Kvällsepisod

Igårkväll, runt nitton.

Jag rullar ner persiennerna i sovrummet och blickar ut genom fönstret en kort sekund.
Registrerar två chict svartklädda tjejer som promenerar i regnet. Funderar faktiskt en halv sekund på vart dom skulle. Finklädda. På väg upp för gatan.

Det går en halvtimme. Det knackar försynt på dörren. Jag hinner tänka hundra tankar på den halva sekund det tar mig att nå fram till dörren; 'har jag missat ett styrelsemöte, är grannen sur över att jag slängt blöta galonisar i en hög utanför dörren, är det en galen styckmördare som sett att det lyser i fönstret'. Jag kikar i titthålet och där står dom. Tjejerna.

Jag öppnar dörren och två väldigt vackra tjejer i tjufemårsåldern tittar på mig med vaken blick. Det ligger grusiga galonbyxor mellan oss, det luktar bajsblöja ur en mot ytterdörren lutad soppåse, jag har håret uppsatt i hemmatofs och går runt i säckiga trikåbyxor.

Jag får ett leende och en pamflett om existensiella frågor. Vad Gud och Bibeln kan göra för mig, för att lindra min existensiella ångest.

Det är en lätt surrealistisk episod.
Jag och Jehovas vittnen.