Tre timmars fika och deep-talk över latte på lättmjölk medan snön föll med lätta flingor utanför femtiotalscaféets immiga fönster. Kisspaus ut och över gården. Mera prat.
Att spegla sig i en annans ögon, att höra nästan sin egen röst, nästan sina egna ord, för att det som kittade ihop som sjuttonåringar fortfarande finns kvar djupt därinne, dolt bakom trettiofemåringarnas årsringar. Att brista ut i skånska skratt på exakt samma ställen.
För en sekund kändes det nästan som förr. Som om det aldrig funnits svek och sårade känslor, som om det inte spelade nån roll. Och vi enades medan snön föll om att kanske kanske våga rasera några murar och börja bygga upp nåt nytt, baserat på vilka vi är nu. Det kändes ärligt och utan prestige.
Jag hoppas.
2 kommentarer:
Kul att höra. Grattis! Jag hoppas också att det kan bli nåt bra.
Vad roligt!
Jag har också en sån historia. Det blev bra. Vi hittade tillbaka. Jag är glad att jag tog chansen.
Skicka en kommentar