Millisekunder av mardrömstankar

Jag HATAR när mina ungar sticker.
Sonen gör det aldrig nuförtiden, han är så orolig att bli av med oss att det är omvänt. Han håller OSS under uppsikt.
Men dottern kan få för sig både det ena och det andra. Mer sällan nu, men dock.

Och den iskalla skräcken när jag inte ser henne.
Och den rödsvarta lättnadsvreden när jag hittar henne.
Och den yrsliga frustrationen att inte nå fram, men FATTAR du inte lilla vän?!
Och det förhatliga grabbandet i armen när ålrymning nummer två påbörjas.
Och det jag-är-en-dålig-förälder-hemsläpandet i sagda arm.
Med skrikande unge och axeln nedtyngd till marken av datorväskor, ryggsäckar, matsäckar och jackor.

Så är man plötsligt hemma.
Och ungen säger "Varför blev du så arg mamma? Jag älskar dig. Tralala!"

Med oron som följeslagare

Vi pratade om rädslor.
Om nojjor som plötsligt utvecklas efter att man får barn, eller förstärks.

Jag reser en hel del i jobbet. Har alltid gjort. Inga problem.
Men nu: Först svaga obehagskänslor, resfeber, sen ren ångest som jag får arbeta kognitivt med att stävja. Med knep, trix och tricks. Debriefing.

För mig är det en blandning av flygrädsla (som aldrig nånsin funnits förut) och en avgrundsdjup skräck att inte få återse familjen. Helt irrationell och helt ologisk - åtminstone i relation till allt annat man utsätter sig för dagligen. Korsa en gata till exempel.

Men ändå.
Så här är det.
Kanske är det så att få familj - den ständiga oron som följeslagare.
För de älskade barnen, den älskade maken, eller för sig själv.