lördagen den 30:e augusti 2008

Min feministsaga

När jag ger mig in i jämställdhetsdebatter får jag ibland höra att folk tycker att jag med mitt feministsnack antyder att dom inte är tillräckligt "upplysta", vilket tydligen är oerhört provocerande.

Det är helt korrekt. För mig är det dock inget konstigt. Jag ska därför nu berätta hur jag "blev" feminist.

Redan som väldigt ung tonåring kände jag att det fanns så många saker jag kände var orättvisa, saker som inträffade och som folk sade, saker som jag starkt misstänkte var relaterade till att jag var tjej och inte kille. Men jag hade svårt att få ihop alla resonemang, jag tyckte både si och men också så och kunde inte riktigt förklara varför.

Att det kändes obehagligt och störande att killarna hade tuttbilder av Samantha Fox och Sabrina på insidan av rasthallsskåpen, men sa jag något fick jag bara höra att det var för att jag var tuttlös och avundsjuk. Att kvinnodominerade yrken hade lägre status än mansdominerade. Att högljudda tjejer betraktades som bråkiga och störande. Att pojkar alltid ansågs vara pojkar och därmed ursäktade för en massa dumheter. Att flickor var på ett annat sätt, och förväntades skratta åt killarnas tråkiga skämt. Att killarna dominerade klassrummet. Att som tjej agera stötdämpare. Att förväntas "tåla" kvinnoförnedrande skämt. Att ständigt kroppsligt värderas och objektifieras. Att vänta, att låtsas, att spela tjej, att vara beredd att serva.

För många livet som det är. Inget att reflektera över. För mig ett ökande irritationselement, ett surrande i mina öron, något jag måste bli kvitt.

Jag var då oupplyst och något av en särartsfeminist som sedan späd ålder blivit matad med det faktum att flickor är på ett sätt och pojkar på ett annat och att det var av naturen givet. Den logiska följden för mig blev då särartsupphöjandet. Men i takt med mitt ökande bokslukeri hittade jag plötsligt litteratur i ämnet, genusteori och feministiska analyser.

Och plötsligt, så minns jag det, var det som om allt föll på plats. I dessa böcker hittade jag de logiska kopplingarna, de sociala strukturerna, resonemangen som gjorde att jag klart såg hur allt hängde ihop! Jag vek hundöron, strök under, antecknade och blev helt exalterad. Läste mer, läste allt jag kom över. Och blev så satans glad. Det var som jag alltid trott - men nu kunde jag sätta ord på det och leda det i cirkelbevis. Det var stundtals en jobbig process, jag fick omvärdera och ifrågasätta saker hos mig själv och den jag senare kom att leva med, jag fick sluta försvara mig själv och sluta försvara män.

Jag blev så småningom en lyckligt upplyst likhetsfeminist.

Och precis som när man lärt sig läsa, eller cykla, så blev det nu omöjligt för mig att inte se strukturerna, det sociala arvet, de nedärvda könsrollsmönster som både män och kvinnor har lika stor skuld i att upprätthålla.

11 kommentarer:

Hosanna sa...

För mig är det du beskriver också ett irritationsmoment. Fast mitt problem är att jag inte funnit svar i genusforskning än så länge.

Kanske för att jag fokuserar mer på andra typer av orättvisor i första hand. Jag ser strukturer liten, fattig, enkel människa vs privilegierad människa.

Ibland önskar jag att jag kunde greppa det där med feminismen mer men just nu stör jag mig mer på de sociala orättvisorna, hur svårt det är att göra klassresor fullt ut osv...

Tack för at du delar med dig.

Tjockalocka sa...

hosanna: Vassego. Intressant är att feminism och klassanalys hänger intimt samman. Jag har ändrat politisk åsikt radikalt sedan jag blev feministiskt upplyst (det behöver man inte göra men jag behövde det). Orättvisor, klass och tillhörighet är i mångt och mycket en och samma fråga.

Tack själv, för att du läser och kommenterar. :)

Lenox sa...

Jag har funderat en del på det där med feminism ganska länge. Jag är feminist, min man anser sig vara det och han tillhör en yrkesgrupp som generellt anses vara mycket macho och ÄR dominerad av män.

För ett tag sedan talade jag om för någon i en diskussion kring jämställdhet att jag är feminist varpå den andre rynkade på näsan, nästan tittade på mig med avsmak och fnös att det inte är särskillt klädsamt att tala om det för folk.

Min man talade om det för samma person ett tag senare att han anser sig vara feminist (om män nu kan vara det, men i alla fall, han står för de feministiska värderingarna)
varpå personen jag tidigare diskuterat med nästan applåderar honom och säger att det är bra!

Jag undrar alltså är det till och med mer accepterat för män att vara feminister än för kvinnor?!?

Z sa...

Intressant inlägg

....jag märker att jag fått med mig en del positiva talanger som utvecklats från tråkiga erfarenheter; blev mobbad i skolan och ganska utanför, trots att jag känner att jag var och är, mycket trevlig när jag pratar med människor.

Men det var "pluggis", "spinkis", "frälsis" (katolik), och "konstiga kläder" (mina föräldrar hade mycket ont om slantar). Att ha vissa jeansmärken slår tydligen trevlighet med hästlängder.

Jag märkte på/efter gymnasiet att jag utvecklat en otroligt stark och vass radar för vilka som är "mobbare", buffliga, iskalla, och fjäskiga, i olika sammanhang.

Jag har olika strategier mot dessa personer, och blir inte lika förbannad på dem som min omgivning kan bli. Jag hamnar mycket sällan i bråk. Dock uppfattas jag som lite mindre fjäskig än medel, och lite mer skrymmande.

Diskriminering finns varje dag och överallt och är svår att ta itu med för att jobbet är så stort.

VEM som säger något, är visst mycket mer betydelsefullt än VAD som sägs. Det gäller hemma, på jobbet, på fritiden, på parmiddagar, etc, etc. Vi människor är bristfälliga, vi har våra inofficiella starka hierarkier, inom vilka det finns en massa ja-sägare, som fjäskar och ljuger, för att klara sig

Det är så många olika fel på kvinnor, tycker vi människor.
"De borde...." hit och dit,
och speciellt så borde de "Se ut...." så här och INTE så där.
En massa anmärkningar.

Att ge upp inför detta hjälper dock ingen, har jag märkt. Det är bara att kavla upp ärmarna. Varje dag.

Att titta på en fartmätare är enda sättet att bli av med fartblindheten. Att vara medveten om hurdana vi är, är enda sättet att stävja diskriminering.

Min konkreta tips i vardagen:
Ge komplimanger till kvinnor/döttrar som handlar om mer än bara utseende och den nya blusen/nagellacksnyansen. Se upp till dem också.

Kaffeflickan sa...

Jag skriver under på allt du säger. Så kanske får jag ompröva feministbegreppet. Är jag kanske feminist? Eller humanist?
Z: Känner igen allt detta. Samt det där med klasskillnaderna. Som också de är en del i världsordningen.

spenat sa...

Jag känner igen mig i det du skriver. Mycket!

Tror jag vaknade till när min äldsta dotter som är en rätt framåt brutta hade en lärare som sa "Men om killarna puttas och retas och slåss, BRYYYYY dig inte! Killar ÄR ju såna, det är bäst att bara gå därifrån."

Hosanna sa...

Tjockalocka; du som (tror jag) har hyfsat bra koll på både klass och feminism får gärna utvecka ämnet/ämnena i lite fler inlägg.

Det är svårt men intressant att ompröva sådant man matats med.

Spenat; den kommentaren har jag också hört till leda. Det där med turtagande är en annan sådan sak men jag ahr nog mer kopplat det till klass än till kön...

Malinka sa...

Ja, jag har ju vandrat ungefär samma väg. Fast jag var aldrig någon tokmoderat ;-) till att börja med.

Senast i lördags hamnade jag i en diskussion med gamla kompisarna Anarkisten och Sossen, och fann att de på något sätt transformerats till Sossen och Folkpartisten. :-o Och att de skyggade för ordet feminist p.g.a. Tiina Rosenberg! Så helt plötsligt befann jag mig på "fel" sida om deras politiska tillhörighet. Alla blev mycket förvirrade.

idas sa...

Undrar vad det är i det där ordet som är så otroligt laddat!? I min omgivning kan jag nog säga att de flesta är feminister både kvinnor och män (även om inte många skulle erkänna det). Tror också att det ligger så otroligt nära; medmänsklighet och feminism det är bara det att ismerna tillhör en idiologi; det finns "beskrivet"...

Står inte riktigt ut med människor som förnekar andra människor saker pga kön, ålder eller ursrung, blir vansinnigt arg! Läste inlägget hos tokmoderat, FY F-N! Vilken snuttefiering; "jag tog också ansvar för vårt barn så att mamman kunde gå och shoppa eller fika med kompisar" !!! VA!!! Begreppen "egentid" och föräldraskap fick plötsligt en helt ny innebörd.. Är det det han tror att "vi kvinnor" helst vill gör när vi har lite tid för oss själva? Själv tycker jag att det är helt ok att sitta på en sten i skogen och bara glo en stund.
Föräldraskapet har man ju också genom sitt barn oavsett om man är mamma eller pappa, ansvaret kommer ju genom föräldraskapet och inte genom att någon är mer lämpad pga av kön...

...och detta kommer jag alltid praktisera i uppfostran av min son, aldrig att någon "inkompetent" lärare skall kunna säga om honom; det är såna killar är!

Fy! Länge sedan jag blev så här upprörd!

Stå på dig Tjockalocka...och alla andra kloka feminister!

Alice sa...

Vilket bra inlägg!

magdalena sa...

Jag är väl en "nyuppvaknad" feminist. Önskar från er mer erfarna lite litteraturtips, tack!