Efter utskällning och skuldbeläggande från (mor)mor, där besvikelsen och skymfen över att vi inte medelst skriftlig inbjudan bjöd ner dom till lilla semesterstugan minst varannan dag, kommer det brev på posten. Jag börjar kunna rutinerna nu.
Breven ställda till barnen, från en ärligt och innerligt, djupt kärleksfull och saknande mormor. Men i meningarnas parenteser subtila anklagelser till dom vuxna.
Inte ett uns av självinsikt eller insikt om orsak och verkan.
Here we go again.
Vi sopar under mattan, tills nästa sammandrabbning.
Och för varje gång krymper mitt hjärta lite mer.
7 kommentarer:
åååh, konfrontationer är skitjobbiga. Men fasen, ibland är de ett måste för att kunna andas ordentligt. Komplicerade relationer till sina föräldrar är du inte ensam om, men det gör dem inte mindre jobbiga. Själv har jag det inte så komplicerat, men nära vänner har det. Inte kul.
Men, jag förstår precis hur brevet är ställt och jag förstår precis hur det får dig att må. Usch.
Problemet är bara att det blir aldrig några konstruktiva konfrontationer. Bara arga, barnsliga utbrott och sedan påslängda lurar. Sedan dessa brev, där det sorgesamt skrivs om hur sällan vi ses.
Ja, det är sorgligt. Ibland alldeles outhärdligt sorgligt faktiskt. Man kan ju inte i sin vildaste fantasi föreställa sig att få sådana relationer till sina egna vuxna barn.
Så trist. Trist trist. Hon kan väl rimligtvis inte tro att de där breven på något sätt skulle förbättra er relation (oavsett om hon tror att det är ert "fel")?
Du vet att jag vet hur det känns. Dock har min mor än ej sänkt sig SÅ lågt. Aldrig har det varit mer passande med en rejäl gammaldags styrkekram!
Jaadu Tjockalocka, efter en kommentar från dig i min blogg anar jag att vi vuxit upp väldigt olika, med olika förutsättningar. Men kontentan och känslorna verkar kunna bli ungefär detsamma.
Det där med att skuldbelägga sina barn...visst är det märkligt? Och även om jag vet att man inte behöver ha en gravt alkoholiserad mor för att bli skuldbelagd blir jag ändå..inte förvånad och inte förundrad heller...men ändå på något sätt berörd av att läsa om det. Kramar från ett göteborg som börjar andas höst.
OJ. Trist. Håller en hand.
Aj aj aj. Jag känner med dig.
Skicka en kommentar