Så här går mina funderingar:
Vi ska få komma och kolla på Huset, det hus som inte är ute på marknaden än. Vi har ju inte en aning om hur det egentligen ser ut, invändigt, eller hur det "känns". På torsdag vet vi. Då ska det äldre paret städa, för då kommer deras besiktningsman och då får vi snika in och kika också.
Nu uppstår en massa tankar.
Tänk om vi romantiserat Huset. Om allt bara känns helt fel när vi stiger över tröskeln. Att luften går ur ballongen fullständigt. Samtidigt blir då allt väldigt enkelt. Vi stannar där vi är. Ingen oro, ingen gör-vi-rätt-ångest. Bara det gamla vanliga hemtrevligt vana bostadsskavandet. Hemnet-knarkandet. Då kan vi bida tiden genom kriser och fallande priser.
Tänk om vi tvärtom blir helt betagna. Känner att "this is Da House!". Vi måste ha det, vi måste bo här! Då börjar nojjandet och ångesten. Först och främst - får vi köpa huset? Vill dom sälja? Till oss? Eller bli det vanlig visning och budgivning? Ponera att vi får det. Då ska vi sälja. En snabb koll på marknaden ger att vår lägenhet möjligen sjunkit nästan en miljon i pris. Har vi råd med huset då? Tänk om vi inte får sålt alls? När är bästa tiden att sälja? Städa, staga, polera.
Och sen. En snabb scanning på kommunens hemsida ger att förskolorna i området är sjukt belastade. Sjuttio ungar i kö till tre platser till hösten. Tänk om man inte får plats. Eller att barnen får plats på två olika dagis. Långt från där man bor! Och huu, skulle vi verkligen på riktigt klara att lämna vårt fina fina dagis, bästa personalen och bästa kompisarna. Bästa utflykterna, bästa aktiviteterna. Ångest är bara förnamnet.
Men samtidigt. Inuti kroppen, längst in, neråt i magen, känns det som det är dags för något nytt. En ny fas. Nånting. Oklart vad. Men det har med bostad att göra.
Möjligen sysselsätter jag min arma hjärna med alla dessa spekulationer så att jag slipper känna resfeber och jobbångest. GAAAH!
8 kommentarer:
Det känns inte som om jag är till någon vidare hjälp ...
Men jag skulle aldrig (aldrig) lämna vårt fantastiska dagis såvida jag inte visste att vi kunde få plats på ett lika bra.
Nej.
Huuu, jag hade gått av på mitten redan, om jag vore i dina skor.
När vi hade stora husskälvan är jag väldigt glad för att vi slapp att dessutom fokusera på förskoleplatser. Allt blir extremt mycket större med barn inblandade.
Kämpa på!
Har ni pratat med familjer som bor i hus så ni vet hur det är? Hur ekonomin förändras? Hur man stannar hemam på sommaren för att måla, feja, greja i trädgården etc istället för att åka på semester? Hur annorlunda det blir med grannar jms med hyrsehus/bostadsrätt dvs konflikter etc? Hur beroende man oftast blir av bil (= kraftigt ökade utgifter)? Det är oxå härligt, frihet, trädgård mm. Men rätt som det är går panann sönder eller taket ska läggas om och det KOSTAR! Dra bort 5-10 tus/mån från eran inkomst nu utöver det ni lägger på hyra/lån på längehet - där har ni ekonomin med ett hus...
Jag låter lite negativt men råder att helst köpa nybyggt med tiptop.
Kanske lite väl negativ men så är jag inte men jag har inte heller några krav på utlandssemestrar, fina viner mm. Vi ahde vår första semester efter 5 år i huset...
Glömde dagis - när vi flyttade in var det inga problem med platserna. När det var dax för palcering av vår son fanns inget och vi fick i 2 års tid skjuts 1,5 mil enkel väg!
Håller med Malinka - dagis är viktigt!
Somrarna. Att öppna dörren, låta kidsen lika på tomten medan man fixar middag. Ungar som roar sig själva och kan springa över till grannkompisar själva. Man slipper allt bök. Det ä helt ljuvligt.
I´m with you.
Hade det bara varit T och jag, hade flytten känts lätt. All dagis-skol-ångest är tung. Hur ska det gå? osv osv.
Dagis är inget problem. Kidsens dagis har platser. Sitter med i föräldrarådet...
Ni är sååå välkomna till hoodsen!
Skicka en kommentar