Alla människor, i alla tider.
Cykler som påbörjas, cirklar som sluts och bryts. Med ungefär samma tidsintervaller.
Parbildningar, familjekonstellationer, barn, eller problem att få barn, relationer. Och nu, som om man ställt en klocka, kommer separationerna. För tio år sen förutspådde vi på skoj, med femårsintervall, ålder för bröllop, barn och skilsmässor. Och nu händer det på riktigt. Ibland i samförstånd, men ofta i bitter besvikelse. Förgängligheten blir så påtaglig. Jag känner med er.
Och när jag kommer hem låter jag mig omslutas av den värme jag aldrig vill vara utan, och smeker den jag älskar varsamt på kinden.
3 kommentarer:
Usch vad tragiskt, måste det bli så? *håller hårt i min familj*
Jag vet. Vi har några runtomkring oss som också delar på sig. Känns konstigt...
Ett av mina kompispar separerade för två år sedan, och när jag fick höra det började jag gråta. Nygravid och trött, javisst, men om de som verkat så lyckliga och säkra med varandra inte klarade det, hur skulle någon klara det?
Sen har det faktiskt inte varit så många. Än. Det kanske kommer?
Skicka en kommentar