Vi hade till viss del rätt. Huset var i grunden i mycket gott skick. Ägarna (som flyttade in när huset var nybyggt och därmed kan hela historien) pedanter och noggranna pensionärer. Tomten härlig, äppelträd och flaggstång, liten och behändig. God karma. Så långt allt gott.
Sen... jag vet inte. Sjögrästapeterna går ju naturligtvis att ånga ner, och vi gillar ju sånt. Bara det att det är... överallt. Badrummet fint och nytt, fast 'pensio-style', måste således göras om. Köket gjorde dom -95 och var mycket stolta över hur välbehållet det var. Själv fick jag vibbar från mitt eget barndomshem. Sirliga luckor och guldknoppar. Måste göras, men inte panik.
Det kändes bara så... pyttigt. Liksom raka motsatsen till dom där våta sekelskiftesdrömmarna på Karlaplan med serveringsgång och herrum. Fast det visste vi ju. Och sextiotal är rätt coolt. Huset har säkert enorm potential. Frågan är bara om vi ska bo där.
Svag andnöd vid tanken på att gååå en kilometer till pendel. Gräsklippare, kompressor och högtryckstvätt - jag vet liksom inte ens vad det är! Men jag vet också att jag är en vanemänniska och måste få tid.
Hm. Vardagsrummet skulle kunna bli en cool gigantisk matsal, med middagar för tjugo, minst. Om nån skulle komma ut och hälsa på... Badkar. Walk-in closet (daterad). Uppfart.
Jag vet inte jag. Får ta ett skumbad och en sval Stella och fundera på saken.
11 kommentarer:
Fatta hur skönt det är med egen trädgård. :-)
Vi gjorde en lightrenovering av vårt kök. Bort med lister, måla om, byta handtag, byta kakel och så ny tapet och nya bänkskivor. Nu håller det nog i några år till, fast det är från när huset byggdes (-74).
Jag som trodde att jag aldrig skulle gilla att bo i hus, nu känns det som om jag aldrig skulle klara av att bo i lägenhet igen. Att gå ut i gräset barfota när N har somnat en ljum sommarkväll. Att plockan en bukett med ringblommor man sått själv (mycket enkelt, till och med jag klarar det *S*) eller solvarma hallon.
Det är faktiskt ett jäkligt skönt liv :D
Oj, vad spännande!
Hustankar är jobbiga och roliga samtidigt.
Jag har själv haft svårartade husdrömmar och gick på många visningar på den tiden då vi var några fler i familjen. Men till slut kom jag/vi fram till att lägenhet var bra. Fast med komplettering av en liten stuga för att kunna få gräs under barfötterna närhelst man vill.
Jag hoppas att man får följa bostadstankarna. Det vore kul.
"Svag andnöd vid tanken på att gå en kilometer till pendeln"
Slut citat.
Hört talas om Gaza?
Jennie. Denna anonyma "vän". Är det nån du har en relation till eller en helt anonym?
Låter ju både ock det där huset. 1 km till pendeln är ingen fara tycker jag . Har nästan vant mig vid 600 m till buss och 2 km till pendel... Och pendeln är SNABB. När den väl kommer...
VAd det jag. Nada. Jag får bara för mig att du inte är husmänniska. Men kanske just DÄRFÖR. Allt förändras, inte ens JEnnie består..?
KRAM
Åh, ska inte ens försöka ge några råd kring detta. Jag vet vad jag skulle välja.. men har ni väl börjar tänka hus så har ni ju börjar tänka hus. Gör en seriös för- och emotlista och bestäm dig sen en gång för alla om du vill bo i hus eller lägenhet så begränsar du utbudet något.
Jag funderar mycket så här:
Vill VI verkligen bo i hus - eller vill vi bo i hus för att det förväntas att man gör det. Att det är nästa steg.
Lägenhet är praktiskt.
Hus är grymt.
Jag har inga råd, är lika osäker som dig...
Hm, jag tänkte på det där med ert braiga dagis: vi tänkte exakt så innan vi flyttade. Vi trivs ju så himla bra med dagis och personalen på avdelningen, tänkte vi och kände att det höll oss kvar, trots att vi sprang på husvisningar. Veckan efter den diskussionen meddelade två av våra tre pedagoger att de skulle sluta med kort varsel. Jahapp, så var det med det. Man vet aldrig hur det blir och man kan inte räkna med att nästa år på dagis blir som det nuvarande. Jag skulle ändå tro att det är lättare att byta dagis än att byta skola, längre upp i åldrarna.
Bara en tanke! Lycka till med beslutsfattandet!
Pendel?!? Tyckte du sa närförort. *brrr*
När vi fick vårt första barn började hustankarna poppa upp på allvar. Vi gick och suktade efter hus i området vi bodde i, men visste att vi inte hade råd på riktigt att bo just där. Så fick vi chansen att köpa ett sommarhus. Det var det perfekta sättet att ta reda på om vi var husmänniskor eller inte. Trots att vi båda är uppvuxna i hus, är vi inte husmänniskor. Men det var skönt att låna en halv och inte tre miljoner för att få veta det. Sommarhuset har dessutom ökat i värde, även med finanskris och hela köret, så skulle vi sälja skulle vi inte göra någon förlust. Skönt. Det är så mycket jobb med det där lilla huset, trots att det bara är 14 år gammalt. Vi har lagt ner massa pengar och det dyker hela tiden upp oväntade utgifter. Det känns lite trist när stora killen frågar varför vi aldrig åker utomlands och svaret är "huset". Trots det kommer vi behålla det ett tag till. För min del är det oerhört lyxigt att bo i lägenhet och åka till landet på lediga stunder.
Lägenhet is da shit.
bara att ringa vaktis då allt går sönder.
Men det är klart....bostadsrätter är ju samma sak som hus, men man slipper trädgården.
Inte min cup of the.
Hus är grymt, säger jag då.
Men man kan bara veta själv.
Kändes det bra i magen? Som att komma till ett sorts "hemma". I så fall: Släng er in i budgivning. Annars - hav den berömda isen i magen.
All lycka.
Skicka en kommentar