Jetlag

Hur kan klockan vara 05:18
och temperaturen -4 grader
och himlen alldeles grå?

Hur hände det?

Var är jag?

Framtidsplaner

När jag blir skinntorr pensionär ska jag också
ligga på beachen i Thailand sex månader om året
och berusa mig på Chang och få fotmassage varje dag.

Fatta vad schysst!

Hua Hin är packat med pensjisar som fattat galoppen.
Som vet att livet är kort och till för att njutas.
Varje dag.
"Unna sig" finns inte.
Livet är här och nu och njutning en dygd.

Långt ifrån den lutherska familj jag kommer ifrån.
(Och som jag själv blev motsatsen till.)
Där man bör stiga upp i ottan,
hela tiden göra nytta,
har man en trädgård ska den jobbas i, inte njutas av,
sitter man still och tar det lugnt måste det kommenteras,
rörlighet är en dygd, liksom martyrlik självuppoffring.

Kära mamma, jag önskar att du vore lite mer som dom lössläppta sextioplussarna här!
Börja dagen med rejäl sovmorgon, sen ett litet glas vin till lunchen, och en campari på eftermiddagen till pooldoppet.

Så ska jag ha det. Definitivt.
Och bjuda dit mina barn och barnbarn på ett par veckors soft uppvilning.
Det kan vara kul för tanten med lite liv och rörelse ett par veckor också!

Djupfryst humör

Undrar vad exakt det är som gör att thailändare är så vänliga.
Så genuint trevliga, gästvänliga, glada.
Man kan ju tycka att likväl som kylan hemma är känslomässigt kastrerande
så kunde den fuktiga värmen här lägga ett irriterat drag över folket.
Men icke.

Det kommer ta en stund att acklimatisera sig till det sura.
Att man inte hälsar på grannen i trappen.
Att man fäller ner blicken i marken på väg till tunnelbanan.
Att man tittar med oseende ögon på varandra.
Att inte verka för glad, för trevlig, för prillig.

Sen vips. Kommer jag komma på mig själv med att tänka "jävla kärring" om granntanten i kassakön på Ryss-konsum. Bara för att jag är djupfryst i själen.

Travelling light

Måndag, packdag.
Imorgon tidigt kommer taxin och hämtar oss.

"You're young and you're travelling light" sjunger Dani Klein.

Vi är yngre medelålders och har blivit tunga i gumpen.
Reser hem med flera kilos övervikt.
Ett stort antal i resväskan.
Ett ännu större i respektive kropp.

Vi lånade grannens våg idag för att väga väskorna.
Smygvägde mig trots att jag visste resultatet.
En ny regim väntar vid hemkomst.

Entreprenörsanda

Detta land fostrar entreprenörer.
Det har antagligen med politik att göra,
förmodligen nåt med en sorts skattebefrielse för enmansföretag. ;-)

Alla jobbar här.
Har man en cykel, kör man cykeltaxi.
En bil - taxi givetvis.
Ett hus - restaurang i en del, bostad i den andra.
Ett skjul - snabbmatsställe.
En kärra - ambulerande pannkaksställe.
En moppe - många möjligheter! Matmoppe, glassmoppe eller taximoppe.
En tvättmaskin - tvätteri!
En symaskin - klädlagning, skrädderi.
En korg och lite nagellack - pedikyrist på stranden.
Och så vidare.

Alla verkar vilja jobba. Även om hälften av dom slår lite halvdank.
Jag tänker att det verkar finnas en stolthet i att ha ett jobb, vilket som helst.
Att göra lite grand för sig. Vara lite omkring sig.

Cykeltaxi

När man sliter hårt i bedövande hetta
måste man ta siesta en stund när värmen dallrar från asfalten.

Gröna vågen

Smolk.
Möttes av en science fiction-aktig syn vid ankomst till playan imorse.
Jättelika vågor av MÖRKGRÖNT vatten, kaskader av neongrön smörja, vällde in över land.

-"No worry, madaaame. OK. No toxic."

Nån form av ändrad vindriktning som gör att nån form av alg blåser in i drivor mot land. Händer ca en gång om året. Vara i ca tre dagar. Lär inte vara farligt. Men hur kul är det att låta lilla C guppa runt i mörkgrön sörja, som dessutom luktar pärk?

Vändande taxi till Anantasila istället, stranden bakom apberget, där det också finns pool. Där var vattnet klart som kristall och ingen fattade vad vi menade.

-"Aaha! You like green, madaame?"

Kidnapping

Min värsta barnnojja går i arv rakt nedstigande.
Gissa varför.

Nedan ett utdrag ur ett samtal som ägde rum idag mellan mor och dotter,
på knastrig telefonlina Malmö - Hua Hin:

Mormor: -"Ja hej, det är jag. Du kommer tycka jag är tramsig men vet du att det går en kidnappingsvåg i Thailand nu? Pedofiler. Min väninnas bekantas bekanta var på semester i Thailand med sin lilla bebis och så kom det två thailändska joggare och sprang iväg med henne. Dom har aldrig hittat henne. FRUK-TANS-VÄRT!"

Jag: -"Ööh, hej mamma. Va? Ja, det låter ju hemskt. Vem var det sa du? Var då i Thailand?"

Mormor: -"Ja, det vet jag inte var det var. Överallt väl! Usch! Ni får aldrig tillbaka dom *snyftning*. TÄNK PÅ DET! Jag ville bara varna dig! HÅLL UPPSIKT!"

Jag: -"Ja, men nu åker vi ju hem på tisdag, och dessutom håller vi ju koll..."

Mormor: -"Ja, men dom hade sin bebis bara EN METER ifrån sig och hon blev tagen! Ja. Jag vet vad du tycker, men nu har jag iallafall sagt det! Varnat dig."

Jag: -"Jaja. Ja, usch. Men du det är ju svårt att vara närmare sina barn är en meter, jag menar hur ska man kunna gardera sig mot alla faror??"

Mormor: -"Håll koll VARJE sekund! Och håll koll på OMGIVNINGARNA! Och sånt gör dom på Disneyland Paris också!"

Jag: -"Disneyla..? Va - okej? Ja, jo, det ska vi..."

Mormor: -"Ja, nu kommer sjukgymnasten här och hundarna ska ut. Hejdå!"

Jag: -"Okej? Ja, hejdå då."

Bananbåt

Ja, jag är materialist.
Det är grymt ångestdämpande att handla fina saker.
Vi gillar dessutom krångliga projekt.

De vietnamesiska lamporna som sågs i en kolonialstilsbar, och sedan spårades till en fantastisk butik här i stanet, har brytt min lilla ölhjärna flera veckor.
HUR få hem fyra skrymmande lampor till Öfvre?? Skärmarna i skiraste uppspända sidentyg går inte att fälla ihop.

Nu har Catoventure som vanligt löst mina bryderier.
Raringarna ska skickas med bananbåt.
Det tar tre månader, och ingen vet i vilket skick de kommer fram.
Exciting!

Denna bränna

MOOOOAHAHAHAHAHAHAHAHAAAAAAAAA!
(Sjukt va´?)

Monkey Business

Sista bocken.
Apberget.
Hundra hungriga apor och ett gäng skräckslagna barn.
Klockren turistfälla, men icke desto mindre en bock.

Körkillen

Någon som känner igen den här mannen?
Han är fin tycker jag.
Han har gjort oss sällskap nästan varje kväll till Changen,
till boken, till snacket, till bloggningen.
Han har funnits där.
I bakgrunden.

På en piratkopierad DVD av Phil Collins live in Berlin 1989.

Happy Birthday to me!

Beachfront.
Sedan High Tea på Sofitel Central.
En skön födelsedag med både efterlängtade och mer oväntade hälsningar.

Skifta fokus

Nedräkning.
Nästan.

Och när man nu varit 'hemma med barnen' på heltid, fast i ett helt annat land,
i nästan två månader, (och dessutom tankat sol, värme och livsglädje)
känns det faktiskt otroligt skönt att tänka på att jag ska vara på jobbet om en dryg vecka!

För visst börjar vi gå varandra på nerverna. Visst saknar barnen sina kompisar, den äldste med säkerhet (jag vet eftersom jag tvingats spela bästisen i mången tråkig lek), och den yngsta behöver förmodligen lite egen space, utom räckhåll för storebrors översittarfasoner och föräldrarnas överbeskydd.

Och föräldrarna behöver vara annat än föräldrar. Behöver använda hjärnbarken, behöver omväxling, behöver skifta fokus.

Och eftersom jag varit på båda sidor, kan jag med säkerhet säga att jag inte kommer att missa något av mina barns utveckling de timmar spenderar på dagis. Däremot kommer jag bli glad och stolt när de kommer hem från dagis fulla av självkänsla och med en alldeles egen agenda.

Vi kommer åka på långresor igen - det är absolut alldeles säkert.
För den gemensamma erfarenheten och utvecklingen, och för att det också är härligt att vara med dom man älskar.

Men det är också skönt att komma hem.
Släppa taget lite om barnen.
Dela tiden mellan olika delar av sig själv.
Inte bara vara mamma och pappa med tjatröster.
Också få vara Jennie, med alldeles egen identitet och med en hjärnbark som inte går av för hackor.

Poolside

Lite soldisigt idag.
Så vi stannar hemma.
Poolside.

Dagens Bortskämdhet

Jag börjar bli lite lite liiite mätt på stora, grillade kungsräkor.
I sötsurt, pepparstarkt, olika sorters chilihetta.
Och steamed rice. Alltid detta steamed rice.

Nästan så att man börjar bli lite lite liiite sugen på pannbiff med lök.
Eller som den kultiverade gästen på Mårtenssons Taverna* sade:
-"Det är ju fan att man ska behöva åka till Hua Hin
för att få sig en riktig Skomakarlåda!"

(*Mårtenssons är stället för alla de svenskar som åker till Hua Hin men helst vill ha det som hemma, fast varmare. Och biligare. Jag har aldrig satt min fot där men sanningsvittnet Catoventure var där under väldigt milt tvång och drack snaps och spelade biljard med grannen. Host.)

Toalettbestyr

Hårdoffensiven i potträningen för Knut har gått ganska bra.
Målet var att han skulle vara blöjfri dagtid vid hemkomst.
Det har vi uppnått.

Men frågan är hur dagispersonalen ställer sig till
busk-kissning, innergårds-pluttning och gräsmatte-tarmtömning?

Toaletten är sådär lätt halvpopulär.
Utomhus är bättre. Mycket bättre.
Hala fram den och kissa så högt man kan genom grinden allra roligast.

Det känns lite halvinstabilt inför hemkomsten.

The Hua Hin Terrace

Vi har vår favoritrestaurang på "stanet".
Knut vill ofta 'åka till stanet och äta på resturang',
för där får han fritt löpa amok bland personalen
som bara verkar älska allt han gör.

Det är därför det är vår favoritrestaurang.
Maten är för övrigt väldigt god också,
och ölen är billig.

Nedan syns ålderdamerna i personalen, sittandes i bakrummet och rullandes
vårrullar inför kvällens anstormning av gäster.

Sedan en bild på Carlas två skuggor, de som övervakar hennes minsta steg och
hindrar henne från att försvinna iväg i nattmarknadens vimmel.
På bilden utnyttjar hon tillfället till att hänggunga lite.

Vi? Vi är fullständigt avkopplade. ;-)

Den röda klänningen

Apropå fördomar.
Jag är ju själv full av dom.
Och även om jag, som feminist, anser mig ha gjort upp med de flesta könsrollsfördomarna, sitter känslan djupt.

Köper Taikon-klänning till Carla på stranden,
(den som hon f.ö blev proffsfotad i av resereportern med monsterkameran)
Knut blev kär i en likadan fast röd, med guldfjärilar.
Köper således två.

Han vill sedan inte släppa klänningen, den ska vara på jämt.
Helt okej, såklart.
Passar finfint till röda tånagellacket.

Och alla skrattar.
Oj, vad dom skrattar.
För det måste man göra när man är lite osäker, när man vill visa att det där är väl inte på allvar... väl? Iallafall?

Och jag har så svårt att låta bli att skratta med.
Jag pressar med tvång ihop läpparna och svarar neutralt
"No, he hasn't borrowed his sisters dress, it's his own."

Något senare däckar han brevid tuktukchauffören, med sin stulna (pektjatade) popcornpåse med karamellsmak och sina brandkårstofflor. Och klänning.

Bukdallrets bestående

Jag hade tänkt att en diet bestående av ris, räkor och lite kall öl
skulle göra min kropp gott i bemärkelsen bli av med bukdallret.
Här finns ju inget smågodis, ingen choklad och inga lattes och bullar.

Men den totala avsaknaden av ens minsta lilla yttring av motion
i kombo med den ganska ansenliga mängden Singha
har uppenbarligen helt motsatt effekt.

Urskjortan som skräddaren skulle kopiera tyckte han behövdes modifieras
med någon centimeters vidgning i bilringsnivå
och över kanten på min ganska nyköpta jeanskjol böljar det ut av något
som jag inte alls förstår vad det kan vara.

Nåja, en kameltå här och ett sidfläsk där, väl hemma lär vi vara så panka
att det blir Ramennudlar och fulvatten,
då ska dallret göras upp med en gång för alla.