lördag 31 januari 2009

Det är ett hårt jobb...


...att hålla bloggen levande. Krävs både Chang och vinegum och mobilt bredband.

The Shit


Årets hopp!


Sällan med på bild, men this is the make


Dottern gör racerbanor i sanden


The Basecamp med familjen Palm (Åke i soldräkt)


Jag måste verkligen skaffa nya glajjor


Knut får manikyr och nagellack


Carla Cool

fredag 30 januari 2009

Ja, jag njuter.

Alltså.
Jag kan inte riktigt göra det här rättvisa.
Det är så skönt. SÅ skönt. Knappt så jag fattar det själv. Knappt så jag minns hur priviligerad jag är som gjort det, länge, två gånger förut.

Det beror förstås på hur man är lagd.

Men hur mycket jag än kan se och förstå tjusningen med klarblåa krispiga vinterdagar och nysnö i pulkabacken (som dessutom i princip aldrig inträffar i Stockholm), så klår det inte på ljusår när de livandar som väcks i värmen på andra sidan jordklotet.

Med familjen Palm sitter vi i det kroppsvarma beckmörkret sent om kvällen, med cikadorer spelades, barnen sovandes djupt efter en hel dags intensivt lekande och badande, och planerar för hur vi ska kunna göra det här nästa år också. Och året därpå. Och för evigt.

Jag får inte bara pussa mina barn hela dagarna, jag får göra det i en glad mammakropp, glad för att mammakroppen slipper galonbyxor och kalla, slaskiga morgonbestyr. För att den slipper vara sur och irriterad helt enkelt bara över fulvintern i Sverige.

Har jag sagt att barnen är helt uppslukade av lycka?

torsdag 29 januari 2009

Solroshus i januari


Vårt hus i skymningen


Loj lek


Frukost på terrassen


På beachen


Knut-hopp!


Eftermiddagsstrand

onsdag 28 januari 2009

Mae Phim, Siam

Andra dagen.

Resan gick bra, det är alltid drygt med långa flygningar, särskilt när man ska knyppla ihop sig till nån slags sovfigur i ett för litet säte, utträngd av två långskånksbarn som plötsligt blir långbenslånga i horisontellt läge. Men dom sov, hela natten.

Värmeväggen ("Det måste vara nåt aggregat som är trasigt!" utbrast ressällskapet vid ankomst, väggen av het värme var brutal), dofterna, ljuden - vid ankomst till BKK sjönk axlarna och trygga igenkänningen spred sig som ett ljummet lugn i magen.

Två och en halv timme öster/söderut, och vips var vi installerade i ett fantastiskt hus; tre sovrum, två badrum, och ett helt enorm terrass. Palmer och vilda orkidéer. Barnen skrek glädjetjut och kastade av sig kläderna.

Vännerna två hus bort, här sedan redan en månad, hade fyllt kylen med nödvändigheter och bjöd på välkomstmiddag. Fan-tas-tiskt!

Jag tror barnen badade non-stop i åtta timmar igår. Först poolen, sen stranden, sen poolen igen.

Sen däckade Knut klockan sju och vaknade nio i morse! Jetlagen ger märkliga effekter, barnen klarar det betydligt bättre än jag, som var vaken mellan ett och tre inatt.

Bilder kommer i kväll, så fort det mobila bredbandet är inkopplat.

söndag 25 januari 2009

lördag 24 januari 2009

Hur låter trettiotvå grader och ljumma brisar på gigantisk altan?

Idag är en extremt passande dag för att tycka synd om den svenska delen av mänskligheten: Kölden är fuktig och råkall, snö- och grussörjan är bedrövlig, grådasset kompakt. Männsiskor som är ute stirrar tomt framför sig medan dom hukar sig i nån slags tyngd resignation inför detta lands så kallade 'vinterhalvår'.

Vi åker till Thailand imorgon.
Vi prioriterar hårt för att kunna göra det.
Vara tillsammans hela familjen i ett klimat som gör det drägligt att vara människa.

Familjens projektledare säger upp sig

Är titeln på en bok jag inhandlade på Arlanda innan flyget till Bryssel gick i torsdags.
Gunilla Bergensten har skrivit och berättar om ett familjeliv där kvinnan/mamman är den (ofrivillige/men delvis självpåtagne) projektledaren i AB Familjen, en tjänst hon varken är naturligt lämpad för eller nånsin minna att hon sökt. Ett familjelogistikens nav. Ett nav utan vilket barnen får gå i för små skor och hemmet förfaller.

Hur hon ständigt påtalar detta för sin man, men utan resultat. Hur han skyller på än biologi, än okunskap och omedvetenhet. Men där hon ser bekvämlighet och gammal ohejdad social slentrian och vana.

Och så hennes råd och varningar: Uppfostra era söner till delat ansvar! Det börjar redan i förskoleåldern (damn right). Och: Fostra era döttrar till sund lathet istället för till "duktiga flickor" med prestationskomplex.

Och det är ju inte så att jag inte känner igen rollspelet. Frågeställningarna. Grejen är bara den, att av slump eller försyn så fostrades jag till en lat jävel (tack, mamma!) och maken till att tvärtom tidigt ta hand om sig själv och sin egen skit. Vilket gjort att duktiga-flickor-komplexet i mitt fall dämpats brutalt, och laid-back-mentaliteten hos maken fått stå tillbaka för en betydligt mer ansvarstagande appraoch. Så summa sumarum är projektlederiet i just vår familj rätt väl fördelat.

Således har jag aldrig upplevt skribentens frustrerade och hjärnblödningsframkallande irritation över att pappan i familjen aldrig planerar för eller kommer ihåg dagisutflykter med matsäck, presentinhandling inför barnkalas eller nya vinterskor eftersom frosten kommit. Snarare är det så att det är jag som försynt undrar (för hundrade gången) var tejpen är, om pappan vet var min svarta kofta är, var barnens vantar befinner sig och vem det nu var som fyllde år på söndag...?

Och det ger lite insikt - att vara på båda sidor samtidigt. För likväl som jag hyser full förståelse för författarens frustration över att vara den som håller reda på och underhåller bekantskapskretsen genom att minnas födelsedagar och skicka kort och inbjudningar, så är jag även väl bekant med andra sidans bevekelsegrunder för att släppa kontrollen helt och spela helt borta. För, som författaren själv resonerar - det måste ju vara sjukt bekvämt. Svar: Ja, det är det! Och för att citera den gamle gode Dr. Phil: "Why does he do it?? BECAUSE HE CAN!!"

Relationernas år?

Kanske är det som två av mina vänner påstår.
Att 2009 är relationernas år.

Jag har börjat i samtalsterapi för att lära mig hantera min relation med min mamma.
Jag har återupptagit kontakten med min long-gone-friend på samma gata, ett initiativ som känns som ett slags läkande.
Jag kontaktade min betydligt äldre halvbror, och fick ärlig och fin kommunikation tillbaka.
Jag kopplade på vinst och förlust ihop vän och arbetskamrat och nån slags ljuv musik lär ha uppstått.
Idag när jag kopplade upp mig fann jag ett mail från en kusin på pappas sida (också hon betydligt ädlre och med fyra vuxna barn) som aktivt googlat och funnit mig, och ville återetablera nån slags kontakt.
I eftermiddags var fina fina B här och kände att 2009 skulle bli ett socialt år.

torsdag 22 januari 2009

"Knack, knack, knack..."



Det blev både roomservice och skumbad.
Nu saltlakrits och bok.

Huset

Vi hade till viss del rätt. Huset var i grunden i mycket gott skick. Ägarna (som flyttade in när huset var nybyggt och därmed kan hela historien) pedanter och noggranna pensionärer. Tomten härlig, äppelträd och flaggstång, liten och behändig. God karma. Så långt allt gott.

Sen... jag vet inte. Sjögrästapeterna går ju naturligtvis att ånga ner, och vi gillar ju sånt. Bara det att det är... överallt. Badrummet fint och nytt, fast 'pensio-style', måste således göras om. Köket gjorde dom -95 och var mycket stolta över hur välbehållet det var. Själv fick jag vibbar från mitt eget barndomshem. Sirliga luckor och guldknoppar. Måste göras, men inte panik.

Det kändes bara så... pyttigt. Liksom raka motsatsen till dom där våta sekelskiftesdrömmarna på Karlaplan med serveringsgång och herrum. Fast det visste vi ju. Och sextiotal är rätt coolt. Huset har säkert enorm potential. Frågan är bara om vi ska bo där.

Svag andnöd vid tanken på att gååå en kilometer till pendel. Gräsklippare, kompressor och högtryckstvätt - jag vet liksom inte ens vad det är! Men jag vet också att jag är en vanemänniska och måste få tid.

Hm. Vardagsrummet skulle kunna bli en cool gigantisk matsal, med middagar för tjugo, minst. Om nån skulle komma ut och hälsa på... Badkar. Walk-in closet (daterad). Uppfart.

Jag vet inte jag. Får ta ett skumbad och en sval Stella och fundera på saken.

Rd-Pt Shuman

Jahapp. Landat. Installerad på hotellrum.

Hum-hum. Ska jag... tappa upp ett bad? Kolla på flamländsk/fransk teve? Utnyttja min fria drink i baren? Gå ut i snöblandat regn och hoppas hitta en öppen seveneleven? Beställa room service? Fundera på hur jag ska droppa för min chef att datorn spruckit (men verkar funka ändå)? Lägga mig på sängen och fundera över huruvida murad öppen spis uppväger avsaknad av takrymd? Läsa dagordningen för morgondagens möte...? Gäsp...

Bryssel ToR

Åker till Bryssel i eftermiddag, måste packa nu och sen åka direkt till flygplatsen. Behöver egentligen inte checka in nån väska, men då måste alla vätskor jag har vara i förpackningar om 100 ml eller mindre och dessutom ligga i en plastpåse.

Kul att flasha sin no-white-marks-deo och blackheads-elimination-kräm. För att inte tala om att jag måste hinna in till en optiker och skaffa engångspipetter med linsvätska (minsta förpackningen är nämligen 120 ml och förbjuden), balsam i reseförpackning och näsdroppar.

Det är så flashigt att resa.

tisdag 20 januari 2009

Klåda

Kli i kroppen och myror i benen får jag av att sitta igenom långdragna tjafsiga styrelsemöten i föreningen. Nyper mig i armen och undrar vad exakt det var som fick mig att ställa upp.

Lappar hetsas fram och ska sättas upp för allt från luddlämnare i tvättstugan till soppåsemarodörer och festprissar. Folk retar sig så ofantligt. Jag fattar inte grejen. Bor man i flerbostadshus så ingår väl ett visst mått av spår av andra människor??

Jag går med på att göra en massa grejor bara för att få slut på mötet. JajaJA, jag SKA be grannjäveln plocka in sin luggslitna dörrmatta (det får man inte heller ha) bara för att den är så satans ful.

Bestickning

Har varit och blivit bestucken på vaccinationsmottagningen.
Påfyllning Twinrix.

Armen ömmar på ett skönt sätt, som en bitterljuv påminnelse om det goda som komma skall.

Ute faller hubbabubbastora blöta snöflingor i sjok, faller och smälter till en gråkall stadsgegga.
Jag fokuserar på varma vindar och kroppstemperat hav.

Stora skälvan

Så här går mina funderingar:

Vi ska få komma och kolla på Huset, det hus som inte är ute på marknaden än. Vi har ju inte en aning om hur det egentligen ser ut, invändigt, eller hur det "känns". På torsdag vet vi. Då ska det äldre paret städa, för då kommer deras besiktningsman och då får vi snika in och kika också.

Nu uppstår en massa tankar.

Tänk om vi romantiserat Huset. Om allt bara känns helt fel när vi stiger över tröskeln. Att luften går ur ballongen fullständigt. Samtidigt blir då allt väldigt enkelt. Vi stannar där vi är. Ingen oro, ingen gör-vi-rätt-ångest. Bara det gamla vanliga hemtrevligt vana bostadsskavandet. Hemnet-knarkandet. Då kan vi bida tiden genom kriser och fallande priser.

Tänk om vi tvärtom blir helt betagna. Känner att "this is Da House!". Vi måste ha det, vi måste bo här! Då börjar nojjandet och ångesten. Först och främst - får vi köpa huset? Vill dom sälja? Till oss? Eller bli det vanlig visning och budgivning? Ponera att vi får det. Då ska vi sälja. En snabb koll på marknaden ger att vår lägenhet möjligen sjunkit nästan en miljon i pris. Har vi råd med huset då? Tänk om vi inte får sålt alls? När är bästa tiden att sälja? Städa, staga, polera.

Och sen. En snabb scanning på kommunens hemsida ger att förskolorna i området är sjukt belastade. Sjuttio ungar i kö till tre platser till hösten. Tänk om man inte får plats. Eller att barnen får plats på två olika dagis. Långt från där man bor! Och huu, skulle vi verkligen på riktigt klara att lämna vårt fina fina dagis, bästa personalen och bästa kompisarna. Bästa utflykterna, bästa aktiviteterna. Ångest är bara förnamnet.

Men samtidigt. Inuti kroppen, längst in, neråt i magen, känns det som det är dags för något nytt. En ny fas. Nånting. Oklart vad. Men det har med bostad att göra.

Möjligen sysselsätter jag min arma hjärna med alla dessa spekulationer så att jag slipper känna resfeber och jobbångest. GAAAH!

måndag 19 januari 2009

Djurfötter

Jag älskar mina Bally, men det känns som jag har klövar.

Lovely

Vi söndagade oss igenom husvisning (fel hus, right area), lekland på Lidingö (lek för barnen, latte till föräldrarna) och bio (barnvakt som kirrade middag och nattning utan problem). Bra där.

Jag måndagade mig igenom tåg till snöblaskigt Etuna 07.25, möte som jag chairade, kebabtallrik och tåg tillbaka 16.05. Trillade in genom dörren halv sex, petade i mig halvljumma blodpuddingbitar med jordgubbssylt (!) som blivit över.

Denna vecka kommer kantas av 1)husångest 2)pre-säljångest 3)vad-håller-vi-på-med-ångest 4)ringa-madre-ångest och 5)kraftig res- och packfeber.

Dessutom har jag tonårsbölder i fejan, kraftig PMS som klimaxerade i störtflod av blod this very morning.

Dessutom måste jag till Bryssel torsdag-fredag på troikamöte med rumäner, engelsmän och portugiser. Har åtminstone bokat hotell med roomservice.

Lovely.

lördag 17 januari 2009

Delad glädje är dubbel glädje

Och när man delar på sig så att pappa och dotter åker och gör kanonkulan i Sumpans badhus, och mamma och son köper godis och popcorn och går på "Madagaskar 2"-matiné så blir alla inblandade minst dubbelt så glada som om hela familjen skulle försökt göra gemensam familjelycka.

Sen förenas man framåt eftermiddagen och alla har något att berätta och harmonin är total. Eller ja, tvätthögen ligger förstås fortfarande ovikt på dubbelsängen, men pappa och dotter har gjort en enorm insats så att lägenheten såg ut som så gott som nystädad när vi släntrade in lagom till att bli serverade en dubbel espresso och med trehundra kronor ost i bagaget.

Nu har vi Spotify:at fram samtliga versioner av "I like to move it, move it" och kört disco med boot-shakin-moves i vardagsrummet.

Jag blev just serverad en tabascostinn Bloody Mary. Sweet.

Lite vin, lite Ella Fitzgerald

Lite vin, lite Ella Fitzgerald

torsdag 15 januari 2009

Medelålders

För fem år sedan, lite knappt, fyllde jag trettio.
Hisnande. Tyckte jag då.
Pre-kids. Det var på den tiden jag fortfarande var ett party animal, den som blev utstädad, den som kröp hem vid fyratiden på morgonen och sov halva lördagen i sekelskiftesholken på Döbelnsgatan 6.

Då hade jag och vännen med magen gemensam trettioårsfest - en gigantisk decenniemaskerad - i en källare på Handels. Själv var jag charlestonklädd à la tjugotal.

Nu inträder jag i den yngre medelåldern och nu har jag bokat en polsk källare i ett dubiöst kvarter. Tänkte bjuda in ett tjugotal goda vänner. Surkål och snaps. Barnvakt. The works. I'm looking forward to it!


Det var då. Jag var slirig.

Bibimbap

Sitter här och är fastklistrad i mina jeans eftersom jag vaxade the works efter jobbet och därmed är fläckvis täckt med kletig massa. Obehagligt, men utförs som en ritual inför resan.

I övrigt har jag suttit och bölat hos terapeuten, men kände mig märkbart lättad efteråt, så jag tror jag är på rätt väg.

Lunchade sen bibimbap med vännen med magen, och det är inte utan att man känner ett styng av nostalgi över hennes graviditet och förestående lycka.

Husnojjat vidare med maken, inser att jag är extremt lyhörd för alla åsikter, suger liksom till mig men ändrar åsikt om jag råkar sitta brevid nån på T-banan som dissar det ena eller andra alternativet.

Och i övrigt har jag smitt födelsedagsplaner tillsammans med Halina i tvättstugan. Mycket trevligt och jag får anledning att återkomma i frågan. Jag kommer ju inträda i den yngre medelåldern nångång i slutet av februari.

Skrevande män i mitt ansikte

Det är nånting som irriterar mig nåt så obeskrivligt med män som står bredbent och talar. Alltså inte det normala avståndet mellan fötterna, utan nån slags halvmeter emellan, som om förankringen blir bättre då.

Samma män som sitter skrevande mitt emot en på tunnelbanan. Helt obesvärat. Tvingar mig att knipa ihop knäna för att få plats 'emellan'.

Vad är det med dom? Vad är deras problem?

Jag får sån obetvinglig lust att sätta myggjagarspetsen på kalvskinnsstövletterna rakt i.

Vad är mitt problem..?

onsdag 14 januari 2009

Onsdagkväll

När maken är på drinkblandarkurs med jobbet passar hon på att dricka upp den avslagna slatten Crémant och äta upp den lilla kantbiten Comté. Till Top Model, säsong femhundraåttiosex. Och blir sugen på att klippa sig.

Hushisningar

När vi just kommit fram till att släppa hustankar och bestämt oss för att istället koncentrera oss på att under året hitta en större holk in da hood.

Så får vi plötslig husnojja för att vi möjligen kan få chans på ett objekt utanför marknaden.
Kollar ritningar och mäter avstånd. Men får hisnande känsla i magen bara på tanken att lämna favvogatan i stan, dagiskompisar, Fältan - FÄLTAN LIKSOM!, bussar, tunnelbana, närhet.

Är en öppen spis i närförort värt det?

tisdag 13 januari 2009

Tjugondag Knut

Knut har namnsdag, deklamerade han stolt i morse.
Och ut åkte en gran som barrade en tjock matta hela vägen ner i trappen.
På dagis var det julstädning och pepparkaksfika.

På jobbet fick vi veta att GD bestämt sig för att helt avblåsa den omorganisation som orsakat så mycket oro och tankar i ovisshet under hela julen, kanske främst för cheferna. Så det blir status quo för oss på obestämd framtid. Märkligt, men kanske strategiskt.

Sen gladdes jag åt rapporten att min matchmaking mellan å ena sidan nära vän och å andra sidan ohyggligt trevlig kollega verkar ha varit en skaplig hiss! Härligt med lite love i mörkret tycker jag.

Så har min dag varit, hur har er?

Maken är i Karlstad

Morgnar från hell. När man måste väcka sötsovbarnen, forcera frukosten, stänga av mitt i 'Lilla prinsessan', handkränga på två lager kläder, svära eld över gruskletiga galonbyxor och köra rally till dagis. Vända och rusa hem med vagn, sen ner i T-banan för att notera vagnfel, och svettspringa genom gången med fyra minuter till godo innan Etunatåget går, utan löst biljett. Och inte kan man ens få tag på en kopp kaffe ombord.

måndag 12 januari 2009

Hägring i nära fjärran

Sorry, men jag kan liksom bara fokusera på att vi reser om knappt två veckor. Jag håller ju på att förtvina av kyla, regn, mörker och negg. Det enda jag vill är att känna väggen av fuktig hetta fullkomligt blow me away när flygplansdörren öppnas i Bangkok.

Imorgon får vi (kanske) reda på vad ledningsgruppen kom fram till ikväll avseende ny organisation och ledning för vår avdelning. Det känns inte intressant.

Jag vill bara gå ombord på det stora stora planet, söva barnen och beställa in en GT.

Samma studieskuldbelopp i tio år...

Jag har haft samma groteska studieskuldbelopp i tio år nu. Det enda jag ständigt betalar av på är den satans räntan. Nu ser jag att jag kommer ha femtusen mindre i skuld efter årets slutbetalning. Det är ju fantastiskt. Borde nästan fira.

lördag 10 januari 2009

Kyoto 2

Börjar inse att jag jobbar i en sjukt het bransch när det till och med börjar visas brittiska dramathrillers ("Burn up", SVT1) om klimatförhandlingar och förnyelsebar energi på liv och död.

Plask

Halv tio åkte vi till badhuset. Blev översköljd av gamla kroppsminnen av skoltidens badhus med fuktiga golv som jag tåtrippade över för att undvika äckliga hårgeggor och grus.

Låsa in grejor i plåtskåp. Duscha naken med en massa andra tanter. Tvåla. Dra på fuktig bikini.

Dessutom få bestämda dottern att inte sätta sig i gegget, få på henne baddräkten och armpuffarna på motsträviga armar. Sedan in i klordimmorna, in till varma poolen med alla andra barnfamiljer. Pappan och sonen och sonens kompis med pappa redan i plurret.

Det var jättekul - hoppades djärvt från poolkanterna, dottern som om hon aldrig varit annat än en Esther Williams i miniatyr. Båda kastade sig i vattenrutchkanan och åkte plums under vattnet men kom frustande upp igen, glädjetjutande.

Det var kanonkul tills två badvakter kom in och meddelade att alla måste upp ur bassängen eftersom de måste tömma och rengöra då det hänt en 'olycka'... Det var ändå dags för lunch så det gjorde inget.

Merän att både jag och känner oss en smula yra och illamående nu. Inbillning? Tar det säkra före det osäkra och beställer extrastark Vindaloo för hemkörning. Kanske måste helgardera med en whisky ikväll också.

Gulp.

fredag 9 januari 2009

"Jag är inte irriterad av den anledning jag tror att jag är"

För ett år sen ungefär halvlåg jag i en soffa i ett hus i Hua Hin, Thailand, sippade på en kall Singha, hade en sugig Elton John-konsert på DVD:n och upptäckte plötsligt en röd bok som låg fastkilad mellan soffbordets glasskiva och trästativet.

Det var Kay Pollaks "Att välja glädje".

Jag var trött på mina deckare, mina familjerådsböcker och började bläddra. Kisande. Fick jobbiga vibbar av alla storvulna ord och klyschiga formuleringar. Lät mig bli provocerad av hans resonemang om irritation och vrede som känslor man väljer själv. Och därmed kan välja bort.

Men jag lät den vila. Och läste om. Försökte fatta. Och nånstans gick det upp ett ljus, eller åtminstone kunde jag läsa utan att förlöjliga och utan att känna mig indignerad. Att se att jag har ett val att se på världen, och på människor. Och det ansvaret är mitt. För andra kan jag aldrig uppfostra eller ändra på. Och till syvende och sist handlar det om att må bra själv, något man inte gör om man går runt och genererar negativa energier gentemot andra.

I julas skickade jag boken till min mamma.

I förrgår fick jag Brevet vs 3. Någon har inte läst, eller inte fattat.

Igår påbörjade jag Pollaks "Att växa genom möten". Jag vill verkligen öva på det här.

Uppstart

Dessa dagar har ägnats åt uppstart på jobbet.
Det är årsredovisningar, strategimöten, mycket kaffe och snack med kollegorna.
Våren kan bli bra jobwise, vi snackar kanske Indien, Skottland och möjligen Afrika. Definitivt Köpenhamn. Privat drar vi till Thailand och Spanien under våren.

Imorgon åker vi till Sumpans badhus och provar simhuden. Kollar hållfastheten i dom gamla simringarna. Barnens solskyddsdräkter vs 3 har kommit. Dom åkte på direkt och är inte av än.

Nu kollar vi Let's dance, dricker rökig whiskey (efter bubblet) och kränger ett kilo smågodis.

1 kg karaktär, någon?

1 kg karaktär, någon?

Dålig karaktär, jag..?

Dålig karaktär, jag..?

torsdag 8 januari 2009

Timing

På väg till första sessionen i samtalsterapi öppnar jag postboxen i trappen och finner ett brev från modern. Jag låter maken öppna brevet, hinner bara se ett ironiskt "Tack" och sen två A4-sidor med anklagande punktlista på vad vi undlåtit att ställa upp eller stötta med.

Timing.

Jag åt min sushi, tog tricken till Luntis och öppnade porten till vad jag hoppas kommer att ge mig styrka och vägledning i mitt liv framöver. Lära mig sätta gränser, bygga försvar och lägga ansvaret för var och en av oss där det hör hemma.

Brevet? Maken sade bara "Läs inte. Det tillför absolut ingenting." Och så stoppade han det i bakfickan.

Jag lämnade mötesrum "Violen" med hopknycklade kleenex i händerna och med ett löfte om att en timme i veckan få känna precis det jag behöver få känna.

Nytt år, nytt utseende?

Ja, jag är ju inte så bra (läs: dåligt tålamod) med det här med att fixa till snygga headers och så. Men jag kände ändå att en viss förändring av layouten måste ske, den har ju sett likadan ut sen jag började blogga. Är lite trött på dom där gröngula duttarna nu.

Hittade min gamla favvo-font och gjorde en snabb rubrik med en rätt hemsk (ser jag nu) laxrosa bakgrund. Kan inte ändra förrän jag får tag på makens dator (min är låst för nya typsnitt).

Vad tror ni?

tisdag 6 januari 2009

Fat Camp 09

Och nu blir det nitton (19) vita dygn innan The Departure.

Känner mig en smula alkoförgiftad efter jullovets glögg, snapsar, julöl, GTs, single malts, champagne och rödtjut. Och två'ån'halv pannor tyngre.

Måste detoxa lite inför årets fat camp.

Vännen Ål

Tre timmars fika och deep-talk över latte på lättmjölk medan snön föll med lätta flingor utanför femtiotalscaféets immiga fönster. Kisspaus ut och över gården. Mera prat.

Att spegla sig i en annans ögon, att höra nästan sin egen röst, nästan sina egna ord, för att det som kittade ihop som sjuttonåringar fortfarande finns kvar djupt därinne, dolt bakom trettiofemåringarnas årsringar. Att brista ut i skånska skratt på exakt samma ställen.

För en sekund kändes det nästan som förr. Som om det aldrig funnits svek och sårade känslor, som om det inte spelade nån roll. Och vi enades medan snön föll om att kanske kanske våga rasera några murar och börja bygga upp nåt nytt, baserat på vilka vi är nu. Det kändes ärligt och utan prestige.

Jag hoppas.

Trettondagen

Bidde inga ostar igår, bidde istället en mycket trevlig middag hemma hos dagiskompisarna med en fantastisk Jamie Oliver-gryta av köttiga korvar, färska tomater och härligt bröd att suga upp den mustiga buljongen med. På det en knäckig hemgjord crème brûlee och den kulinariska lyckan var total. Magen i fyra hörn.

Nyss åkte resten av familjen iväg på barnkalas och jag ska gå och fika med long lost friend och se om vi fortfarande har nånting att prata om. Sprang rakt i armarna på henne på nyårsaftonsdagen efter att inte sett henne på drygt ett halvår, trots att vi bor på samma gata, femtio meter emellan. En lång och lite sorglig historia. Kanske hittar vi en tråd igen, kanske inte.

söndag 4 januari 2009

Man lagar mat.

Man lagar mat.

Plipp-söndag

Maken är och ångeströjer sitt barndomshem i Borås, åkte sent igår kväll och kommer hem sent ikväll. Tre lass till tippen och urskillningslös rensning. Bråttom. Överlämning onsdag och därmed det sista bandet klippt.

Jag och barnen sov länge, mös i pyjamas till klockan elva, kollade på Pettson (barnen inte jag, jag duschade och satte tusch på fransarna), och städade badrummet liksom i bara farten. Visaren visade på minus tio, en bitande iskyla, men vi tog oss ett par hundra meter till Fältan iallafall. Lunch på Dompan, barnen exemplariska, handlade barnsaxar och pysselböcker, kollade på djuren i Zooaffären. Sprang hem i bitande kylan ty vi hade tappat en vante.

Sonen roade sig en timme med att skriva bokstäver i Bamses skrivbok, dottern med att klippa miljarder 'plippar', mamman med att röra ihop en hallonsockerkaka.

Det är så jäkla skönt att barnen är lite lite äldre, att dom kan leka själva i ganska långa perioder, att vi kan göra roliga saker tillsammans utan ständigt värsta kaoset som var fallet för bara något halvår sen. Nu sitter dom tillsammans (!) och bygger kulbana och säger att dom älskar varandra. (Dvs snart slår dottern en hård ficklampa i huvudet på brorsan...)

Men det är så skönt och jag är så oändligt glad över de finaste två och längtar inte alls efter bebisdoft och röda skrik- och sprattelben. En helt ny frihet, MED barn, har börjat gry ordentligt.

lördag 3 januari 2009

Bang! Och smutsen är väck!

Nä. Nu är det dags att gå och nanna. Meningslös reklamTV liksom.

Stackars maken har just anlänt sin barndomsstad för att röja ut sålda barndomshuset på ett dygn, rensa och köra till tippen. Jag tar gnällfisarna och åker stjärtlapp under tiden.

Flyttfågel

Vi har äntligen bestämt oss för att flytta.
Vi vet bara inte när, eller vart.

Vi är bara överens om självaste nödvändigheten av att förflytta oss till hållbarare leverne. Och vi tror att vi är överens om större holk, men idag i Djursan hos vännerna med coolaste sextiotalar'n så bligade vi hustvekande på varandra igen.

Tvåtusennio kan bli ett spännande år.

Vinegummet (dottern)

Det som bereder lilla två'åthalvtåringen allra högsta nöje för dagen är att klippa.
Klippa små små små 'plippar' av pappersark. Små små, men största koncentration och vass sax.
Livsfarligt måhända, men hon är skicklig med saxen för sin ringa ålder.

Lika skicklig som hon är på att säga "Nej! INTE!", och lägga sig raklång tills hon får hälla upp ett glas mjölk ur tungfyllda en'ånhalvlitarn SÄLLV i lilla lilla glaset.

Så sitter vi i bilen efter krig med bilstolsknäppningar och vem som ska få sitta i framsätet när lilla vinegummet ropar till sin bror: "Nuuuut?!" "Nuuuuuuuuuut?!"

"JA!", svarar Knut.

"Ja ÄKKAR dig, NUUT."

Och stora rörda tårar blinkas bort i lilla vinegummets föräldrars ögon.

Soffkonversationer att bevara till eftervärlden

Maken: "Och du vet, det krävs minst - MINST alltså - sex ljuspunkter i ett rum för att få den rätta myskänslan! Folk är för dåliga på ljussättning, dom bara tänder taklampan *kräkljud* och sen är det liksom bra. Nej, alltså, sex ljuspunkter, ja gärna åtta..."

Hans lillebror: "Öh, va?"

Maken: "Mysbelysning. Alltså. Inredning. Din lägenhet är alltså jättefin, men tänk på det där med ljussättningen så blir det perfekt!"

Hans lillebror: "Öh, okej?"

Shoppingrecension

Tiger-rean sög. Värsta sorten - rea bara på vissa stands, ordinarie på det mesta. Och inte ens halva priset; 40% erbjöds på överblivna smokingjackor i storlek 44. Min dream suit hängde på ordinariestandet och glänste med prislappen på flera lakan fullt synlig.

Tog en snabb sväng om In Wear, funderade på en stickad svart klänning men tvekade. Checkade Hilfiger, dålig rea där med, bara 30%. På Solo var det bättre, stod och fjelade med en Fred Perry-skjorta i femtiotalsstil med 70% off, mycket bra men släppte den i sista stund. Var liksom inte riktigt sugen, och egentligen inte i behov.

Two down...

Two down...

fredag 2 januari 2009

Kostymcraving

Funderar på att kila ner på Tiger-rean imorgon vid tiosnåret. Skulle så rackarns behöva en silvergrå kostym, med kjol. Inte säkert att den jag suktat efter ens är på rea, men man vet ju aldrig och då borde man kanske vara där vid öppning.

Tror alltid att jag ska bli en high-heeled powerwoman bara jag får på mig just den där kostymen, men retrospektivet ger att jag oftast drar på mig slimfitjeansen och tröja. I alla fall om jag inte ska träffa nån extern på jobbet den dan. Men jo, om jag bara skaffar mig just denna lilla beauty så löövar jag att jag ska gå klädd i suit all day long.

Fredag med Bamse


Jullovskaos på Sjöhistoriska med tusen barn som skulle krama Bamse, båtstoj och pyssel i källaren samt filmvisning av gamla Bamsefilmer i filmsalen. Barnen tyckte det var kanoners. Själv hamnade jag i skrattknasigt samspråk med en pappa brevid som liksom jag hade svåra problem med att montera själva båten.

torsdag 1 januari 2009

Retrospektiv 2008

Det här året har varit ömsom vin ömsom vatten. Första halvan var fantastiskt, vi inledde ju med en alldeles ljuvlig sjuveckors Thailandsresa (uppföljaren på åttaveckorsresan förra året) och kom hem fulla av energi och sammansvetsade som familj, med lust både på jobb och dagis.

Våren var lättsam och skön, det var kul att jobba, kul att planera höstens jobbresor och kul att boka in en sommarturné på våra respektive barndomsorter. Det kom en liten backlash strax före sommaren då maken plötsligt fick ett erbjudande jobwise som sedan fuckade upp. Det tog några veckor att ladda om.

Sommaren var okej, vi hade en skön vecka i Skåne med undantag från min mors kravfyllda och fullständigt galna lurpåslängningar på grund av att saker inte blev exakt som hon tänkt sig. Mer smolk var makens strandtappade vigselring med guld från älskade morfar Elof, en bil som kajkade ur vid utfarten från Varberg så att vi fick packa ur sovande barn och packning och ta in på hotell en extranatt, som dock blev väldigt kul.

Hösten var den första hösten sen barnen kom som vi båda arbetade full tid och barnen var (korta) dagar på dagis. Det visade sig vara ganska slitigt, men funkar på grund av våra flexibla jobb och extremt jämna lassdragning. Mina jobbresor har varit fantastiska, både för resornas mål i sig, men också för att det faktiskt funkat helt okej för maken att dra hela lasset själv en hel vecka, och för mig att faktiskt kunna vara borta från barnen samt bemästra min panikångest.

Sen började slitet ta ut sin rätt, vi blev trötta, min pappa blev dålig (sämre) och åkte in och ut på sjukhus för lunginflammationer och blodtrycksfall. Att prata med mamma var en enda lång redogörelse för all världens elände, något som dränerade mig kraftigt på energi. Sen började jultjafset, och breven från hell dök upp i postboxen under november och december.

Kräksjukan kom, förkylningarna kom, mormoderns explosioner kulminerade i bruten telefonkontakt och genererade kraftig ångestutbryt hos mig. Min far flyttade in på sjukhem tills vidare, min mor bröt igenom, vi var trötta och slitna. På jobbet uppstod plötsligen två konflikter som påverkade mig även om jag varken var orsak til eller kunde påverka utgången. Den är för övrigt fortfarande oviss, och innefattar bland annat en omorganisation där worst case är att min avdelning splittras och några av oss får ny chef och ändrad inriktning.

Jag insåg att jag måste ta tag i och hantera all ångest och alla känslor jag bär på och bokade tid hos en samtalsterapeut. Jag insåg att jag måste träffa min far och åkte ner till Malmö med dottern dagarna före jul. Mötet med min mor gick hyfsat, inga öppna konflikter, inga sparkar under bältet, på ytan och för en utomstående, en skenbart normal relation med fika och gå-på-stan.

Julen blev bra, det var mysigt och roligt att vår lilla familj på makens sida (bror och syster och systers boyfriend) kom upp och stannade så länge. Vi hann, trots allt, med både att rulla köttbullar och fixa ordentlig julstämning i lyan.

Lite gnissel nu på slutet, två veckors hemmavaro med familjen på 87 kvm börjar ta ut sin rätt. För kallt att vara ute längre stunder, för tråkigt att vara inne hela tiden. Och min kära mor klarade galant att skapa ångest även på årets sista dag med ett välplacerad sms mitt i nyårssupén.

Jag hoppas att 2009 blir ett bra år, och jag hoppas att jag får lära mig mer om mig själv och om andra, att livsvisdomen blir större. Jag hoppas få njuta ännu ett år med min fina lilla familj som jag älskar så innerligt, och jag hoppas att jag kan lära mig se halvfulla glas istället för halvtomma i lite högre utsträckning.

Dagen innan ett nytt års början, dagen efter


På det hela taget en lyckad nyårsafton. Vi träffade vänner på seneftermiddagen, utan barn, och drack champagne ur magnumbutelj och åt varm anklever ackompanjerade av Sportify's alla möjligheter till nostalgitrippar. Skålande med gamla kära vänner och hade två timmars total bliss.

Åkte hem till en mer kaotisk nyårssupé, solamente la familglia, bestående av blinier toppade med iransk kaviar, crème fraiche och rödlök, färskkokt hummer med pepparrotsmajo samt saffranscrème brûlée. Champagne förstås. Barncider till kidsen som envisades med att äta middagen iförda solskyddsdräkterna avsedda för Thailandsresor, keps och allt.

Smolket kom i form av obehagligt sms från mormodern som hoppades att vi kunde "sova gott inatt" med tanke på att hon sitter ensam och eländig. Jag gjorde mitt bästa för att inte låta klumpen i magen växa sig större, men aptiten på hummern försvann.

Tände sen tjugo tomtebloss på balkongen och önskade alla förbipasserande Gott Nytt. Bäddade ner oss i soffan och kollade på Grevinnan och Betjänten, åt jungfrubröst, och försökte hålla oss vakna. Sonen däckade mot sin egen vilja halv elva, dottern på mattan fem minuter därefter och sedan maken. Endast modern var vaken. Dunade in halv tolv, och var rätt nöjd med det faktiskt.

Önskar er alla ett Gott Nytt År och hoppas ni haft en fantastisk start på det nya året!

Happy New Year!

Knut tar sig an en halv hummer och lite iransk kaviar samt barncider. Iklädd Thailandsbaddräkten.