För ett år sen ungefär halvlåg jag i en soffa i ett hus i Hua Hin, Thailand, sippade på en kall Singha, hade en sugig Elton John-konsert på DVD:n och upptäckte plötsligt en röd bok som låg fastkilad mellan soffbordets glasskiva och trästativet.
Det var Kay Pollaks "Att välja glädje".
Jag var trött på mina deckare, mina familjerådsböcker och började bläddra. Kisande. Fick jobbiga vibbar av alla storvulna ord och klyschiga formuleringar. Lät mig bli provocerad av hans resonemang om irritation och vrede som känslor man väljer själv. Och därmed kan välja bort.
Men jag lät den vila. Och läste om. Försökte fatta. Och nånstans gick det upp ett ljus, eller åtminstone kunde jag läsa utan att förlöjliga och utan att känna mig indignerad. Att se att jag har ett val att se på världen, och på människor. Och det ansvaret är mitt. För andra kan jag aldrig uppfostra eller ändra på. Och till syvende och sist handlar det om att må bra själv, något man inte gör om man går runt och genererar negativa energier gentemot andra.
I julas skickade jag boken till min mamma.
I förrgår fick jag Brevet vs 3. Någon har inte läst, eller inte fattat.
Igår påbörjade jag Pollaks "Att växa genom möten". Jag vill verkligen öva på det här.
5 kommentarer:
En julklapp mitt i prick, som hon uppenbarligen inte tagit del av... Men tanken var god, och hon kanske läser och kommer till insikt när hon lugnat ner sig en smula...
Ja, det där är svårt. Att välja glädje. Ibland känns det så omöjligt och så himla provocerande när man inte vet hur man tar sig ur det och någon påstår att man valt allt det där som får en att må dåligt själv. Men det är ju så sant. Egentligen. Kanske skulle läsa den där boken, låter bra.
I min bokhylla står Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver. Jag har hunnit läsa den än, men det handlar om mindfulness, det där att faktiskt vara i nuet. Om man förenklar saken.
Det är klart att din mamma inte kan uppskatta boken. Hon ser den som en pik.
Malinka: Den bok du nämner gav jag henne i julklapp för två år sen... Möjligen att det så pass vridet att hon kanske läser, och tror att hon fattar/är sån, och sen fortsätter i gamla spår. Det brev jag nyligen fick tyder på det. "Varför kan vi inte gemytliga stunder tillsammans?" Ja, VARFÖR?? *dööh*
Dessa brev!
Jag tror du måste ge upp ambitionen att försöka få din mamma att bli mer balanserad. Det blir ju bara värre med åren, och din bok blir tyvärr bara ytterligare bränsle till brasan... .
Skicka en kommentar