lördag 24 januari 2009

Familjens projektledare säger upp sig

Är titeln på en bok jag inhandlade på Arlanda innan flyget till Bryssel gick i torsdags.
Gunilla Bergensten har skrivit och berättar om ett familjeliv där kvinnan/mamman är den (ofrivillige/men delvis självpåtagne) projektledaren i AB Familjen, en tjänst hon varken är naturligt lämpad för eller nånsin minna att hon sökt. Ett familjelogistikens nav. Ett nav utan vilket barnen får gå i för små skor och hemmet förfaller.

Hur hon ständigt påtalar detta för sin man, men utan resultat. Hur han skyller på än biologi, än okunskap och omedvetenhet. Men där hon ser bekvämlighet och gammal ohejdad social slentrian och vana.

Och så hennes råd och varningar: Uppfostra era söner till delat ansvar! Det börjar redan i förskoleåldern (damn right). Och: Fostra era döttrar till sund lathet istället för till "duktiga flickor" med prestationskomplex.

Och det är ju inte så att jag inte känner igen rollspelet. Frågeställningarna. Grejen är bara den, att av slump eller försyn så fostrades jag till en lat jävel (tack, mamma!) och maken till att tvärtom tidigt ta hand om sig själv och sin egen skit. Vilket gjort att duktiga-flickor-komplexet i mitt fall dämpats brutalt, och laid-back-mentaliteten hos maken fått stå tillbaka för en betydligt mer ansvarstagande appraoch. Så summa sumarum är projektlederiet i just vår familj rätt väl fördelat.

Således har jag aldrig upplevt skribentens frustrerade och hjärnblödningsframkallande irritation över att pappan i familjen aldrig planerar för eller kommer ihåg dagisutflykter med matsäck, presentinhandling inför barnkalas eller nya vinterskor eftersom frosten kommit. Snarare är det så att det är jag som försynt undrar (för hundrade gången) var tejpen är, om pappan vet var min svarta kofta är, var barnens vantar befinner sig och vem det nu var som fyllde år på söndag...?

Och det ger lite insikt - att vara på båda sidor samtidigt. För likväl som jag hyser full förståelse för författarens frustration över att vara den som håller reda på och underhåller bekantskapskretsen genom att minnas födelsedagar och skicka kort och inbjudningar, så är jag även väl bekant med andra sidans bevekelsegrunder för att släppa kontrollen helt och spela helt borta. För, som författaren själv resonerar - det måste ju vara sjukt bekvämt. Svar: Ja, det är det! Och för att citera den gamle gode Dr. Phil: "Why does he do it?? BECAUSE HE CAN!!"

3 kommentarer:

Kajsa sa...

Det där är en bok jag allvarligt funderat på att läsa. Har sparat en artikel om författarinnan. Om jag förstår det hela rätt så gnäller hon väl inte bara utan ändrar också på sakernas tillstånd, eller? Är det bara en tjatbok vill jag inte läsa den, men jag måste tyvärr säga att jag förmodligen skulle känna igen mig en hel del, fast jag önskar innerligt att jag inte skulle göra det. Men min sambo skyller inte på biologi eller nåt sånt. Vi är båda klart övertygade om att det bara handlar om uppfostran och prägling. Svårt dessutom att anta uppmaningen att uppfosta sina döttrar till lata jävlar när man inte vill att någon ska var det, ocn när man inte, så att säga, klarar av att föregå med "gott" exempel..

Magdalena sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Chrissan sa...

Jag upplever att kvinnan i familjen självmant ofta tar på sig denna roll för att utåt verka "duktig". Mamman som fixar allt o håller koll på allt. Men en vacker dag vaknar denna mamma upp och upptäcker att det är hon som gör just allt. Och nu inser hon att hon inte orkar längre. Och då skyller hon allt på maken...fast det är mamman själv som från början tagit över allt och aldrig "släppt in" maken i det hela...
Har iaf sett det syndromet i ett flertal familjer som jag känner...