Som många vet är jag likhetsfeminist.
Det betyder att jag tror att likheterna mellan könen är större än olikheterna, och att olikheterna främt är kopplade till individen. Det betyder att jag inte ser begränsningar i vad män och kvinnor är kapabla att bli eller göra på grund av att dom har ett visst kön.
Särartsfeminister tror att de biologiska skillnaderna gör så att män och kvinnor har olika benägenhet att göra vissa val. Kvinnor är mer omvårdande och passar bättre i vårdyrken, män är starkare och mer fokuserade vilket gör att de då skulle passa bättre att bli högavlönade VD:ar. Typ. Men särartsfeministerna vill också höja statusen och likvärdera mäns och kvinnors egenskaper och på så vis bekämpa löneskillnader och orättvisor.
För mig är särartsfeminismen ett första steg på vägen till att förstå feminismen. För mig var det så, jag blev först särsrtsfeminist (fast det visste jag inte att det hette då). Sen kom jag till en större insikt. Först vill jag bara klargöra att jag absolut är medveten om att män och kvinnor är olika; biologiskt har vi två olika könsorgan och socialt bär vi på tradiontionellt nedärvda könsrollsmönster.
Varför vill jag då inte tro på särartsfeminismen? Dels för att den skapar obehagliga "normalitetsavvikelser", dvs om man som kvinna inte kan hålla med om, eller ser sig själv i, de typiskt kvinnliga egenskaperna, vad blir man då? Onormal? Mer man än kvinna? För mig är det självklart att skillnader mellan individer är betydligt mer avgörande än eventuella skillnader mellan grupper av "män" och "kvinnor".
Däremot är det viktigt att göra dessa generaliseringar av kön när man ska synliggöra maktstrukturer och nedärvda sociala mönster som både män och kvinnor bär på, upprätthåller och för vidare. Detta är dock inte alls kopplat till våra könsorgan eller eventuella viktskillnader i hjärnsubtans.
Många särartsfeminister utgår från sig själva och sin egen snäva krets. "Min man gör alltid såhär! Det är väl typiskt män! Medan vi kvinnor ju...". Nja, men om jag inte känner igen varken mig själv som kvinna eller min egen make som man i detta resonemang - vad betyder det då?
Jag tycker också att man frånsäger sig ansvaret om man skyller allt på biologin. Naturen kan man ju inte ändra på. Och kan man inte ändra på könsrollerna så får man istället börja hojta om att dessa båda stereotyper ska ha lika värde.
Som likhetsfeminist måste däremot man göra en jobbig resa, där man ifrågasätter systemet, sig själv och sin egen roll. Och när man gjort den resan så är man inte densamma.
Vissa saker (som att raka benen) kommer man fram till att man vill göra 'ändå', och det är helt OK! Andra saker (som att dela föräldraledigheten) gör man på det nya sättet, trots att det för somliga kanske sliter och drar lite först inuti.
Jag tycker också att omvårdande egenskaper ska synliggöras mer och vara lika mycket värda som analytisk förmåga eller något annat. Men för individen. Inte för att man tros ha dessa egenskaper pga sitt kön.
Däremot tycker jag vidare att man ska arbeta redan på förskolan med genus, för att främja utveckligen av alla egenskaper hos alla barn. Empati, uttryckande av känslor, mod, djärvhet. Inte förutsätta att flickor är lugna docklekare och pojkar vilda trädklättrare. För tyvärr möter man fortfarande den inställningen även bland föräldrar och vuxna i vår generation.
Därför är jag likhetsfeminist.
Vad är ni?
PS. Ett kanonboktips: Bangs antologi om biologi och kön "Hjärnsläpp". DS.
12 kommentarer:
Ett alldeles ypperligt orerande :-).
Själv är jag också likhetsfeminist, har gjort ungefär samma "resa" som du med en omväg om särartsfeminismen.
Har i princip intet att tillägga.
Förutom att jag då aldrig varit särartare. Gick nämligen direkt från total huvudet-i-molnet-tillvaro till insikt under ett års lunchdiskussioner med mycket likhetsinriktad feminist och kompis. Särarten upptäckte jag senare (och dissade).
Är likartsfeminist sen ganska lång tid tillbaka även om det tog några år innan jag hittade den formuleringen. Växte upp i tron att flickor kan göra precis allt som pojkar kan. Beror nog mycket på en närvarande pappa som ville att hans tre döttrar skulle ta för sig i livet.
Sedan i skolan märkte jag att det ändå att det fanns skillnader i hur man behandlades. Det satte igång resan mot feminismen för mig och eftersom jag själv inte passade in rakt av i den kvinnliga normen,(gillade matte och valde teknisk linje på gymnasiet)var särartsfeminismen aldrig något alternativ. Fast när jag blev feminist var jag inte så insatt i vilka förgreningar som fanns...
Hjärnsläpp hör till en av mina absoluta favoriter!!!
Men den hormonella påverkan då? Har du sett programmet om läkaren som beh kvinnor som velat byta löns med testosteroninjektion? Hur tydligt man märkte hormonerna påverkan på val?
Jag var likhetsfeminist men vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till de biologiska skillnaderna.
So what den den hormonella påverkan och biologiska skillnaderna? Vad har de egentligen att göra med hur vi bedöms?
magdalena, sonja: Jovisst, men frågan är vad de biologiska skillnaderna säger? Och vilka män och vilka kvinnor? Västerländska? Afrikaner? Är hormoner enbart könsbetingade eller kan hormornhalter förändras pga yttre påverkan. Osv.
Men knäckfrågan är ändå - vad exakt har det att göra med att kvinnor och män lever under så olika villkor..? Inget alls, om ni frågar mig. Däremot kan säkert de biologiska skillnaderna spela en roll när man forskar på medicinering för vissa sjukdomar etc, men då handlar det ju också om kroppen.
Jag har extremt svårt för resonemang av typen "alla män" och "alla kvinnor". Men läs gärna Bangs bok. Den demolerar effektivt allt man tror sig veta om forskning på biologiska skillnader mellan män och kvinnor... :)
Hann inte skriva klar för jag blev avbruten av kidsen. Det är intressant detta med hormonerna att de kan styra en hel del men fortfarande spelar det inte någon roll vilket kön de påverkar tycker jag utan hur kraftfulla de är i sig (om detta kan ni senare ikväll läsa på min blogg). Jag är nog fortfarande lite särartsfeminist, mest för jag har inte reflekterat så mycket . Har kanske min resa kvar. Men att påstå att särartsfeminsiterna hämtar stöd till sina åsikter i sin vardag är inte så vetenskapligt och därmed inte så likt dig Tjockalocka att komma dragandes med sånt påstående. Evidensbaserat tack! ;o)
Jag är likhetsfeminist och har inte gått omvägen över särartsfeminist. Är ju biolog i grunden och har tidigare varit oerhört intresserad av sociobiologi. Som tanke och som påverkan och slagträd i debatterna. Men en god insyn i biolog har definitiv inte gjort mig till särartsfeminist, utan snarare tvärt om. Håller helt med ditt resonemang; Klart det finns biologiska skillnader mellan könen, men vad har det att göra med hur könen behandlas i samhället och kulturen?
Jag har mer och mer kommit att tro att vi påverkas av vår biologi mer än vi tror. Därmed menar jag _inte_ att vi bara formas av vårt biologiska kön, utan av alla våra individuella biologiska förutsättningar. Biologiskt kön är en av dessa förutsättningar (en av 46 kromosomer). Jag tror att om man rensade bort allt vad kultur- och miljöpåverkan heter (som om det vore möjligt!) så skulle vi fortfarande hitta genomsnittliga olikheter i egenskaper, beteende och prefrenser mellan gruppen kvinnor och gruppen män. Frågan är ju hur intressant detta är när de individuella olikheterna alltid kommer att vara större än olikheterna mellan grupperna. Det är bara statisktik! Från dag ett gör dock omgivningen sitt bästa för att förstärka olikheterna. Några av de gängse könsrollsstreotyperna "stämmer" säkert bilogiskt, medan många är helt fingerade. Fortfarande tycker jag att vi i ett modernt samhälle vinner på att se till individ och inte kön, att motverka hämmande könsrollsförväntningar och att träna lite extra på de förmågor som jag, kanske både pga biologi och miljö, ligger efer med.
Inspirerad av denna debatt har jag nu beställt 2 böcker (hittade ej Bangs antologi på mitt bibliotek eller på Adlibris) - Den riktiga kvinnan, om bilogism och kön och Feminism. Här ska läsas...
Magdalena: Nää, men jag hittar faktiskt ingen tillförlitlig objektiv vetenskaplig forskning som fastslår särartsfeminismens teser. Och de flesta 'särartare' jag känner till gör just som jag skrev, extrapolerar erfarenheter från sin egna lilla sfär (vilket vi ju alla gör lite till mans/kvinns förstås!), och glömmer gärna bort själva problematiseringen. Dvs, man ser ett fenomen, tolkar det och drar slutsatser utifrån att det existerar. Inte ifrågasätter ORSAKEN till att det existerar. Vilket jag som likhetare genast gör.
Efter att ha läst bakgrunden till en del av de studier och den forskning som lär 'bevisa' en eller annan skillnad i hjärnan eller så hos män och kvinnor, har jag blivit väldigt skeptisk. Och min fråga kvarstår: okej, visst, det finns biologiska skillnader, hormoniella, men vad betyder dom?
Alla konkreta exempel kan ju så lätt motbevisas. Eftersom de individuella skillnaderna är större.
Känner jag. :)
Du kan förresten beställa Hjärnsläpp såhär (www.bang.se, Förlag):
"Vill du beställa Femkamp eller Hjärnsläpp?
Skicka i så fall ett mail till info@bang.se. De kostar 59 kronor styck inklusive porto."
Skicka en kommentar