Retrospektiv 2008

Det här året har varit ömsom vin ömsom vatten. Första halvan var fantastiskt, vi inledde ju med en alldeles ljuvlig sjuveckors Thailandsresa (uppföljaren på åttaveckorsresan förra året) och kom hem fulla av energi och sammansvetsade som familj, med lust både på jobb och dagis.

Våren var lättsam och skön, det var kul att jobba, kul att planera höstens jobbresor och kul att boka in en sommarturné på våra respektive barndomsorter. Det kom en liten backlash strax före sommaren då maken plötsligt fick ett erbjudande jobwise som sedan fuckade upp. Det tog några veckor att ladda om.

Sommaren var okej, vi hade en skön vecka i Skåne med undantag från min mors kravfyllda och fullständigt galna lurpåslängningar på grund av att saker inte blev exakt som hon tänkt sig. Mer smolk var makens strandtappade vigselring med guld från älskade morfar Elof, en bil som kajkade ur vid utfarten från Varberg så att vi fick packa ur sovande barn och packning och ta in på hotell en extranatt, som dock blev väldigt kul.

Hösten var den första hösten sen barnen kom som vi båda arbetade full tid och barnen var (korta) dagar på dagis. Det visade sig vara ganska slitigt, men funkar på grund av våra flexibla jobb och extremt jämna lassdragning. Mina jobbresor har varit fantastiska, både för resornas mål i sig, men också för att det faktiskt funkat helt okej för maken att dra hela lasset själv en hel vecka, och för mig att faktiskt kunna vara borta från barnen samt bemästra min panikångest.

Sen började slitet ta ut sin rätt, vi blev trötta, min pappa blev dålig (sämre) och åkte in och ut på sjukhus för lunginflammationer och blodtrycksfall. Att prata med mamma var en enda lång redogörelse för all världens elände, något som dränerade mig kraftigt på energi. Sen började jultjafset, och breven från hell dök upp i postboxen under november och december.

Kräksjukan kom, förkylningarna kom, mormoderns explosioner kulminerade i bruten telefonkontakt och genererade kraftig ångestutbryt hos mig. Min far flyttade in på sjukhem tills vidare, min mor bröt igenom, vi var trötta och slitna. På jobbet uppstod plötsligen två konflikter som påverkade mig även om jag varken var orsak til eller kunde påverka utgången. Den är för övrigt fortfarande oviss, och innefattar bland annat en omorganisation där worst case är att min avdelning splittras och några av oss får ny chef och ändrad inriktning.

Jag insåg att jag måste ta tag i och hantera all ångest och alla känslor jag bär på och bokade tid hos en samtalsterapeut. Jag insåg att jag måste träffa min far och åkte ner till Malmö med dottern dagarna före jul. Mötet med min mor gick hyfsat, inga öppna konflikter, inga sparkar under bältet, på ytan och för en utomstående, en skenbart normal relation med fika och gå-på-stan.

Julen blev bra, det var mysigt och roligt att vår lilla familj på makens sida (bror och syster och systers boyfriend) kom upp och stannade så länge. Vi hann, trots allt, med både att rulla köttbullar och fixa ordentlig julstämning i lyan.

Lite gnissel nu på slutet, två veckors hemmavaro med familjen på 87 kvm börjar ta ut sin rätt. För kallt att vara ute längre stunder, för tråkigt att vara inne hela tiden. Och min kära mor klarade galant att skapa ångest även på årets sista dag med ett välplacerad sms mitt i nyårssupén.

Jag hoppas att 2009 blir ett bra år, och jag hoppas att jag får lära mig mer om mig själv och om andra, att livsvisdomen blir större. Jag hoppas få njuta ännu ett år med min fina lilla familj som jag älskar så innerligt, och jag hoppas att jag kan lära mig se halvfulla glas istället för halvtomma i lite högre utsträckning.