Vårligt vemod

Jag är en avgrund av vårblek längtan.
Dimensioner i lager på lager av nu och då.
Min kropp är här men jag är inte riktigt närvarande.

Jag har svårt att fördra vintern. Mörkret. Kylan. Fukten. Fulheten.
Och när våren kommer spricker min längtan ut i vemod och oförmåga.
En ensam ballong på väg mot bergen.

Livets cykler

Alla människor, i alla tider.
Cykler som påbörjas, cirklar som sluts och bryts. Med ungefär samma tidsintervaller.

Parbildningar, familjekonstellationer, barn, eller problem att få barn, relationer. Och nu, som om man ställt en klocka, kommer separationerna. För tio år sen förutspådde vi på skoj, med femårsintervall, ålder för bröllop, barn och skilsmässor. Och nu händer det på riktigt. Ibland i samförstånd, men ofta i bitter besvikelse. Förgängligheten blir så påtaglig. Jag känner med er.

Och när jag kommer hem låter jag mig omslutas av den värme jag aldrig vill vara utan, och smeker den jag älskar varsamt på kinden.

På min gata i stan

Det är alltid ett vemod i att vara sist kvar i stan. Sammanhanget man befinner sig i glesas ut tills man nästan blir osynlig. Känslan av att alla andra har planer. Samtidigt tycker jag att Stockholm är som skönast när man är ensam på trottaren och asfalten ångar av värme. Livsrum i stan. Det börjar nu. Vemodets njutning.