillbakablickar i form av foton och musik, framför sprakande brasa och bräddfyllda rödvinsglas. Fylld av emotionell rörelse; glädje och tårar, förtroenden som aldrig kommer lämna kretsen, vänner som i full tillit visar sin sårbarhet. Mycket skratt och extremt mycket god mat.

Kocken anlände framåt eftermiddagen, han stängde in sig i köket, vi bastade, drack champagne och piffade, idel high-heels och dekolltage, kocken hackade och reducerade och vispade och zestade, vi drack mer champagne och skrattade och grät.

Menyn var lika fantastisk som den lät. Den färska salsan var perfekt balanserad mot den salta friterade halloumin, carpaccion hade aggresivt sting av wasabi som harmonierade med fruktiga rubinröda granatäppelkärnor, tonfisken halstrad till perfektion och serverad med kraftigt uppsmörad apelsinglaze, kalvfilén mör och ankleverparfaiten samt dom Sauternesmarinerade sultanrussinen bokstavligen to die for.

Jag är mycket nöjd.
Och lite trött.