Först är man skitnojjig.
Man är ju svensk.
Allt är farligt, livsfarligt faktiskt.
Sen vänjer man sig gradvis vid ett annat sätt att leva.
För att man måste och för att normen är annorlunda.
Vi åker gladeligen tuktuk med båda barnen.
En tuktuk är i princip ett blecktak på en moppe,
med ett lågt litet staket på ena sidan, inget på den andra.
Vi är ute sent på kvällarna med båda barnen som småningom däckar i
vagnarna. Då sätter vi oss och tar en öl.
Sen åker vi tuktuk hem.
Skitfort.
I vänstertrafik.
Brevid oss åker en hel familj på en liten moppe.
Två vuxna och tre barn varav det ena till synes nyss utploppat.
3 kommentarer:
Jag tycker det låter härligt, men lite farligt också så klart. Man är ju lite hönsig.
Men man apssas ju till rådande omständigheter i landet man besöker.
Men tänk om man skulle se någon åka runt med sina ungar i tuk-tuk här hemma. Oj, oj folk skulle ramla av pinn förmodligen.
Ja, hemma parkerar vi inte ens om bilen runt hörnan utan att barnen sitter fastspända i sina bilstolar...
en vän som nyss är hemkommen från Thailand såg en familj på en moppe där mamman satt och ammade en spädis i 80 knyck.
Skicka en kommentar