Kampari 2

Campari Juice är the shit.

Testa ihop med dåligt piratkopierad Bond-rulle.

Det rockar.

The Naked Truth

Ja ja ja. Jag vet.
Här är den i allafall.
Gretchen, the Naughty Nurse from Norway.

Naughty Nurse

Jag dristade mig förresten till att köpa en ny bikini.
Röd och vitprickig.
På måfå.
One size fits all och så thailändskt fnitter.

Köpte den enda som till synes hade en något mer skylande byxa.

Skylande var ordet.
Det som på galgen såg ut som en liten 'kjol' över själva byxan,
blev väl ombord på min späda lekamen till ett litet 'förkläde',
som om jag sålde glass i en amerikansk tonårsrulle.
Bara rullskridskorna fattas.

Funderade på att gå loss med saxen och klippa bort volangen.

Invigde den på stranden en dag och Maria utbrast:
-"Du ser fan ut som en 'naughty nurse'!"

Det avgjorde saken.
Här ska ingen volang klippas bort. Den stannar.
Naughty nurse är så nära kinky jag kommer att komma i mitt liv.
Det känns pirrigt.

Market Village

Market Village, en fantastisk modern "mall",
(nästan lika fantastisk som Fältan hemma),
ett galet blinkade blippbloppcenter,
svulstigt, tio meter höga snögubbar med blinkande näsor
och guldgrisar i gigantformat kröner entrén.

Här handlar vi våra västerländska makaroner
och vietnamesiska koriandersökningar.

Här shoppar vi loss både i de thailänska stånden
i 'outdoor market' och på de flådiga märkesbutikerna
med glasdörrar och AC.

Här tar vi glassdrinkar med små flaggor i på Baskin' & Robbins,
eller kaffe på Starbucks. En amerikansk mall med thai-touch.

Och i sann thai-anda finns det massor av nöjen för barnen.
Nedan ett helt rum, galet blinkande och med thaitechno på full volym,
med små karuseller, TV-spel och karaokebås.

Alla får påsar

Avskedsfrulle med familjen Packe.
Brunch.
Poolside.

Beställer home delivery.
Thaitjejen kommer på moppe med nagget i påsar.
Allt är i påsar.
Alla får påsar.

Varsågod - får det vara en påse kaffe?

At Your Service...

Jo, och så en sak till. Sista idag. Kanske.

Om det är nån av er som vill ha nåt härifrån,
paschminasjalar, små täljda elefanter, Lolex-klocka, vaniljessens,
My Melodybörs, ojordade kulörta lyktor som man får ström i fingret av,
hårklämmor med målade makaroner på, tvålblommor, piratfilmade thaidubbade
DVD-filmer, bling-bling, spännande mediciner, icke CE-märkta barnleksaker,
eller vad som helst - SÄG BARA TILL!

Seriöst. Halva vårt bagage var vällingpulver och Zoega's Skånerost,
så vi har trettio kilo att fylla på hemresan.

Vi skaffar allt ni vill, utom Viagra*.

Spam spam spam and eggs

Inser att jag spammar mig själv med blogginlägg.
Men dels är uppkopplingen här extremt labil.
Man blir ständigt utkastad och plötsligt sjunker
hastigheten drastiskt till 1 Mbps.

Så man får liksom passa på när den thailändska cyberguden är med en.

Eller också kan det bero på att jag är home alone ikväll och just har dragit i mig två iskalla Chang i frostade glas?

Trygghetsnarkomani

Först är man skitnojjig.
Man är ju svensk.
Allt är farligt, livsfarligt faktiskt.

Sen vänjer man sig gradvis vid ett annat sätt att leva.
För att man måste och för att normen är annorlunda.

Vi åker gladeligen tuktuk med båda barnen.
En tuktuk är i princip ett blecktak på en moppe,
med ett lågt litet staket på ena sidan, inget på den andra.

Vi är ute sent på kvällarna med båda barnen som småningom däckar i
vagnarna. Då sätter vi oss och tar en öl.

Sen åker vi tuktuk hem.
Skitfort.
I vänstertrafik.

Brevid oss åker en hel familj på en liten moppe.
Två vuxna och tre barn varav det ena till synes nyss utploppat.

Optimal reslängd

Vi diksuterade vid nåt tillfälle optimal längd för en sådan här resa.
Många kan inte förstå att vi kan/orkar/vill/får vara borta sju, åtta veckor.

Men såhär.
Det tar ca en vecka att ställa om tid och klimat.
Först nu börjar barnen bete sig relativt normalt på kvällar och nätter.

Sen tar det ytterligare en till två veckor innan man uppnått den där totala avkopplingen och friden. Hade man bara haft två veckor så skulle man ju blivit
skitstressad. Och varit tvungen att "hinna med en massa saker".

Så då är vi uppe i, få se en plus säg två, det är tre veckor.
Men det är också för lite. Minst fyra tror jag.

Fyra är nog lagom för den som inte vill stanna 'för länge' (varför man nu inte skulle vilja det, men ok). Sex veckor är ganska lagom. Då hinner halva trista vintern
försvinna hemma. Och så måste man lägga på lite resdagar.

Sju veckor. Ja, det är nog det optimala.

Byggjobbarkillen

Thailändare älskar verkligen barn.
Det är inte så jädrans barnanpassat här,
men inte desto mindre behandlas man (barnen)
med silkesvantar och med nån sorts upphöjd status
som jag tycker är rätt schysst.

Häromdagen kom ett par byggarbetare åkande.
Bilen tvärnitar där vi kommer gående med barnen i sulkysarna
och byggjobbarkillen lutar sig halvvägs ut med överkroppen och
börjar kittla Knut under hakan och kuttrar diverse thailändka
gulligull-haranger, gör grimaser och fnittrar.

Kan inte i min vildaste fantasi se samma bild framför mig med svenska byggjobbare...

Vådan av nakenfisar

Slog en flukt på dottern som satt nakenfis i ett hörn och lekte doktor
med elefanten, leoparden och snippan.
Plötsligt blir blicken glasartad och benen spänns en aning.
Rådiga mamman inser att här gäller det att handla snabbt,
det är fekalietömning på gång.

Rusar fram, lyfter upp dottern för att ta de fem stegen in på dass.
Ett, två, tre, KLAFS!, illvrål.
Lorten har redan hunnit ut och jag halkar med ena foten rakt i den.

Sanering av rumpa, golv, fot inklusive mina nymasserade tår, samt ivrigt
påhejande av extremt nyfiken son som ville höra om och om igen varför mamma
trampade i Carlas bajskorv.

VROKSJAB!

Tjejkväll down town

Kväll på stan med Maria.
Först tvårätters thaikäk på Night Market, inklusive väl kyld Singha.
Summa 60:-.

Lite shopping.
Ett handgjort pärlarmband.
En cool liten leksaksvespa.
Summa 60:-.

Sedan en timmes oil massage, all over s a s.
Ett glas vatten på det.
Summa 80:-.

Så avslutades kalaset med iskall öl på Stritan.
Summa 14:-.

Taxi hem 40:-

Betongbarn

Förmiddagsnöje i betongen.
Idag är det nämligen lite svalare.
Tjugoåtta grader, och lite blåsigt.
Så vi sparar stranden till imorgon,
och ger oss ut på äventyr i Arnes rike.

Cutleg, Bobpatec & Pimbic

Dom är våra saviours.
Eller era.

Det är dom som gör att vi kan surfa trådlöst.

Sunshine Internet's mest hemliga passwords.

Bakslag (eller I-landsproblem 2)

Förra året befann vi oss tre dagar i veckan på Sofitel,
ett alldeles fantastiskt lyxhotell i kolonialstil från 20-talet.
Vi köpte in oss på deras lika fantastiska poolområde,
blev tjenis och hejsan med the poolguys som gav oss
extra badlakan, bäddade till barnen i skuggan vid
middagsvilan, bjöd på färsk frukt och fick oss att
känna att vi befann oss i paradiset.

Idag kom bakslaget.
Hotelledningen har beslutat om en ny policy.
Inga outside guests på Sofitel no more.
Hotellgästerna som pröjsar tretusen lakan natten
ska inte behöva bli störda av outside svennepack med
taikonpackning och ohängda ungar.

Jag kan förstå dom.
Men det är sorgligt. För oss.

Nu ville det sig så väl att vi redan funnit ett nytt vattenhål.
Anantasila by the sea.
Där kostar det dessutom inte en krona.
Och deras pad tai shrips är gudomlig.

-"En fruktjuice med sugrör, tack!"

Kvällsnöje

Kim's Kitchen

Kim är stabil.
Hon lagar fantastisk mat, pratar engelska och
kör ut sin mat långt ut på vischan, gratis,
till en icke-uteätande desperat familj.

Vi är fjärran från frysdiskens fiskpinnar
och kolonialhyllans fiskbullar.

Just nu är favoriterna den helt fantastiska
thaisalladen bestående av kyckling, koriander och lök
(som vi längtat efter ett helt år!)
eller massaman curryn med potatis och jordnötter.
Icke att förglömma wokade räkor med sötsura färska grönsaker
och de färska vårrullarna med marinerade morötter och glasnudlar.

Trudelittanlutt

Det största som har hänt här sedan förra året
är att glassmoppegubben bytt trudelutt.
Han har nämligen bytt leverantör,
från Unilever (GB) till Nestlé.

Men GB-byxorna har han kvar.
Pekar dock stolt på sin nya Nestlé-jacka i nylon.
Och trots att kossa-glassen därmed inte längre
finns i sortimentet, stödköper jag.
Blomglass och bönglass.

Mina inkompetenta föräldrar

"det mesta av det som vi betraktar som barnuppfostran är både överflödigt och direkt skadligt"

Detta är ett citat från Jesper Juuls bok "Ditt kompetenta barn".
Jag läser den av två skäl.

Dels läste jag "Curlingföräldrar" av en annan dansk barnpsykolog (Bernt Hougaard), i vilken denne dissar Jesper Juuls kompetensförklarande av barn fullständigt. Jag gillade "Curlingföräldrar".
Dels på grund av en väninna som har Juul som husgud och lever och lär efter hans deviser. Han lär tydligen försvara ojämställda förhållanden med att var och en bidrar efter förmåga. Jag är fett skeptisk.

Nu har jag läst hundra sidor och får kraftig ångest. Alla fel jag gör skadar mina barn för livet. Mina tillkortakommanden som omogen vuxen (dvs när jag tappar kontrollen och skriker, sätter ungen i hallen, tar tag i honom när han slår sin syster, etc) är ett felinlärt beteende och egentligen är det jag som har problem. Att berömma sina barn är att ge dom prestationsångest och skapa neurotiska vuxna.

Jag får en Anna-Wahlgren-känsla. Pendlar mellan att slänga boken i thaitunnan eller läsa mer. Känner mig skuldtyngd och hopplös. Blir arg och förbannad. Men eftersom jag parallellt bläddrar i Kay Pollacks "Att välja glädje" lär jag mig också att min vrede och ilska kommer ifrån mig själv och mina egna destruktiva tankar.

Aaaargh! Att ha så mycket tid att man hinner läsa är upprnbarligen inte alltid berikande utan kan också vara ångestskapande.

Grannar

Jodå satte.
Tupémannen är himma.

Ni som fick förra årets krönikor känner igen honom.
Ni som inte fick dessa mästerverk till texter ska få en kort resumé.

Vi möttes i poolen förra året.
Jag och två pergament-pensionärer. Långtidare.
Skåningar.
Visar sig att dom är föräldrar till en gammal klasskompis till mig från H-viken.
En kille som jag inte direkt var bästis med.

Gubben är ordförande i villaföreningen här.
(Jo, han kallar det så. "Villaforrejningän".)
Bär tupé.
Spelar golf på dagarna och dricker grogg med andra "godsägare" på kvällarna.
Frugan stannar hemma och putsar kromgrinden med tandborste.
Fixar mat till mannen och unnar sig ett glas dåligt importerat vitt vin.

Dom har en lägenhet i Spanien också.
Och så huset hemma i Skåne förstås.

Det är liksom en viss typ av människor. Inget ont om dom. Alls!
Men en viss typ.

Det känns tryggt att de är härnere i år också.

-"Jioudå, vi koum i novemborr!"

Lisa för en köldskadad lekamen

Det är nånting med värmen.
Nånting helande.
Läkande.
"Soothing" som jänkarna säjer.

Knut slänger av sig kläderna, hoppar runt vild av glädje, dansar, skrattar.
Carla härmar. Pekar förtjust med tjocka fingret på orkidéer frodiga som buskar.
Två nakenfisar i ett land där allting är kroppstempererat.

Spänningen i axlarna släpper gradvis. Det är närmast en fysisk förnimmelse.
Blodådran i tinningen sjunker djupt tillbaka. Det finns inga motsträviga galonbyxor
och grusiga stövlar längre som får adrenalinet att pumpa.

Kroppsminnet slår till och välbefinnandet och lugnet slår sig ner i våra mörkersargade lekamen.

Veckans I-landsproblem: SAS suger

Förra året åkte vi Thai.
I år provar vi SAS.
Båda flyger Arlanda - Bangkok non-stop.
Och vilken milsvid skillnad.

Flygplanen är fina. Stora och fräscha.
Men servicen!
Personalen!
Maten!
Drycken!

Där Thai's personal ständigt upprepar mantrat "No problem, madame",
kommer SAS's med snäs och mottjafs.

Exempel: Vi hade ringt i förväg och kollat om det var okej att ta med sulkyn till gaten.
Inga problem sade dom i kundservice.
Väl vid gaten började SAS-personalen tjafsa. Och slutade liksom inte. Även då sulkysarna var inplastade och nedkastade fortsatte en kärring att tjafsa, och snacka skit om kundservice.

Nix. Svenskar med serviceyrken har fått nåt fett om bakfoten. Man känner sig ståendes i skuld till vederbörande. Att man har mage att besvära.

I Thailand inledde vi däremot med att gå före tusen pers i kö och gå via diplomatkön.
"Because you have children, madame!"

Första glassen

In da house!

Bangkok taxi driver, 32 grader Celsius

So long, Sweden!

Tits is the shit

Ejes hemstöpta geléhallon är hårdvaluta.
Inte nog med att de ransoneras hårt inför julhelger och andra högtider,
de tar slut i ett nafs när det väl tillverkats nya.
Kön ringlar lång utanför Ejes.

Vi i den "enda stora familjen" här på Nedre Öfvre blev brutalt upplysta om detta faktum
då Ejes hade ett stort och planerat inbrott dagarna före jul.
Tjuvarna tog hela helgkassan, alla datorer och andra värdesaker, OCH,
samtliga geléhallon. De hade gått igenom varenda beställningspåse och konsekvent plockat ut
samtliga påsar med jungfrubröst.

Vår integritet är skadad. Vi håller numera hårt i vår lilla påse med tuttar.




Bild från Ejes hemsida

Handsken är kastad

Lämnat barnen på day care,
Ätit frulle med latte doppio på V,
Sett maken bokstavligen kasta handsken på en splajdans Jagge som inte stannade vid övergångsstället,
Skrivit uppdragsbeskrivning till konsult,
Hämtat lurre och dragit ut till Duvbo,
Hälsat nykomlingen JJ-boy välkommen till världen,
Fått klartecken från chefen för konsultupphandlingen,
Dragit en halvliter java,
Börjat packa välling och Zoegas skånerost,
Inhandlat åtta romaner,
Clearat alla grejor med helpdesk inför trådlösa uppkopplingen i Taliand,
och så vidare.

Allt för att hålla fjärilarna i magen i schack.

Böjelser 2

Resfeber

Vi gå runt som äggsjuka hönor.
Plockar. Flyttar runt prylar.
Blir helt apatiska.
Blir hysteriska.
Får panik.
Blir handlingsförlamade.

Men så kommer det ett sms från Packe-familjen som jag förolämpat här på bloggen så grovt (inlägget är censurerat i efterhand), att jag inte vet om jag vågar träffa dom IRL.
De befinner sig nämligen i Thailand. I Hua Hin. I en baan alldeles i närheten av vår.
Dom skriver att allt är fantastiskt och önskar oss trevlig resa.

Vi kallsvettas vidare i vår resfeber.

In your face II

Ettåetthalvtårskontroll på BVC.
Jag är inte typen som hårddrillar barnen inför
dylika duvningar. Har inga prestationskrav att överföra på barnen.
Yeah right.

För när BVC-människan börjar förklara på babyspråk
för dottern att hon ska stapla "den jöda klossen ovanpå den blå"
och dottern stirrar på henne som om tanten just sagt nåt fullständigt dumt,
och istället återgår till sin nitiska uppgift att pilla ner
samtliga Nalle Puh-klistermärken som sitter på BVC-människans dörr,
då börjar till och med mitt hjärta slå lite hårdare,
jag hör mig själv nervöst locka och pocka med onaturlig stämma.

Men dottern vill inte heller svara på "vaj äj näsan?" eller "lilla magen",
och hon negligerar fullständigt alla försök till kommunikation,
undersöker istället hur många torkservietter man kan dra ner på golvet
innan någon ingriper. Jag försäkrar nervöst att hon kan minst tio ord, säkert tolv
och att hon hemmavid både bygger med klossar och vet iallafall var snippan sitter.

Carla couldn't care less. Nu har hon tröttnat, nu vill hon gå hem.

Men innan hon lämnar BVC-tanten åt sitt öde flashar hon sumo-magen,
HYTTER med fingret och ropar "EJJ-ÅÅ GOBBE!"

Hallen be blessed!

Laxtryfferade gäddqueneller,
konjaksspetsad hummersås,
pommes duchesse,
en flaska bättre Riesling.

En helt vanlig torsdagsmiddag från Hallen.

Trapphusdrama

Det är ohyggligt spännande.
Lite pirrigt nästan.

Lägenheten +1 trappa är till salu.
Likadan som våran, på pricken, men +1 trappa.
Ikväll var det VIP-visning och det sprang
en massa svartklädda allvarsamma spekulanter i vår trapp.
Nästa vecka faller domen.
Då vet vi.

För småbarnsföräldrar svältfödda på spänning i livet är det nästan som att se en riktigt spännande dramaaction på bio.

Gobbe

En annan liten tjock och galen person i vårt hushåll har just lärt sig ett nytt ord.

I vagnen åker hon, pekar med sitt tjocka finger, nej, HYTTER med det, och utropar högt och tydligt åt alla hon ser:

"GOBBE!"

What?

Sonen fick ett fullständigt bryt under sångdelen av nattningen ikväll.
Hela lilla sötansiktet förvreds i en fullständigt förtvivlad gråtgrimas och snörvlandes och hulkandes skriksäger han:

-"Du sjunger feeeel! Du ska sjunga 'Blinka lilla stjärna där, den åker ut och upp och upp i taket, då kommer mamman och klättrar upp och sen kommer pappan och hjälper henne med en stege och sen åker godispåsen ut i rymden', INTE att STEGEN kom och sen pappan!!!!"

What?

Springmask

Det finns bara en sak som är värre än att frysa.
Det är att vara både kall och blöt.
Och samtidigt förbannad, ha fet kaffeabstinens och dessutom förbaskad kissnödig.

Så såg min morgon ut.
Förutom att jag kom försent till viktiga konsultmötet,
såg ut som en blöt katt med svarta pandaögon.

Dessutom går det f**king springmask på dagis.

Hjärnslöhet

Av min kollega Vladen fick jag följande klipp sänt till mig.
En sorglig samling hjärnslöa jänkare.
Otroligt roligt.

I-landslycka

Jag är så himla nöjd!
Som första person på min arbetsplats har jag, efter ett års tjat,
fått tillgång till trådlös uppkoppling.
Det öppnar fantastiska möjligheter.

Just nu, till exempel, har vi tre (3) bärbara datorer som alla är på,
det bloggas vilt i soffor och sängar och Mollgan laddar in musik på den tredje.
Nu kommer vi som planerat kunna parallellblogga under långresan,
till glädje för er alla...

Verklig I-landslycka!

Kopparslagarens djävulska hämnd

Vi var på kalas igår.
Vuxenkalas med fantastisk mat och väldigt mycket god dryck.
Ett härligt kalas helt i min smak!
Jag fick både dansa eurotechno och sjunga Carmencita i falsett.

Klockan ett fick maken dåligt samvete för barnvakten och lommade hem.

Klockan tre slirar jag hem, något vinglig, efter att just tjuvrökt på balkongen och dragit i mig en GT som var betydligt mer G än T.
Smart. Smidigt. Ansvarsfullt.

Kroppen galet alkoholförgiftad.
Svettas och stånkar hela natten. Eller det som var kvar av den.
Vaknar med barnen, åtta barmhärtigt nog, och tror att jag ska dö.

Ulrik pockar på samtal ett antal gånger, jag ser dubbelt, jag ser inte alls, mår illa igen,
kopparslagare barnkar inuti mitt huvud, jag kalkylerar sannolikheten att jag ska överleva den här dagen.

Aldrig mer. Aldrig aldrig mer.
Vad var det igår som fick mig att tro att jag var tjugo och barnfri?

Böjelser

Jag vet att jag stundtals kan anses vara en smula prillig.

Men hur som.

Jag älskar verkligen att spänna gladpack över tallrikar och bunkar,
och sträcka den sådär perfekt så att inte ett veck syns över den inplastade ytan.

It shivers down my spine.

Tillfredshet

Intressant när man kommer till det stadiet i livet
att det pirrar lite i magen när man tänker på att
det är fredag, dags för lite plockmat, en bättre flaska vin
och "På Spåret" på TV:n när barnen gått och lagt sig.

Det fanns en tid, för inte alltför länge sedan, då detta scenario
istället hade orsakat kraftiga konvulsioner av tråkighet i magtrakten,
och där sitta hemma en fredagkväll var liktydigt med att ens liv var
fullständigt patetiskt och misslyckat.

Såhär i yngre medelåldern - som kom snabbt - är det höjden av tillfredshet.

I elfte timmen

När jag för första gången på tre (3) år väljer att gå på bio
så blir det en domedagsfilm i jobbanda;
"I elfte timmen" av och med Leonardo di Caprio.
Visserligen sitarg, och visserligen i premiärstuk med surt ekologiskt vin i plastglas.

En och en halv timmes dokumentärfilm - klipp varvat med ändlösa intervjuer
om hur vår planets andningssystem ärpå väg att kollapsa -
och det blir vi som får lida för vad vi själva orsakat.

Skrämmande, intressant, men en aning tungrott. Bräkande amerikaner orerandes över sin
egen nations rent korkade oförmåga att göra något åt saken.

Tungrott särskilt som man före filmen druckit både en och två öl och dessutom
goffat i sig vitlöksstinkande tapas.
Och särskilt som man efter filmens slut fastnar i stolsraden under en geggig paneldebatt med fördomsbekräftande skäggtomtar i Fjällräven-ollar som terrieraktigt hoppar på den enda representanten för näringslivet.

Jag tror jag räknar det som jobbtid och slutar tidigt imorgon.

Nya stjärnor på min blogghimmel

Lika nedslagen och less som jag blir av att diskutera jämställdhet med människor som inte ser att vi lever i ett samhälle präglat av socialt nedärvda normer som bildar strukturer och därmed starkt påverkar hur vi väljer att leva,

lika glad och förtröstansfull blir jag av diskussioner och funderingar med och av människor som vet och förstår och dessutom kommer med klarsynta och konstruktiva inlägg i debatten.

Inspirerad av min ständige antagonist i dagisdebatter och annat presenterar jag därför mina två nya stjärnor blogghimlen; Mymlan och Kurrylin.

Och så förstås Sabbatsbergsfödda bloggistens tips Isobel.

Hoppet är tillbaka!

BMI

Det är många som vill återfå sin forna form efter graviditeter och annat.
Det vill ju jag också.
Men mitt problem är att det inte går.

Jag väger nämligen exakt lika mycket som jag gjorde innan min första graviditet.
Problemet är att kilona omfördelats på ett inte helt fördelaktigt sätt.
Garderoben passar i stora delar inte längre.

Att flytta fettdepåer från ett ställe till ett annat skulle i mitt fall vara den enda,
och optimala lösningen, men hur gör man det utan att göra våld på sig?

Alltså struntar jag i det. Och går hämningslöst loss i en orgie av praliner istället.

Ode till ett blött land

Varför finns det skor i det här landet egentligen?
Eller snarare, varför finns det andra skor än sneakers och curlings?

Under hela vinterhalvåret är det så blött och kallt att inget annat funkar än vinterkängor.
Och under de korta s.k sommarmånaderna går man ju mest runt i sneakers.

NÄR ska man egentligen använda alla de där läckra skodonen som under åren samlats i min garderob? Tunna stövletter, mockaskor, high-heels för utomhusbruk, vita kalvskinnspampuscher.

Kanske samma dag som det passar att man har på sig vårhatten och lilla dräktjackan?

Grå jävla yllefilt

Jag hatar det här vädret.
Som att gå runt i en blöt yllestrumpa.

Jag tappar fullständigt besinningen när jag ska klä på två ungar
femtiotre olika plagg varav de flesta är geggiga, skitiga och drösar grus i hallen.

Jag avskyr att gå i strumplästen på grusiga golv.
Jag blir sur och less.
En riktig jävla bitch faktiskt.

Tur att jag snart ska få släppa fram mitt varma och kärleksfulla jag.

Kampari

Efter tre års förstoppning sket mormor.

Det är sådana saker min mamma säger när jag till exempel inte ringt på en vecka (men inte hon heller!).

Nu syftar jag med denna skånska, lite halvotrevliga, harang mest på det faktum att jag och Al, en gammal nära vän från förr, igår kväll för första gången sågs och talade ut.

Talade ut om att vi bott på samma gata i drygt ett år utan att ses.
Jag har varit arg, besviken och förbannad.

Nu känner jag mig en aning upprymd.
Det gör jag alltid när jag fått släppa på trycket, prata om hur jag faktiskt känner och sedan se ljuset i tunneln när saker och ting kanske kanske kommer att bli lite grand som förr.

När vi var Al och Ål och oskiljaktiga skånska husvagnsvänner.

Grundläggande behov

Man kan tycka att det är grundläggande behov.
Nåt av det bästa i livet faktiskt.
Inget man behöver truga någon till.

Äta.
Sova.

Varför i helsickes jädrans helsicke kan inte våra barn bara göra det???
Vad är det satans jädrans problemet???

JA, vi har haft en dålig dag.
JA. det blev kaos vid maten - igen.
JA, det var couscous över hela köket och en grinunge som vrålade vid åsynen av fiskbullar.
JA, den andra har börjat kasta mat, och då hemfaller den ene till samma skitfasoner.
JA, det fortsatte, gnäll, vrål, bråk och allmänt vroksjab.
JA, vrål vid läggdags, övertrötta, bråkiga, gnäll, gnäll, GNÄLL.

PANG! Jag blir skogstokig. Vill hoppa nånstans ifrån. Vill kasta ut ungarna. Mig själv. Slå någon. Slå näven genom en dörr. Slå mitt huvud i en betongvägg. Upprepade gånger. Skrika högt. Krossa allt porslin i hela köket. Banka sönder en bil. Virka en grytlapp. Va?

Tolv ungar senare

Dumskallarnas sammansvärjning II

Per Ström heter en gullig kille som tror att feminismen förtrycker män.

Galileo Galilej skulle legat jävligt lågt i hans sällskap.

Jag orkar inte ens lägga ut texten. Ni får läsa Tove Lefflers istället.

Ipod

Ipåd.

Uttalad med "i" som i "isbjörn",
och "påd" som i "aladåb".

Som i,
"Haur du köpt daj en Ipåååd?"

Pisshissar

Som ensamresande med barn är man utsatt.
Man tvingas göra saker man normalt sett hade undvikit.
Jag lider av klaustrofobi.
Det betyder att jag har väldigt svårt för små instängda utrymmen.
Särskilt om dom stinker piss.

När man reser ensam med barn, vagn och rullväska måste man åka hiss.
På ett sätt är det bra. Jag tvingas utmana mina demoner.
Men när man för en mikrosekund tror att man just fastnat i en piss-stinkande mini-hiss på T-centralen i sällskap av ett barn som slickar på väggarna och en senil tant som hyseriskt trycker på alla knappar samtidigt, är det väldigt lätt att gripas av lätt panik. Eller snarare, få en panikångestattack.

Så om ni såg ett spöke idag på T-centralen med en liten tös i handen så var det bara jag som just sluppit ut ur pisshissen.

Min son tösen

Min son blev under hela Malmöresan kallad "tösen".
Tös är skånska för flicka.
Förmodligen berodde det på hans röda jacka och mössa.

Å andra sidan kallar skåningarna slatten för "pojken".
Pojke heter egentligen "påg" på skånska.
Förmodligen är Malmöbor helt enkelt irrationella och jävligt konstiga.

Skönt att vara himma i Stockholm igen.

En liten resas snara slut

Tre dagar hos mormor och morfar är allt jag klarar av. Det är svårt att trippa på tå i glaskross på minerade fält i en labil människas närhet. Jag orkar inte länge, faller snabbt ner i bagagets regression och så är de trista och ledsamma orden ett faktum. Sonen har i alla fall high life - besök i stadens finaste leksaksaffärer, en mormor med fickorna fulla av överraskningar och godis, spännande äventyr i källaren och en trappa att kana i. Bara mammans energireserver som körs i botten. Imorgon åker vi hem. Hem till Stockholm.

Skånsk Ordförståelse

Utan titel

Altaret

Gissa staden!

Nästa uppehåll Norrköping

Nyår 2008 i bilder!

12 personer i glitter och glamour


Glassbomb med isfackla


Utsikt från taket


Moet & Chandon


Äntligen!