Paranoja

Den 26:e december på kvällen fick jag ett sms. "Framme Malmö. Mor."
Sedan dess alldeles tyst.
Inget svar på mina två svars-sms.
Man hade till exempel kunnat tänka sig ett enkelt "tack för julen".

Fick en ond aning om eventuellt FB/bloggläckage efter att jag blivit "vän" med Moderns väninnas dotter.
Vet inte om det därmed annalkas en storm av tidigare okända mått, eller om mitt brott ska sonas medelst en straffande tystnad/martyrage.
Vet inte ens om det är det, eller bara en återhämtningsfas.

Skit också att jag har så svårt för att paranojja och internalisera hennes fiktiva känslor. Bygger liksom ett försvar för ett anfall som jag inte vet ens om det kommer och isåfall från vilket håll. Så dumt så dumt.
Jag måste lära mig att släppa skulden.

Så har vi då mormor in da house

Och ha ha, hur förutsägbart är inte allt?
Hur kan man tro att det nånsin blir annorlunda?

Tåget var fem minuter tidigt, men ack, resan var förfärlig.
Trafiken i Stockholm hemsk.
Julbelysningen i city gräll.

Fina vännens lägenhet där mormor ska sova (som är supermysig och sekelskifescharmig) var kall och mörk (eh, bara att tända en lampa?).
Vår hiss var otäck och skranglig och ytterdörrarna inte lika fina som i förra huset.
Maten jag handlat åt hon ändå inte, (eftersom hon lever på enbart Polly och lugnande) och VAD HADE VI TÄNKT ATT HON SKA GÖRA HELA DAGEN ENSAM IMORGON?? (Hon är medveten om att vi jobbar.)

Kan hon inte gå på stan då? Nej HERREGUD, det BEGRIPER vi väl att hon inte kan. Med hundar?? Nej, men kanske utan? Nej, HERREGUD hon lämnar inte hundarna ensamma i en främmande lägenhet.
Kan hon promenera med hundarna till oss då, om hon får nycklar så hon kommer in (vi jobbar)? Nej, HERREGUD det är för långt och för kallt.
Kan hon ta bussen då som ju går utanför och som stannar utanför? Nej, USCH hon vet inte hur man åker buss med hundar, och hon vet inte vart hon ska och...

Nu körde maken just hem henne till mysholken, på villkor att han stannar tills hundarna kissat utanför i lilla miniparken (för hon är mörkrädd och Stockholm är fullt av banditer) samt åka med i hissen upp (för den hissen är tydligen också läskig).

Det har gått tre timmar.
Ni förstår kanske att man måste vara kraftigt terapimobiliserad för att lyfta sig ut ur boxen.

Ho ho ho, God Jul!

Det privata blir geggigt

Den välkända ångest-strup-ihopsnörningen.
Lätt sammanblandad med andfåddhet och adrenalinpåslag.
Men jag vet ju vad det beror på.

Inte så mycket pappas bortgång som min nu forcerade och minst sagt ansträngda relation till Modern. Först en slags... konsensus i sorg, sen martyrskapet som äter upp allt, och så skuldbeläggandet, och de faktiska kraven. Essensen av vår dåliga relation som ett giftigt koncentrat inför en svår stund oavsett; begravningen.

Släktfejder (Moderns), ekonomiska problem, praktiska beslut, och så min medverkan i det hela som ständigt anspelas bristen på, men ändå slutar det med att det blir som hon vill.

Är arg som fan. Och ledsen. Min personliga sorg efter pappa nerkladdad med sörjigt gegg.

Personligt

Vägs ände.
Eller, en början.
Eller, tillbaka till gå.

Ett kuvert märkt "personligt" väntade på mig innanför dörren idag.
Och inuti detta, en märkligt motriktad vädjan. Sprungen ur sitt eget lilla helvete, men felfelfelformulerat på så många vis.

My mother. Detta fenomen av kärlek och vrede, ömhet och förakt.
Hon tror hon gör en pudel, hon tror hon sträcker ut sin hand.
Hon vill ses, hon vill tala, hon vill ha min hjälp.

Och jag känner hur det kokar inuti. Hur den säkert uppriktiga andemeningen blir till stoft och intet med meningar som "Det måste ju finnas en anledning till att du tagit mer och mer avstånd från mig de senaste tio åren, en anledning som jag är totalt ovetande om."

Jamen eller hur. Och det är ju just det.
Jag ska nu få chansen att förklara mitt agg, för att det ska "kännas bättre för dig efteråt". Kastar igen ut fula kroken om pappas försämrade hälsa och korta tid kvar.

Själv förstår hon ingenting. Har inget ansvar alls som hon kan se eller förstå.
Och med alla de försök genom åren till förklaring har jag bara fått påslängda lurar, martyrskap och "jag förstår inte alls vad du menar! Jag som alltid...".
Förnekelsen är total. Smärtan för stor.

Och inte förrän hon har en uns aning om sitt eget ansvar i relationen kan det ju nånsin bli bättre. Inte förrän hon säger "jag vill förstå hur du känner, och jag förstår att jag sagt och gjort saker som inte varit bra".

Och jag blir så oändligt sorgsen och in i märgen trött.

Urkighet

Jag är stressad, rastlös i kroppen och lite ledsen. Ingen bra kombination.
Känner vibbar av oro och ångest under ytan.
Borde tagga ner, varva ner och börja träna.
Men jagar istället svansen på en råtta och sjunker mellan varven ner i en sjukt obekväm soffa som trots obekvämheten är lögn att ta sig upp ur.
Pratar, tänker (för mycket), spänner mig.
Mörkret, kylan.
Och så förstås den Påslängda luren som med sin tysthet varslar om kaos och kakafoni när det lackar mot jul.

Önskar att jag hade ett badkar. Då skulle jag göra som på förr i tiden. Tappa upp hett vatten med skum, blanda liten iskall Gimlet. Tända ljus och sätta på Vaya.

Med nerverna ständigt utanpå

I torsdags anlände ett stort tjockt A4-kuvert postlådan. Från modern.
Med panikångesten tryckande över bröstet redan efter måndagens påslängda lur, lade jag kuvertet längst ner i posthögen, to be opened by maken vid hemkomst. Lade det där för att glömma att det existerade. Men hjärnan funkar ju inte så.

Istället återkommande mardrömmar om innehållet. Ett nytt testamente? Brevroman à tusen sidor om mina frukansvärda tillkortakommanden? En raffinerad kombo av mysiga barnpresenter och gruvliga giftpilar i ordform?

Med hjärtslag dundrande som hästhovar i bröstet skrev jag två svarsbrev i affekt. Båda frankerade jag och stoppade sedan längst ner i en särskild låda i garderoben.

Igår öppnade maken kuvertet och poff!

Hjärtsnörpet kom av sig, och det är ju just det som är så jävligt. Att man aldrig vet. Att det kan vara vaniljsås eller arsenik. Eller båda delar.

I kuvertet låg utrensningsrester från moderns förestående flytt: sju gamla förstoringar av mig på en båt, mig och modern bakom Hollywoodskylten, modern och fadern utanför Gästis, min gamla mormor, samt originalet till mitt specialarbete i gymnasiet "Modets utveckling under 1900-talet - en samhällspolitisk analys". Och så en liten lapp med påminnelse om att be att få en helt vanlig skuld för några foton och två annonser reglerad.

Madre

Det sms-beepar i telefonen.
Min mamma.
"Varför hör ni inte av er?? Bojkottar ni mig??"

Jag ringer upp i bilen på väg hem från Dalarna. Jag har inte hört ett ljud från henne på två veckor.

Samma anklagelser och mer därtill. Varför har vi inte hört av oss? Fattar vi inte hur jobbigt hon har det nu? Vad det är som är jobbigt? HERREGUUD, det begriper vi väl! Hon har ju gubevars haft två mäklare som kollat på huset som hon ska sälja, och nu har pappa tydligen fått förslag på permanent plats på nytt boende. Hon är således HELT under isen. Och hennes enda dotter sviker henne, stöttar inte henne, hör inte av sig, ja, rent av hatar henne. Två friska 35-åringar borde veta hut och bättre!

"Nu räcker det."
Sade jag och lade lugnt på luren.

Precis vad jag behöver just nu. Suck.

Personlig integritet

På två ställen i den här bloggen hittar man mitt fullständiga namn.
Inte så att jag är särdeles hemlig på något sätt och vis.

Men plötsligt blev jag nojjig, eftersom jag skriver så öppet om t.ex min relation med min mamma. Även om jag vet att hon varken har dator eller kunskap om hur man surfar på internet, så fick jag en obehaglig känsla av att nån väninna kanske går in och söker mitt namn.
Och när man googlar mitt namn så hamnar man på min blogg. Och det vore inte så roligt.

Så jag plockade bort namnet från bloggen.
Men fortfarande får man upp min blogg som toppresultat när man söker på namnet. För tydligen så sparar google en cashad sida av alla hemsidor, och den uppdateras med jämna (men låånga) mellanrum. Dessutom verkar min blogg inte vilja fatta att jag plockat bort ett namn, för det står kvar i visningsläge.

Jag kommer vara mer försiktig i framtiden.

Hur man vet att det snart är påsk...

Man blir lurpåslängd i örat av sin mor för att man som vanligt inte uppfyller de outtalade krav hon ställer utan att se sin egen roll som trivselmarodör.

Påsken är här!

Terapi

Men bra saker förstås.
Som tiden hos S, med en kopp latte, nära till pappersnäsdukarna, ett tänt ljus.
Blå stilla himmel utanför.
Stora slagiga havet inuti.

Välkommen-hem-kortet från modern kom som ett brev på posten (det gjorde ju bokstavligen det).

Jag fick en ullig filt att lägga på magen, hålla om hårt, alla känslor inuti och där bakom. Intellektuellt är jag "klar", känslomässigt bara i början.

Hur känns det, frågade S när tiden var ute och jag skulle ut i verkligheten.
Ont men bra, svarade jag.

Retrospektiv 2008

Det här året har varit ömsom vin ömsom vatten. Första halvan var fantastiskt, vi inledde ju med en alldeles ljuvlig sjuveckors Thailandsresa (uppföljaren på åttaveckorsresan förra året) och kom hem fulla av energi och sammansvetsade som familj, med lust både på jobb och dagis.

Våren var lättsam och skön, det var kul att jobba, kul att planera höstens jobbresor och kul att boka in en sommarturné på våra respektive barndomsorter. Det kom en liten backlash strax före sommaren då maken plötsligt fick ett erbjudande jobwise som sedan fuckade upp. Det tog några veckor att ladda om.

Sommaren var okej, vi hade en skön vecka i Skåne med undantag från min mors kravfyllda och fullständigt galna lurpåslängningar på grund av att saker inte blev exakt som hon tänkt sig. Mer smolk var makens strandtappade vigselring med guld från älskade morfar Elof, en bil som kajkade ur vid utfarten från Varberg så att vi fick packa ur sovande barn och packning och ta in på hotell en extranatt, som dock blev väldigt kul.

Hösten var den första hösten sen barnen kom som vi båda arbetade full tid och barnen var (korta) dagar på dagis. Det visade sig vara ganska slitigt, men funkar på grund av våra flexibla jobb och extremt jämna lassdragning. Mina jobbresor har varit fantastiska, både för resornas mål i sig, men också för att det faktiskt funkat helt okej för maken att dra hela lasset själv en hel vecka, och för mig att faktiskt kunna vara borta från barnen samt bemästra min panikångest.

Sen började slitet ta ut sin rätt, vi blev trötta, min pappa blev dålig (sämre) och åkte in och ut på sjukhus för lunginflammationer och blodtrycksfall. Att prata med mamma var en enda lång redogörelse för all världens elände, något som dränerade mig kraftigt på energi. Sen började jultjafset, och breven från hell dök upp i postboxen under november och december.

Kräksjukan kom, förkylningarna kom, mormoderns explosioner kulminerade i bruten telefonkontakt och genererade kraftig ångestutbryt hos mig. Min far flyttade in på sjukhem tills vidare, min mor bröt igenom, vi var trötta och slitna. På jobbet uppstod plötsligen två konflikter som påverkade mig även om jag varken var orsak til eller kunde påverka utgången. Den är för övrigt fortfarande oviss, och innefattar bland annat en omorganisation där worst case är att min avdelning splittras och några av oss får ny chef och ändrad inriktning.

Jag insåg att jag måste ta tag i och hantera all ångest och alla känslor jag bär på och bokade tid hos en samtalsterapeut. Jag insåg att jag måste träffa min far och åkte ner till Malmö med dottern dagarna före jul. Mötet med min mor gick hyfsat, inga öppna konflikter, inga sparkar under bältet, på ytan och för en utomstående, en skenbart normal relation med fika och gå-på-stan.

Julen blev bra, det var mysigt och roligt att vår lilla familj på makens sida (bror och syster och systers boyfriend) kom upp och stannade så länge. Vi hann, trots allt, med både att rulla köttbullar och fixa ordentlig julstämning i lyan.

Lite gnissel nu på slutet, två veckors hemmavaro med familjen på 87 kvm börjar ta ut sin rätt. För kallt att vara ute längre stunder, för tråkigt att vara inne hela tiden. Och min kära mor klarade galant att skapa ångest även på årets sista dag med ett välplacerad sms mitt i nyårssupén.

Jag hoppas att 2009 blir ett bra år, och jag hoppas att jag får lära mig mer om mig själv och om andra, att livsvisdomen blir större. Jag hoppas få njuta ännu ett år med min fina lilla familj som jag älskar så innerligt, och jag hoppas att jag kan lära mig se halvfulla glas istället för halvtomma i lite högre utsträckning.

Malmöresan

Imorgon lunch flyger jag och dottern söderut, till mina rötters Skåne. Tar in på Savoy.
Det kunde varit ett mysigt äventyr, det kunde varit med glädje, men nu är det med tusen ångestfjärilar i magen, och en bestående ovisshet.

Modern svarade som bekant på mitt sms om träff att hon känner sig "totalt förkrossad". Således är ännu ingen träff inbokad. Och som vanligt kan jag inte bara strunta i det, låta henne stå sitt kast. Det är ju så tragiskt alltihop.

Pappa besöker vi på måndag förmiddag. Jag kollade upp busslinje och avstånd idag, jag köpte en fin bok i julklapp. Jag saknar honom. Jag vet inte hur jag kommer klara att se honom, sittande som en åldring i sin stol på Segevångsgården, men mötet känns åtminstone fyllt av kärlek.

Jag kommer inte plocka med datorn, möjligen mobilbloggar jag nån bild från Malmö, så jag ber den som vill att hålla en liten tumme för mig under de kommande två dygnen.

Fredag etta nia

Nu är hela garderoben full av sjörövarskepp, vävplattor, böcker, prickiga käpphästar, rullväskor och piratryggsäckar, och en massa saker som jag redan glömt.

Osten* har anlänt, najadlaxen** likaså.

Listan*** är skriven, återstår bara att exekvera själva inhandlandet.

Suget i magen kvarstår, och kommer så att göra tills Malmöresan är gjord. Min mor lät meddela medelst sms att hon är "förkrossad", som svar på mitt besked om ankomst och tid för eventuellt mormor-barnbarnsmöte. Jag vet inte vad jag ska göra med det 'svaret' riktigt.

Ikväll ska det tvättas smutsberg, drickas glögg och tändas ljus.
Vad ska ni göra?




*Whiskycheddar, julklapp mitt jobb
**Gravad och lättrökt lax, julklapp makens jobb
***Inköpslista och middagsplanering julhelgen

Den som gapar över mycket

Jag har nu styrt om min Malmöresa från vad som borde varit en helt normal tredagars julresa till morföräldrarna i södra Sverige, till att bli ett kortbesök på ett dygn, där jag och dottern bor på Savoy. Redan nu på söndag. Åter måndag.

Jag har stött och blött och försökt vara större än stor, men i magen känner jag att min gräns är nådd och jag måste värna om min integritet och lita till den gruvliga ångest som ligger som en idisslande degbomb i magen.

Vi flyger ner söndag, hem måndag.
Fokus: pappa.
Jag öppnar för mormodern att träffa lilla C om så önskas.
Sen åker vi hem.
Punkt.

Nu ska jag öva på tydliga jag-budskap och fem upprepade mantran som jag kommer att köra stenhårt.

Trippeldrama

Och jag som trodde att det här skulle bli en lätt och skön jul.
Nu när barnen är något större, så pass att man kan ha allt julpynt framme, och ta sig tid att tilsammans bygga pepparkakshus och rulla köttbullar.

Istället blev det ett trippeldrama som slutspurt på en helt galen höst. Julstämningen försvann bort i ett töcken, inga hus är ännu byggda, inga köttbullar rullade och alla dom paket som redan skulle ligga inslagna i min garderob väntar desperat på att bli inhandlade.

Två konflikter på jobbet, en liten och en major. Ett totalbryt privat, motherwise. Alla tre dränerar energi, och behövs ältas. Lyckligtvis är jag åtminstone inte personligt inblandad i de två första, men jag berörs i högsta grad, vilket känns jobbigt nog. Och olyckligtvis är jag alldeles för inblandad i den tredje, och det viner hudflängande giftpilar i form av brev mellan Malmö och Stockholm, i en så rasande takt att jag nästan tror att någon vill provocera fram något.

Jag berörs tyvärr så till den milda grad, att jag inte riktigt fungerar. Mina fingrar känns ständigt lätt domnade, hjärnan går på högvarv och kroppen är inställd på flykt. Klassiska ångestsymptom. Nej, julen kommer inte bli vad den skulle blivit. Det är en sak som är säker.

Och vid det nya årets början är det mycket som inte kommer vara sig likt, så mycket kan vara säker på.

Julhelvetet

Jag. Får. Inte. Luft.

Och med tanke på nya anonyma läsare så har jag ingen lust att blotta min sorg idag.

Det kom ett brev (till). Och det var ingen rolig läsning. Så jobbig att maken fick stänga ner och komma hem och hålla om en skakgråtande fru. Vi är alla, på båda sidor, dödligt sårade och nere för räkning. Jag vet inte hur länge det här ska hålla eller vad jag ska göra härnäst. Jag behöver luft. Ljus. Och värme.

En smula tanke

Men så är jag ju naturligtvis också orättvis i demoniseringen av min mor.
I förhållande till min pappa alltså.

För visst är det så att hon går mig mer på nerverna eftersom alltid har funnit där, varit den som tagit allting från mammaledighet med späd Locka, sjukdagar och deltid. Som stöttat, tröstat, kramat och offrat hela sin lilla lön på fina kläder åt sin enda dotter. Som fixat alla våra semestrar med bravur, planerat, kämpat mot pappas ointresse och passivitet, tagit med mig på äventyr, varit role model som stark kvinna med karriär, fixat sommarjobb, sett till att jag aldrig blivit strandsatt - alltid kommit och hämtat, pushat mig framåt i min flummiga ungdom så att jag blev nåt, trott på mig, lejonmammestridit för mig, älskat mig.

Som dubbelarbetat, agerat kommunikationscentral, hållit reda på familjen, styrt upp, alltid prioriterat bort sig själv, fast i damned-fällan som alla kvinnor i hennes generation med både karriär och familj.

Visst är det så.
Närvarande mödrar och halvt frånvarande fädrar. Eller snarare, fädrar som befrias från ansvarsplikt och fritt kan åtnjuta familjelivets framsidor.

Jag och min mor stod varandra väldigt nära under min barndom och uppväxt.
Det svåra är nu. Tio, femton år tillbaka och framåt.
Knepigheten, felprioriteringarna, skuldbeläggandet, utbrotten, ilskan, dom betongtunga kraven, den låga självkänslan, den dåliga självinsikten som gör att hon driver mig längre och längre bort från sig.

Tunn is

Jag tog till mig flera av era goda råd.
Nu postade jag just en markering, och ett förslag, till min mor. Vi firar jul i Stockholm. Hon är välkommen hit ett par dagar, och jag åker gärna med ner till Skåne med barnen i mellandagarna för att hälsa på pappa.

Jag vet ju att det kommer bli ramaskri. Hon kan ju inte lämna pappa! Hon är inte psykiskt stark nog att åka nånstans! Hon går ju redan på knäna! Hur kan jag vara så naiv?! Så hjärtlös?! Så iskall?!

Jag försöker förutse och ligga två steg före så att jag är förberedd och kan höja garden när samvetsanfallet börjar. Så att jag inte faller igenom, rätt ner i dotterskuldsavgrunden.

Pappa

Min fina, starka, en gång i tiden så allvetande pappa.
Nu är han ett skrå, en skugga av sitt forna jag, ett darrande löv i vinden.

Mamma meddelade idag (ja, vi kommunicerar ju inte så bra) att pappa nu har flyttat till ett korttidsboende eftersom veckorna hemma varit ohållbara - han behöver mer vård och omsorg än hon och alla hemtjänstpersonal kan ge.

Jag gråter innan jag ringer min mor. Jag gråter för att min pappa blivit så liten och skör och för att tiden har kommit. Jag gråter för att ingenting kommer bli som förut, och jag gråter för all den saknad jag redan känner för alla de år som gått.

Jag gråter innan jag ringer min mor, eftersom jag vet att när luren lyfts i andra änden är det hon som har monopol på tårar.

Det hela ter sig mycket märkligt

Min mammas urklipp blir allt mer bisarra. Detta kom idag:

"I mörka och oroliga tider är det viktigt att hålla fast vid traditioner som binder oss samman, men samtidigt är det lika viktigt att blicka framåt och våga satsa på nya visioner."

Jaha..?