Det kom en trestegsraket idag med posten.
Från min mor.
Som svar på det brev jag skickade henne, med frågan om hon ville sopa under mattan eller reda upp och gå vidare.
En trestegsraket alltså.
Och det är tisdag. Således inget vin.
Fan.
Jag tror jag gråter en skvätt istället.
12 kommentarer:
Nämen ojdå...
Är det så illa??
Japp. Så illa är det.
Trestegsraket? Nu är jag lost. Men det låter inte så trevligt.
Ett brev i tre akter. Ett maskinskrivet, ett handskrivet samt ett begråtet.
Så tråkigt. En trestegsraket känns inte direkt...naturligt. Men så är kanske inte relationen så naturlig heller?
Inget kul alls.
Och en mamma vill man ju ha stöd av och inte bli stjälpt av.
Jag har en fd bästa kompis som också tar en enorm massa energi just nu så jag förstår lite hur du känner dig.
Du är bra i alla fall!
Kram på´re!
Skriv inte brev till henne. Prata inte med henne öht annat än när du känner för det själv och då bara om sånt du själv är bekväm att prata med. Avfärda allt skuldbeläggande med "Det är tråkigt att du känner så". Upprepa det som ett mantra, som en papegoja.
Ovanstående är min strategi. Ibland lyckas jag, ibland inte.
Sluta _försöka_, vännen, för jag tror att du bara mår sämre av det.
Tack för support.
majema: I know. Det är bara så svårt. När jag är stark i övrigt har jag lättare att skjuta det ifrån mig, men så fort jag blir svag kommer tanken om att nå fram, förklara. Jag har svårt att acceptera att det ska vara såhär, resten av livet.
jag gillar inte att få en massa skit på posten...förut när man fick bindor, det var fan nedvärderande..tyckte jag..jag slet sönder bindorna, ryckte bort vingarna. sen drack jag vin.
Tunga grejor. Du är beundransvärd som blitt så klok med sånt skräp i bagaget. Eller kanske just därför.
Kram.
Utan att känna till detaljerna sänder jag lite positiv energi. Lägg krutet på den kommande generationen i stället och njut av de friska relationerna. (Jag vet: lätt att säga...)
vännen, inte nu igen!, är tyvärr min spontana reaktion.
när liknande scenario utspelar sig här (jag vs mor alt svärmor) har maken lärt mig det goda i att vara skåning. jag låtsas vara gås, och låter det rinna av mig, förvisso efter att ha leverererat mina sanningar - vissa dumheter kan inte stå oemotsagda. men sen' lägger jag all energi på att inte ta in galenskapen, låter det bara rinna förbi som en å av försmädelse. och säger att det är tråkigt att vi är av olika åsikt, men att jag inte kan göra något åt det, att vi i vår lilla familj har ett sätt att göra saker medan det står alla andra fritt att göra på vad sätt de (hon) tycker är rätt. utan att blanda in oss i det hela.
släng över axeln!, är lätt att säga men ibland måste man bara göra det. för sin egen skull.
hoppas verkligen att relationen blir bättre. man ska inte behöva sörja sina föräldrar i förtid s a s.
Skicka en kommentar