Känner mig som en korsning mellan Kulla-Gulla och Häxan Surtant.
Med kinderna rödblossande gnor jag i köket; steker pannkakor till sonens matsäck. (Igelkottarna ska till Skansen. Dessutom önskar han sig korvkronor (prinskorvar som med kryss i toppen så att dom blir som kronor) och köttbullar. Vid dubbelmacka med finka sade jag stopp.)
Klistrar med febriga händer in pyssel inför lördagen; förbannar alla mina egna i stundens hetta tokroliga påhitt...
Läser om Bara rumpor (smaaala rumpor, tjåcka rumpor, yttepyttesmå...) för barnen, plattar täcken och ber tusen gånger om ursäkt för min urflippning vid matbordet då labil moder drämmer näven i bordet och lejonryter "Bara ÄÄÄÄT och håll klaffen!" så att känslodottern brister i hackande hulkgråt och ropar efter pappa.
Pappa som för övrigt är på välförtjänt tjänsteresa utrikes; till Köpenhamn minsann.
3 kommentarer:
Alla flippar ur ibland men det är stort att be om ursäkt när det lugnat ner sig igen. Ett bra föredöme för barnen!
Ja, usch. Jag har verkligen noll tålamod vissa perioder. Efteråt känner jag mig helt galen. Men samtidigt tror jag (intalar jag mig) att det är viktigt och mänskligt att barnen ibland upplever det arga, att jag inte är mer än männisa (och en väldigt lättirriterad sådan emellanåt...)
Jag ber om ursäkt i genomsnitt en gång om dagen. Som tur är är barnen alltid väldigt storsinta, och ger mamma pussar sedan.
Och ibland kommer en liten människa och ber om ursäkt för att hon skrikit åt mamma, och då tänker man att det någonstans finns en poäng med att bli galen ibland.
Skicka en kommentar