Just another Manic Monday

Att vakna mitt i natten med känslan av att någon har stelopererat halsen på en.
Inte den här klassiska taggtråden alltså, utan en helt ond och stel känsla.
Har förmodligen dragit på mig sonens föregående veckas halsont + feber men minus febern.

Fortfarande lätt låg.
Mycket är nog medelålderskrisen. Befinner jag mig FORTFARANDE här, liksom.
Borde jag inte ha kommit längre, oklart vad det innebär dock.
Så mycket framgångrika yngre människor omkring en. Så lätt att dissa sig själv.

Följetongen och efterdyningarna av min pappas bortgång också extremt plågsamt.
Samtalade i över en timme med min mycket äldre halvbror som hade bevistat cirkusen kallad bouppteckning häromdagen, hemma hos Modern. Man kan ju föreställa sig, och sen lägga till skuld, skuld och pajkastning under alla bälten för att få en bild av hur det kan ha låtit. Det lämnar hursomhelst mig med ett ultimatum som jag helst hade sluppit ens tänka på.

Och senaste jobbresan ingen klockren boost som förra året. Lätt att sjunka ner i svarta boxen och låta mig själv drunkna i känslor av icke-lojalitet.
Och så övertalad att åka till Japan igen om två veckor.

Tunn is

Jag tog till mig flera av era goda råd.
Nu postade jag just en markering, och ett förslag, till min mor. Vi firar jul i Stockholm. Hon är välkommen hit ett par dagar, och jag åker gärna med ner till Skåne med barnen i mellandagarna för att hälsa på pappa.

Jag vet ju att det kommer bli ramaskri. Hon kan ju inte lämna pappa! Hon är inte psykiskt stark nog att åka nånstans! Hon går ju redan på knäna! Hur kan jag vara så naiv?! Så hjärtlös?! Så iskall?!

Jag försöker förutse och ligga två steg före så att jag är förberedd och kan höja garden när samvetsanfallet börjar. Så att jag inte faller igenom, rätt ner i dotterskuldsavgrunden.

Fokus

Just ja. Pappa är hemma igen efter nästan en och en halv vecka på akuten. Nu med full insatsstyrka påkallad från hemtjänst och kommun. Mamma brister på tonen i nästan varje mening och kräver att jag ska ringa hela tiden. Det är bara så deprimerande och det kräver en viljestyrka jag inte alltid lyckas uppbåda. För nu handlar allt återigen om mamma, och pappa, och deras elände. Nu handlar det om deras elände och det finns en verklig, påtaglig anledning. Och för mig är det så svårt, jag sitter fast mellan pest och kolera och inget jag säger är ändå till nån hjälp. "Den här känslolösheten måste komma nånstans från pappas gener." Säger hon och avser pappas son, min halvbrors, decennielånga totala frånvaro. Indirekt en pass även till mig. Ordspråket 'som man bäddar får man ligga' bränner på tungan men jag orkar inte med en påslängd lur just idag.

Det sorgligaste är nog att medan allt detta pågår, allt det som pågått och det som nu pågår, så kommer våra barn hinna växa upp, och min mamma fattar inte att det är hon själv som måste omfokusera.

Allt om min pappa

Det här inget jag gärna skriver om, men nu behöver jag kratta. Bädda. Förbereda mig.

Min far är ganska gammal.
I våras fyllde han 88 år.
När jag var liten tyckte jag att det var jobbigt, av flera skäl. Först för att jag skämdes, och det kanske delvis för att mina föräldrar själva aktivt mörkade ålder (mamma tejpade över födelseåren på släkttavlan och vägrade konsekvent att uppge ålder när någon frågade). Sedan för att jag tyckte det var lite tråkigt, jag ville också ha en ung och spänstig pappa, och slutligen för att jag helt enkelt var skiträdd för att han skulle dö.

Under årens lopp har jag haft delmål; bara han får uppleva... min student, min examen från universitetet, mitt första visitkort, mitt bröllop, födelsen av mina barn... Nu känner jag att han ju faktiskt fått det. Allt annat blir bonus.

Dagen innan jag skulle åka till Japan ringde min mor och berättade, väldigt lägligt..., att pappa låg på sjukhus med förmodad lunginflammation. Han blev kvar en vecka och var ganska förvirrad när jag pratade med honom.

Idag under möte fick jag två sms av min mor; pappa, som nu varit hemma tre dygn har fått åka in igen eftersom han inte kom ur sängen på övervåningen i deras hus. Han får såna blodtrycksfall att han inte kan stödja på benen.

Jag vet inte vad som händer härnäst.