Den gyllene triangeln

Vi gillar vårt kvarter.

Kitschlängtan

Jag blir upplivad av tanken på att få välja tapeter och färg.
Bara tanken alltså. För även om vi just nu fortfarande är lika långt från att flytta som vi alltid varit, så har senaste tidens ruckelältande satt vissa stenar i rullning.

Igår gick jag till exempel igenom hela Engelska Tapetmagasinets sortiment, och har redan en grovt skisserad tanke kring hur två nya barnrum skulle se ut. Vi snackar en Mulberry alt Ralph Lauren-ruta, vi snackar en världskarta, sen går jag helt loss på drömmen om en walk-in-closet med djuplila/limegröna ränder, runda speglar och rosa flamingos i hallen. Eller kanske "a walk in the park" på gästWC:t. Nä förresten, den där härliga engelska boktapeten med guldiga skinnband på dammiga bokhyllor.

Måste inhandla två nya inredningsmagasin idag.

Årstidspåverkan

Och just precis nu är jag sjukt sugen på en liten liten radhusuteplatsträdgårdsplätt.

Flyttfågel

Vi har äntligen bestämt oss för att flytta.
Vi vet bara inte när, eller vart.

Vi är bara överens om självaste nödvändigheten av att förflytta oss till hållbarare leverne. Och vi tror att vi är överens om större holk, men idag i Djursan hos vännerna med coolaste sextiotalar'n så bligade vi hustvekande på varandra igen.

Tvåtusennio kan bli ett spännande år.

Siigtuna

Alltså, jag fick plötsligt en sådan sjuk lust att flytta till Sigtuna!
(Har att göra med en lunch i fredags)
Kanske ska strunta i hela den här innerstansgrejen, hela förortsångesten, och tjacka ett pittoresk gathus i Sigtuna istället?
Skola barnen på Tant Bruns och köpa utvalda franska barnkläder i en liten boutique som även säljer rustikt glaserade ytterfoder till växthuset.

Det är fasiken ingen dum idé!

Back to reality

Styrelsemöte i bostadsrättsföreningen.
Jag är ju kassör.
Förväntas ha koll på ekonomin och fakturor. Ett skämt.
Jag som knappt har koll på min egen.

Sura trapphuskärringar och underhållsplaner.
Gäsp.

Back to reality.

När Tjockalocka kom till stan

Och just det ja.
Hur hamnade jag här, egentligen?

Slump. Eller kanske inte. Vad vet man.
Det började när vi i slutet av år 1998 planerade vår flytt till Stockholm och lade vi ut vår fina tvåa på Fredsgatan i Lund på bytesannons. Den som nappade var en juridikstuderande som ville plugga en termin i Lund. Hon hade en etta högst upp på Skeppargatan 77. Så blev det. En råkall, mörk januaridag kom jag med tåget till Stockholm, bytte till T-bana, röd linje mot Mörby C, hoppade av vid Stadion och hade inte en susning om vilken uppgång som ledde hem.

Vi bodde på Skeppargatan i fyra månader och det måste ha satt spår, trots att jag under denna tid mådde riktigt risigt, ville flytta hem och längtade efter Skåne så att hjärtat värke. För efter sedermera tre månader på Kungsholmen, två månader i Sibirien och fyra år på Norrmalm, så valde vi, när vi slutligen gav oss in på bostadsmarknaden, att köpa en tvåa på parallellgatan till den där vi begynte vårt äventyr.

Så var det och nu får vi, som framgått, svår ångest och andnöd när vi tvingas snudda vid tanken att inte kunna bo kvar just här, för evigt.

Enkelt

Det har varit lång tids ångest.
Men nu har vi bestämt hur vi vill bo.
Äntligen är vi eniga och samkörda!

Att det var så enkelt.

Femma på Karlavägen med tre sovrum och ett gästrum, balkong förstås, eller altan.
Samt liten funktionell sommarholk med havsutsikt, stort trädäck i sydväst, i litet samhälle med pittoresk bykärna på max en timmes avstånd från femman.

Återstår bara ett par, väldigt väldigt små, hakar innan vi kan lösa det där.

Grovkökslängtan

Idag, när barnen badat, fullt påklädda i parkens plaskdamm, skulle jag kunna mörda för ett grovkök.
Gräsiga grusiga drypande galonbyxor, jeans och läckande stövlar.
Att slänga i en grovköksvask, hängas i ett torkskåp.

Nu stuvas det in i miniatyrbadrummet, sköljs i miniatyrhandfatet och hängs på tork på duschstången.

På min gata i stan

Det är alltid ett vemod i att vara sist kvar i stan. Sammanhanget man befinner sig i glesas ut tills man nästan blir osynlig. Känslan av att alla andra har planer. Samtidigt tycker jag att Stockholm är som skönast när man är ensam på trottaren och asfalten ångar av värme. Livsrum i stan. Det börjar nu. Vemodets njutning.

Huset

Jag sitter med i valberedningen i vår bostadsrättsförening.
Fel.
Jag ÄR valberedningen.
Min kompanjon, tillika granne verkar måttligt engagera för att underdriva.

Har delat ut lappar i allas brevlådor.
Käcka tillrop som till nöds döljer min militanta order att göra sig tillgänglig.

Nu har O.S.A gått ut.
Samtliga lappar har återvänt till mig, ifyllda.
Inte en jävel vill vara med i styrelsen nästa år.

Nästa vecka ska jag presentera ett förslag till ny styrelse.
Det är viktigt eftersom fyra personer i sittande styrelse ska avgå.
Dom förväntar sig ett massivt uppbåd av intresserade kandidater.
Noll finnes.

Jo, förresten. En.
Undertecknad, som insåg att jag ju måste sopa utanför egen dörr om jag ska kunna tvinga andra. Men funderar över vad som hänt med engagemanget. Som student i Lund fick man köra valkampanjer för att FÅ engagera sig i styrelser och dylikt. Man ville det. Många ville. Det var coolt, kul och bra.

Nu vill folk bara smyga längs väggarna, slå igen dörren och bli lämnade ifred med sina Mamma Scans och Äntligen Hemma.

Drömläge?

Vi har blivit besatta.
Igen.
Projektpannan ligger i djupa men tillfredsställda veck.

Fick reda på att två lägenheter högst upp i vårt hus snart kommer att vara till salu.
Bebos idag av tant 1, 95 bast och tant 2, 80+ som står i kö till serviceboende.
Den ena är exakt samma planlösning som vår, den andra är en stor etta vägg i vägg.
Båda nedgångna och icke renoverade sedan sjuttiotalet.
Drömläge!

Nu återstår bara att övertala släktingarna till den ena att sälja till oss. Billigt.
Och sedan att övertala styrelsen att sälja den andra (hyresrätten) till oss. Billigt.

Så kan vi fortsätta smida planer på integrerad planlösning av en femma på 130 kvm, matsal och walk-in closet och köks-ö och italiensk cararramarmor.
Och slipper åka på deprimernade husvisningar på Lidingö.

Ormgrop

Min barnsligt romantiska sida är i extas.
Vännen B, även kallad "Party-B" tillika barnens Glamour-mor
har chans på ett triangelbyte där nya lyan ligger i grannhuset.

Alltså verkligen grannhuset. Vi skulle se in i varandras sovrum.
Jag planerar redan för signalering med röda lyktor
och linbanor med gottepåsar och
tokiga spontanmiddagar och
sova över med pyjamasparty och
och och och och och och och!

Har helt förträngt att B har flera andra lägenheter på g.
Nu ska jag vara fjortis hela dagen!

Samhällssjukdomar

Ibland blir jag liksom tvärarg.
Millisekundsarg.

Var på visning idag, i områdesrekognoseringssyfte enbart, men ändå.
Miniatyrhus på Lidingö (100 kvm), trettiotalsstuk.

Kommer dit.
Kollar in "trädgården" som sluttar nedåt i 45 graders vinkel med undantag för där huset står och en slingrande singelväg runt till garaget.
I schaktet nedanför var det snårskog.

Vi vände i dörren.
Ruckel var bara förnamnet.
Bombmaterial skulle jag kalla det.
Men folk gick snällt runt därinne och lyssnade på mäklarens sälj-ljug och kände på de vistna fönsterkarmarna och det lösa laminatgolvet.

Ilskan som bubblade upp från mina tår och ut i öronen var översvallande.

INGEN JÄVEL BORDE BEHÖVA BETALA ÖVER 5 MILJONER FÖR ETT SÅDANT RUCKEL!

Trapphusdrama

Det är ohyggligt spännande.
Lite pirrigt nästan.

Lägenheten +1 trappa är till salu.
Likadan som våran, på pricken, men +1 trappa.
Ikväll var det VIP-visning och det sprang
en massa svartklädda allvarsamma spekulanter i vår trapp.
Nästa vecka faller domen.
Då vet vi.

För småbarnsföräldrar svältfödda på spänning i livet är det nästan som att se en riktigt spännande dramaaction på bio.

Skogalund

Här skulle man kanske bo.
Det kanske är trevligt.

Undrar om tomten hittar dit?

Bostadsångest

Nu köps och budas det på hus till höger och vänster.
Det känns nästan lika läskigt när andra är on the move
som om man själv vore det.

För balansen rubbas, det status quo som man både hett eftertraktar
och mellan varven föraktar.
En bit av ens dagliga trygghet försvinner liksom.

Sen får man ju ångest själv också.
Varför flyttar inte vi? Varför vill vi inte flytta?
Borde vi vilja det? För barnens skull? Måste man bo i hus?
Vill vi betala asmycket pengar för en skokartong?
Vad är vår lägenhet egentligen värd? Var ska vi isåfall bo?

Bostadsångest. Julångest. Resfeber.

Victoria Park

"Skymningen faller mellan parkens träd. Du följer gången ner mot Victoriahuset. Inne i loungen är det redan liv och rörelse. Genom glasfasaden ser du kvällssolen färga kalkbrottet rött. Belysningen i utomhuspoolen är redan tänd och på avstånd hörs sorlet inifrån restaurangen. Du ser några bekanta i baren, hejar på en granne i biblioteket. Brasan sprakar och i biografen börjar just kvällens föreställning. Själv tänker du avsluta dagen med massage och ångbastu i spa-anläggningen. Kanske ta med en god måltid hem till soffan. Denna alldeles vanliga tisdagskväll på Victoria Park."



Min kära mor har just sålt sin övernattningsholk på Gärdet.
Behåller lånen.
Outade idag att det är minsann hit hon tänker flytta.
Första etappen klar 2009.
Svindyrt såklart, men lyxigt.
Ja. Det låter ju... alldeles underbart. Eller?

*husvisning

Nej det var inget hus, det var ett radhus. Eller två faktiskt.
Ja det var på Lidingö (Hersby Gärde).
Nej vi prioriterar inte att lägga pengarna enbart på boende.
Ja det kändes helt okej enligt mig.
Nej det kändes helt fel enligt maken.
Ja det är sjukt att ett renoveringsobjekt från femtiotalet går loss på sex mille.
Nej vi ska inte flytta.

Lovar.

Flyttångest

Träffade förresten våra före detta grannar som i julas köpte hus i fint område på Lidingö.
Vi sprang på dom på Fältan. Vår oas, vårt vattenhål. Deras saknad.

-"Trivs ni?"
-"Ooooooo JAAA! Hus är perfekt. Det fattar man inte förrän man provat! Skulle aaaaldrig byta."
-"Vad roligt!"
-"Jaaa. Men... stora barnet vantrivs, flyttchock. Och folk går liksom var och en hem till sig efter dagis, inte som här, att man jämt ses i parken... Det blir ju inte så socialt liksom. Och så Fältan förstås..., saknar man ju. Och..."

Ja. Shit vad svårt.
Dom ena säger si, dom andra så.
Efter spontanfikan med familjen E på V och med familjen BvL utanför som vinkande så kände jag bara att jag vill bo kvar här för evigt.

Men en annan söndag när barnen klättrar på väggarna och vi bor så litet att vi inte kan ta emot nattgäster och jag vill ha ett hobbyrum och vi vill liksom rota oss så vill jag flytta.