Att längta bort i kylan

Thailand vintern 2009

Barn i Bangkok

Tur att vi var själva på happy hour i James Bondbaren med plexiglasäggen.

Smuggelgods

Maken smugglade in tolv orkidéer i resväskan. Nu har han handlat mossa och bark och ska försöka replantera dom.

BKK - ARN

Från 35 plus till 5 minus.
Det är en sjuk chock för kroppen.

Bangkok var halvbra. Kanon för ensamresande par, alltid en extrem påfrestning för familjer med småbarn. Även om vi som vanligt helgarderat med "Nai Lert Park, a Raffles International Hotel". Flodbåt på klongerna, stora nattmarknaden och lite shopping hann vi med. Precis innan vi åkte ut till flygplatsen fick stora sonen sprutdiarré.

Sen landade vi på Arlanda, med grav sömnbrist, frös som fan och sumpade tre väskor inklusive min handväska med telefon och plånbok. Gudarna är dock snälla och lät nån vänlig själ lämna in allt orört på hittegods.

Helkväll på byn

Vi fick barnvakt och drog ut på byn:

Snäckor, kilovis


Fyra jätteräkor i falukorvsformat, utvalda att halstras i vitlök


Färdighalstrade


Personalen på JOJO's


Cyklade efter middagen vidare och hamnade på thaifest med karaoke,
maken och fru Palm i bild till höger. Bjöds på mekongdrink och puffar.


Jag i thaiklänning med en väldigt liten man


Cyklar hem och försöker komma ihåg vänstertrafiken

Utflykt till Koh Thalu

Paradisstrand tjugofem minuter med speedboat från Ban Phe


Vi var först på ön (innan ryssinvasionen i stringkalsong)





Som hämtat ur en reklambroschyr


Syskonen


Changhagga på g (och med fin tårtfond)


Mamman lite nojjig under slagig hemfärd

Tisdag i Thailand

Här är allt bara bra.


Beach camp




Hyddlunch på stranden


Middag på schysst resto, barnen går loss i loungen


Gatan i Mae Phim


Chokladmilkshake


Sossastina osså


För jag har blommor i mitt hår

Möten

Man sitter på en liten restaurang i en liten fiskeby tusen mil hemifrån och hör plötsligt den nyans av en dialekt som hör till den lilla ort där jag är uppvuxen. Smygvänder mig om och JAJJEMEN, visst är det så att arton års dialektal kalibrering aldrig slår fel. En gammal parallellis från högstadiet, på blixtsekunden kände jag igen henne trots att det var nästan tjugo år sen. Ridå.

Sen tre dagar senare. Vi valde stranden tio minuter med bil bort. När vi etablerat vårt läger med handdukar och parasoller och leksaker och kylväskor så hör jag samma dialekt fast i manlig stämma. Bligar under slokhatten och JAJJEMEN, visst är det samma sällskap som nu ligger mindre än två meter ifrån oss.

Gör nåt jag aldrig brukar, stegar fram och frågar om hon är från Höllviken. Jodå, hon kände igen mig också, och vips står vi och pratar om Thailand och livet och barn helt otvunget, även fast vi som femtonåringar knappt ens pratat med varandra. Hon var väl cool och jag var det inte, eller nåt. Nu är vi båda bara medelålders småbarnsmammor med kejsarsnitt.

Det är så mycket jag önskar att jag förstod som ung.

Att vara fyra år

Fyraåringen går igenom en mycket känslosam fas just nu.

Det är dagar då han gråter plågsamt stora tårar av ren och skär längtan efter sin bästa kompis på dagis; hans hjärta liksom brister och vi ringer upp. -"Jag älskar dig T!, och jag saknar dig jättemycket", hulkar han till bästisen i luren. Mamman och pappans ögon tåras också.

Det är kvällar då han vill prata om döden. När man dör, varför och var man hamnar. Om farmor är en stjärna på himmelen. Om man kan prata med henne. Om pappa saknar farmor jättemycket. Tystnad. Sen, sonen som aldrig träffat sin farmor, -"Jag saknar också farmor jättemycket".

Och mitt hjärta sväller, och svämmar över, av kärlek till denne lille tåtrippande man som funderar så mycket. Och han frågar, frågan, att vi ska väl aldrig dö mamma, och jag svarar med djupt bortsväljd klump i halsen. Nej, älskling, aldrig aldrig aldrig.

Outside the box

Efter att ha läst en självrannsakansbok om att befinna sig i eller utanför "boxen" så ska jag erkänna följande.

Dom där norrlänningarna från Boden visade sig faktiskt vara väldigt trevliga. En smula förutsägbara ("måg-jäveln", "käringen", "jaktlaget", "bög") men helt ok som grannar.

Dessutom har dom vid det här laget både fått en smula färg och promenerat av sig ölen.

Nä, nu är det dags för trefikan. Zoega's Skånerost och danska småkakor.

Chang

Chang är elefant på thailändska. Dags alltså för lite elefant trekking. Vi körde kortast möjliga - tio minuter för femtio spänn och det var fullt tillräckligt. Jag höll ett krampaktigt tak i räcket och höll den andra armen som ett järngrepp om sonen, försökte att inte röja min rädsla över att sitta taskigt fastspänd på ett jättedjur utan safety och skumpa runt i vatten och prylar. Snubben som styrde snabelbiffen satt på huvudet med benen i kors och parerade både stup och lerhalka. För tio spänn extra fick man mata elefanten med banan. Turistfälla - bock.

Inte så smolkish!

Det blir en dag på stranden...


Som är milslång


Fried rice chicken och lek



Vår "pickis" som vi hystar upp ungar och strandgrejor i och drar ner på beachen


The C family



Knut fångar småkrabbor


Carla blir tagen på bar gärning i sitt brödsnattande


Kall Singha och prawns black pepper



Tre familjer har äntligen utfodrats

Smolket

Och så dags för lite smolk.

Igår anlände en busslast med blekvita, lönnfeta norrlänningar från Boden som högljutt installerade sig i vårt grannhus. Och här snackar vi hus som ligger på tre meters avstånd från varandra. Det tog två sekunder innan första pysljudet hördes, och vips fick vi sex skrålande öldrickande grannar. Igårkväll gjorde dom om barnpoolen till norrländsk badtunna och satt spritt naked, med propellrarna i fritt flyt och groggande.

Japp.

Det, samt en monsterspindel i duschen, två sura pensionärer som påpekar för alla nyanlända att dom verkligen måste duscha innan dom hoppar i poolen, och min nackspärr. Det är smolket.
Idag drar vi till Kim's beach.

Hi party!

Ikväll blir det party på vår terrass! Tredje familjen är nu på plats, och i förrgår kom även Knuts babysimkompis morföräldrar (!) hit. This is the buffet menu:

* Yam Wunsen - Spicy glass noodle salad with seafood and vegetables
* Laap Gai - Mint and coriander salad with minced chicken
* Panaeng Gai - Red curry with chicken and chili, basil leaves
* Gai Pad Med Mamuang - Chicken with cashew nuts
* Po Pia Tod - Spring rolls with glass noodles with plum sauce

Iskalla Chang på is.

Natten är ljum, barnen sover, vad mer kan man begära?

Första februari

Har spenderat dagen poolside under slokhatt och glajjor men lyckades ändå bränna anklarna. Trots spf30.


Började läsa låneboken från vännen B, om vår tids stora problem - "self-deception". Samma koncept som Kay Pollak och dom andra, men i en amerikansk storytellinganda som känns bra; vi befinner oss alla i vår egen lilla box, oförmögna att se att problemen vi ser omkring oss beror av oss själva och vår egen inställning.

Och så läste jag just ut Pontus Herins "I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra", en självutlämnande betraktelse från en kille uppvuxen i Djursholm som flyttar med sin familj till Tensta. Jag känner rodnande igen många saker från min egen uppväxt (i helt invandrarfria villaförorten Höllviken, söder om Malmö), samma sorts värderingar hos ungarna, samma funderingar. Och jag känner rodnande igen resonemangen när man fortfarande (trots vidsyntheten med åldern...) väljer mönsterpassade alternativ; lika barn leka bäst och hela den biten. Och att svensken gärna vill integrera sig, men inte till vilket pris som helst.

Finns mycket att säga om det här, men med tanke på att jag inatt drömde dels en hel åratals lång historia om att Mikael Persbrandt stötte på mig och vi blev ett par tills dess att det kom fram att han misshandlat sin f.d tjej (och jag fick vittna i rättegången!), dels att jag hade en familjeterapisession med min mamma och min psykolog som urartade i nåt slags kafkanskt surrealistdrama, så bör jag nog istället gå till sängs nu och invänta nattens äventyr.

Det är ett hårt jobb...

...att hålla bloggen levande. Krävs både Chang och vinegum och mobilt bredband.

The Shit

Årets hopp!


Sällan med på bild, men this is the make


Dottern gör racerbanor i sanden


The Basecamp med familjen Palm (Åke i soldräkt)


Jag måste verkligen skaffa nya glajjor


Knut får manikyr och nagellack


Carla Cool

Ja, jag njuter.

Alltså.
Jag kan inte riktigt göra det här rättvisa.
Det är så skönt. SÅ skönt. Knappt så jag fattar det själv. Knappt så jag minns hur priviligerad jag är som gjort det, länge, två gånger förut.

Det beror förstås på hur man är lagd.

Men hur mycket jag än kan se och förstå tjusningen med klarblåa krispiga vinterdagar och nysnö i pulkabacken (som dessutom i princip aldrig inträffar i Stockholm), så klår det inte på ljusår när de livandar som väcks i värmen på andra sidan jordklotet.

Med familjen Palm sitter vi i det kroppsvarma beckmörkret sent om kvällen, med cikadorer spelades, barnen sovandes djupt efter en hel dags intensivt lekande och badande, och planerar för hur vi ska kunna göra det här nästa år också. Och året därpå. Och för evigt.

Jag får inte bara pussa mina barn hela dagarna, jag får göra det i en glad mammakropp, glad för att mammakroppen slipper galonbyxor och kalla, slaskiga morgonbestyr. För att den slipper vara sur och irriterad helt enkelt bara över fulvintern i Sverige.

Har jag sagt att barnen är helt uppslukade av lycka?

Solroshus i januari

Vårt hus i skymningen


Loj lek


Frukost på terrassen


På beachen


Knut-hopp!


Eftermiddagsstrand