Min feministsaga

När jag ger mig in i jämställdhetsdebatter får jag ibland höra att folk tycker att jag med mitt feministsnack antyder att dom inte är tillräckligt "upplysta", vilket tydligen är oerhört provocerande.

Det är helt korrekt. För mig är det dock inget konstigt. Jag ska därför nu berätta hur jag "blev" feminist.

Redan som väldigt ung tonåring kände jag att det fanns så många saker jag kände var orättvisa, saker som inträffade och som folk sade, saker som jag starkt misstänkte var relaterade till att jag var tjej och inte kille. Men jag hade svårt att få ihop alla resonemang, jag tyckte både si och men också så och kunde inte riktigt förklara varför.

Att det kändes obehagligt och störande att killarna hade tuttbilder av Samantha Fox och Sabrina på insidan av rasthallsskåpen, men sa jag något fick jag bara höra att det var för att jag var tuttlös och avundsjuk. Att kvinnodominerade yrken hade lägre status än mansdominerade. Att högljudda tjejer betraktades som bråkiga och störande. Att pojkar alltid ansågs vara pojkar och därmed ursäktade för en massa dumheter. Att flickor var på ett annat sätt, och förväntades skratta åt killarnas tråkiga skämt. Att killarna dominerade klassrummet. Att som tjej agera stötdämpare. Att förväntas "tåla" kvinnoförnedrande skämt. Att ständigt kroppsligt värderas och objektifieras. Att vänta, att låtsas, att spela tjej, att vara beredd att serva.

För många livet som det är. Inget att reflektera över. För mig ett ökande irritationselement, ett surrande i mina öron, något jag måste bli kvitt.

Jag var då oupplyst och något av en särartsfeminist som sedan späd ålder blivit matad med det faktum att flickor är på ett sätt och pojkar på ett annat och att det var av naturen givet. Den logiska följden för mig blev då särartsupphöjandet. Men i takt med mitt ökande bokslukeri hittade jag plötsligt litteratur i ämnet, genusteori och feministiska analyser.

Och plötsligt, så minns jag det, var det som om allt föll på plats. I dessa böcker hittade jag de logiska kopplingarna, de sociala strukturerna, resonemangen som gjorde att jag klart såg hur allt hängde ihop! Jag vek hundöron, strök under, antecknade och blev helt exalterad. Läste mer, läste allt jag kom över. Och blev så satans glad. Det var som jag alltid trott - men nu kunde jag sätta ord på det och leda det i cirkelbevis. Det var stundtals en jobbig process, jag fick omvärdera och ifrågasätta saker hos mig själv och den jag senare kom att leva med, jag fick sluta försvara mig själv och sluta försvara män.

Jag blev så småningom en lyckligt upplyst likhetsfeminist.

Och precis som när man lärt sig läsa, eller cykla, så blev det nu omöjligt för mig att inte se strukturerna, det sociala arvet, de nedärvda könsrollsmönster som både män och kvinnor har lika stor skuld i att upprätthålla.