Vi pratade om rädslor.
Om nojjor som plötsligt utvecklas efter att man får barn, eller förstärks.
Jag reser en hel del i jobbet. Har alltid gjort. Inga problem.
Men nu: Först svaga obehagskänslor, resfeber, sen ren ångest som jag får arbeta kognitivt med att stävja. Med knep, trix och tricks. Debriefing.
För mig är det en blandning av flygrädsla (som aldrig nånsin funnits förut) och en avgrundsdjup skräck att inte få återse familjen. Helt irrationell och helt ologisk - åtminstone i relation till allt annat man utsätter sig för dagligen. Korsa en gata till exempel.
Men ändå.
Så här är det.
Kanske är det så att få familj - den ständiga oron som följeslagare.
För de älskade barnen, den älskade maken, eller för sig själv.
4 kommentarer:
Jag tror att du är något stort på spåren.
Att vara rädd för att man faktiskt kan mista något betyder ju att man lever ett liv man är nöjd med. Stort. Och vackert.
Jag vet så väl vad du talar om. Usch.
Jag är inte rädd för att dö. Men jag är rädd för att dö och inte finnas till för mina barn.
Skriver under på det jag också. Skattar mig lycklig att jag inte jobbar på Sida, utan reser på kända resmål. Visst kan det gå illa på dem också, som nu i Madrid, men det är mindre sannolikt.
Hoppas jag.
Har löst delar av ångesten genom att börja skriva en bok till barnen om vem jag är, vilka de är och vad vi har gjort tillsammans och hur mycket jag älskar dem och deras pappa. Problemet är bara att den kan jag ju inte ha med på resorna (då man annars skulle kunna skriva på hotellrummet på kvällen) för om den är med mig så... Och som vi alla vet så är tid inte något man kan gödsla med som småbarnsförälder. Så det går långsamt framåt. Men tanken finns.
Skicka en kommentar