Imorgon Skåne

Idag Stockholm imorgon Skåne.
Nypåfylld med böcker som ska balsamera mina själsliga skavsår och skänka distraktion till tanken.
Bil i sju timmar är sjukt tråkigt. Dock känns slutmålet inte riktigt lika ångestladdat som andra gånger. Nästan lite trevligt till och med. Kanske för att vi checkar in i en svit på Savoy. Eller för att jag varit tydlig från början med vad som gäller.
Gammal champagne i ny soffa för att kanterna ska bli lite mjukare och påsklovet gulare.
Ser fram emot att hänfalla till breda diftonger och trätoffelklapprande och span på gamla spöken.

Jag pågår

I maggropen - eller själen - en sådan hunger.
Som ett svart hål som måste fyllas. Gärna med nåt low-carb.
Längs ryggraden små droppar svett efter promenaden till Söder,
Sweet Dreams inkorporerat i hjärnvågorna.

Ikväll fransk ost, handkavlat knäcke och ett glas vin.
Sen Läkerol.
Rythm is a dancer.

Vi kanske till och med ska testa ett gym på fredag.
My God.

Don't look any further

Jodå jag har landat något i mig själv igen.
Inte längre en alien i en främmande kropp, vilket ju känns positivt.

Däremot har jag börjat uppvisa oroande tendenser till regression i form av spellistor från nittiotalet och en pervers längtan efter att dansa till domsamma. Gärna iförd matlasserade hotpants och platåklack som när det begav sig.
Gjorde kanske inte saken bättre att gårkvällen spenderades i long lost friends ömma (och höggravida) sällskap där min djuptitt i champagneglaset framkallade än fler situationer till vilka spelades ett soundtrack av ömsom Corona ömsom M People och Robyn S.

Nuförtidens tacos, Amigo, Let's Dance, fredagsmys framför TV:n, ett glas vin (eller tre) och så seriös surfning på orientaliska mattor på auktion är ganska långt från gårdagens clubhopping.

Ett litet skav över att aldrig mera vara nyss fyllda tjugo, dricka drinkar på Malibu eller strårom och stå på ett dansgolv sex timmar i sträck. Ha ha, som om man hade pallat. Gravida vännen och jag tummade i allfall på att när hon kommer ur sin spädisbubbla ska vi stå där en dag, på dansgolvet, som knappt fyrtioåringar, önska pinsamma låtar och dansa sex timmar i sträck.

En kalenderlucka ur Hjärnbarken

It must have been love.
Och solariet i Trelleholla. Där man preppade.
Sen hade nåns äldre killes kompis köpt ut en flaska billigt tyskt riesling som blandades med 'grön banan'-extrakt från Ica.
Mamma i sin vita Mazda. Jag i blodröda naglar så långa att dom inte gick att göra läxor med.
Att en väska skulle med. Och att vi blev avsläppta utanför gympasalen på skolgården. Huttrande halade vi upp vinet och två små plastmuggar och drack snabbt två vidriga glas var.
It must have been love. But it's over now.
Och ingen bjöd upp. Men vi snurrade, det snurrade, allt allt, och livet låg framför oss i en magkittlande okänd framtid.
Frusna fötter, frusna händer, nattbuss hem, pappa halvsovande i pyjamas vid busshållplatsen med SAABen på tomgång.
But I lost it somehow.

Nånstans på vinden har jag hela samlingen

Remember?
Jag låtsades i flera år att jag var Fiffi. Hade tofs mitt uppe på huvudet som hon. Hela högstadiet.

Konserten

Det var väl egentligen inget särskilt som hände.
Faktiskt.
Bara en radda saker som i kombination gjorde mig låg och svag.
Hade till exempel hoppats på sällskap till konserten. Hade bestämt nåt. Trodde jag.
Men efter fruktlösa sms så åkte jag slutligen dit ensam.
Har alltid ogillat att känna mig obekväm, och det var vad jag gjorde nu.
Fullt vid alla bord av familjesällskap som gnagde på grillade kotletter, ungar som härjade runt, pensionärer som bänkat sig och paxat platser. Men inte tillräckligt mycket folk för att inte märkas.
Jag tog ett glas vin och ställde mig längst bak.
Kände ingen.
Kände mig Obekväm.
Då får jag plötsligt syn på en av dom jag trodde mig få sällskap av. I sällskap med andra. Och vid deras bord fanns ingen plats ledig. Synd. Vi kanske kan snacka sen.

Och så hela Jakobgrejen. Han spelar, men med alla ungar som härjar runt, alla pensionärer som lallar med och stampar med foten, kyrkoherden som kör sina sånger emellan, lysrören tända i taket. Nä, det var liksom... fel.

Och så sen. Efteråt. Står jag och pratar med 'sällskapet', den som låtsades som ingenting, och det är en konstig jargong på gång, och alla andra försvinner hem för att lägga barnen. Plötsligt är det bara vi kvar. Vi och Jakob, hans gravida sambo, kyrkoherden och hans fru och barn. Som står och snackar. Om deras kommande bebis. Som kanske ska heta si eller så. Om hans kommande turné. Om Plura. Och allt känns mycket märkligt. Och jag ba: "Ää, jag har lyssnat på din skiva i tjugo år." Och han ba "Eh, oj. Hoppas du har hunnit med nåt annat emellan." och jag känner att jag inte alls vill vara där och prata om Plura som jag inte ens gillar, så jag säger hejdå och går.

Kanske ska man inte träffa sina ikoner.
Framförallt ska man ha sällskap, peppsällskap, ha haft en trevlig kväll och inte gått runt och känt sig som en utomjording en halv dag.
Så var det.

(Vill påpeka att jag är extremt labil för närvarande.
Som alltid.
Inför en resa iväg från familjen.
Därav min helt överdrivna sensibilitet avseende svikande sällis till en muppkonsert på kyrkis.)

Rödvinsromantik

Nu ska jag förlora mig i gamla minnen en stund; rota fram albumen från analogkamerans tid, från den kanske bästa tiden - Lundatiden, såhär i backspegeln heeelt romantiserad och befriad från tentaångestens ständiga börda och bakfyllans spyångest.

Så ska jag minnas mina fina vänner, dom som jag har kvar, och ska träffa på fredag, och försöka berätta för var och en av dom vad jag minns och hur mycket jag tycker om dom. Rödvinskärlek är den bästa kärleken.

Felicia 2008

Årets Feliciahelg närmar sig. Elfte året. Åtta kvinnor. Åtta ingenjörer med hår på benen. I år är mitt år, och det innebär stort ansvar och minutiös planering. Tyvärr kan jag inte avslöja några planer här, inte bara för att det är en orden med tystadsplikt jag ingår i, utan för att flera av medlemmarna läser dessa rader.

Men champagnen som är vårt signum kommer vara kyld, bastun kommer vara varm, maten kommer vara utsökt och sällskapet delikat. Be sure. And watch out.

I have a dream

Amerikansk dansrestaurang. Middag vid runt bord, liten lampa med sammetsskärm, storbandsjazz i bakgrunden. I mitten cirkulärt dansgolv, parkett. Vid desserten spelas det upp till dans. Storband. Sinatra. Bennett. Aznavour. Blekrosa chiffon, svart sammet, pärlörhängen. Tångondulerade hår. Smala mustascher. Foxtrot.

Hade jag haft stålars skulle jag öppnat ett sådant ställe.