Jag ska snart sluta tjata för den här omgången.
Men jag tycker det är ett sånt hycklande när mammor går på om hur viktigt dom tycker det är att vara hemma länge med barnen, och klassikern 'varför skaffa barn om man inte vill ta hand om dom', och hur viktigt detta är för deras familj. Och så gäller det uppenbarligen inte pappan i den egna familjen. Att vara hemma länge med barnen är tydligen enbart en kvinnofråga, och börjar man ifrågasätta varför det då logiskt och rimligtvis inte är så att deras män också stannar hemma en tid med samma barn så börjar det vacklas i leden, man snackar än ekonomi, än familjens eget val, än arbetssituationer som för män alltid är 'omöjliga' att kombinera med barnledighet och slutligen enbart att såna som jag bara är jobbiga feminister som inte stöttar andra kvinnor.
?
Men allvarligt talat.
Jag hade skämts, om jag först berättat hur viktigt vi i vår familj tycker det är att vara hemma länge med barnen. Och sedan fått (bort)förklara varför det tydligen inte var så viktigt för pappan. Så pass oviktigt att han i många fall inte ens tagit ut sin del av föräldraledigheten.
7 kommentarer:
Sen allt bloggande om dessa debatter började pratar vi allt som oftast om sånt här hemma. Vi har alltid diskuterat det, men mer nu. Jag och T.
Vi har gjort som bra som det gick att göra med de möjligheter vi hade, då.
Jag kan faktiskt förstå båda leden i denna debatt. Jag förstår de som är hemma länge och jag kan förstå de som inte är hemma lika länge. Jag kan ibland bli arg på att T inte varit hemma lika länge som mig, för det är så sjukt nyttigt för alla parter i familjen. Men, av de typiskt ekonomiska skälen, har jag varit hemma mer. Jag har rent ut sagt haft en skitpissig lön (för att jag varit hemma så länge...såklart)
Ibland blir jag bli arg på mig själv att jag inte sökte mer ivrigt nya jobb, så att den ekonomiska förutsättningen varit annorlunda. Jag blir ibland arg på T som inte krävde halva tiden, sparkade mig i rumpan och sa "Skaffa ett nytt jobb, nu ska jag vara hemma!"
Men, vi har kompromissat ihop en lösning och det har fungerat och fungerar nu för oss.
Det är synd att i feministernas kamp för att kvinnor ska få det bättre och en mer självklar plats i tex arbetslivet under småbarnsåren, lika självklar som mannens, blir ni kallade svikare och back stabbers. I er kamp att få männen att ta den egentligen självklara platsen i hemmet, blir ni också kallade svikare.
Varför tar vissa kvinnor tex din kritik mot männen/pappornas, nästan obefintliga roll i hemmet, som personlig kritik istället för att ta upp det med männen ifråga?
Jag tror att många, precis som jag och T, fastnar i en fälla pga ekonomin. Det skulle bli bättre om folk hade lite mer jävla-anammma. Om vi kvinnor kunde stödja alla andra kvinnor bättre, oavsett vilket val vi än gjorde. Om männen kunde sparka ut sina kvinnor mer i arbetslivet och ta mer plats hemma.
Men, istället är vi (speciellt vi kvinnor) så jävla duktiga på att tala om hur opassande andras val är, och såhär gör jag istället.
Det gäller i stort sett hela jävla föräldrasvängen. Föräldraledigheten, amning, flaskmatning, 5-minutersmetoden, Attachment Parenting, curling, sätta gränser, Jesper Juul, Anna Wahlgren...osv osv osv.
Jag tror knappast att männen/papporna kacklar och rackar ner så mycket på sina vänner och manliga bekanta som vi kvinnor gör.
Nä, vi borde lära oss mer av männen. Ta plats, skippa samvetet då och då och ge varandra mer klappar på ryggen och säga -Bra!
Så, det var lite svammel från mig.
Ja, man undrar ju. En del undrar man varför feminister kallas "manshatare" för att de vill att männen ska ta samma plats i familjen som kvinnorna.
Jag väntar fortfarande på att en någotsånär vettig typ* ska förklara varför pappan inte är en lika viktig person i den där kontakten barn-förälder som tydligen bara uppstår när man är hemma med barnen en längre tid i småbarnsåldern.
*till skillnad från de biologistiska stolpskotten som Annika Dahlström, då.
Nog för att jag tycker debatten är mer än uttjatad, vill bara for the record säga att bortsett från de första åtta månaderna per barn då jag ammade dagtid har maken och jag därefter jobbat 50% båda två. Det har resulterat i att båda barnen (idag 3 år 9 mån, samt 2 år 2 mån) har varit hemma på heltid i hela sitt liv. Först om ett par veckor ska båda in på dagis 6 timmar om dagen.
Både mannen och jag har tänkt noga på vilka tjänster vi har/söker, eftersom vi inte har haft möjlighet att ta något tuffare som motarbetar prioritering vi har lagt på barnen (d v s inga chefsjobb har kunnat komma ifråga).
Och vi har lärt oss jättemycket på att dela på hemmatiden så pass länge. Det går.
Och nej, jag är definitivt inte feminist. Jag är enbart en självständig, kaxig civilingenjör som anser att vi inte har skaffat barn för att ha dem institutionerade för tidigt i livet.
attle: Tack! För att du skriver så bra och är så ärlig.
För det är väl det lite grand jag är ute efter när jag diskuterar. Att få folk att vända och vrida på sina egna argument, för det gör självklart jag också. Jag respekterar folks val, men inte när inkonsekvensen i resonemanget blir för stor. Att åtminstone liite grand leva som man lär krävs tycker jag. Att tex sitta och säga till andra mammor "varför skaffar man barn..." när den egna maken inte varit hemma alls, blir väl magstarkt för min del.
Men visst fattar även jag att det är svårt och att finns olika aspekter på det hela, ekonomi etc. Många är dock inte så självrannsakande som t.ex du, och det är ofta där skon klämmer. Att vara ärlig med sina val och resonemang är det viktiga.
Malinka: Fördomar och okunskap är den största boven. Att det är ett rött skynke för många när man som "feminist" kommer in i debatten.
kaffeflickan: Vad bra! Ni har gjort ett medvetet val och delar på ansvaret. För mig är det huvudsaken.
Sen kan vi ju diskutera institution och ålder osv. Där håller jag inte med dig, men jag tror att vi båda gör det som vi tror är bäst för barnen utifrån de förutsättningar som passar oss själva.
Sen är jag såklart nyfiken på varför du definitivt inte är feminist? Vad i definitionen av en sådan kan du inte ställa dig bakom?
Som vanligt håller jag med. Det finns andra argument som inte heller håller, att samhället skulle tjäna så stora pengar på de som är hemma t.ex. Brukar bortförklaras med "men JAG tjänar ju ingen medellön så det går inte att räkna med det i just det här fallet". Osv.
FÖrklaring lämnad på egen blogg. Och ja, jag vet att vi är väldigt lika...
Skicka en kommentar