Som ensamresande med barn är man utsatt.
Man tvingas göra saker man normalt sett hade undvikit.
Jag lider av klaustrofobi.
Det betyder att jag har väldigt svårt för små instängda utrymmen.
Särskilt om dom stinker piss.
När man reser ensam med barn, vagn och rullväska måste man åka hiss.
På ett sätt är det bra. Jag tvingas utmana mina demoner.
Men när man för en mikrosekund tror att man just fastnat i en piss-stinkande mini-hiss på T-centralen i sällskap av ett barn som slickar på väggarna och en senil tant som hyseriskt trycker på alla knappar samtidigt, är det väldigt lätt att gripas av lätt panik. Eller snarare, få en panikångestattack.
Så om ni såg ett spöke idag på T-centralen med en liten tös i handen så var det bara jag som just sluppit ut ur pisshissen.
6 kommentarer:
Usch.
Panikångest är inte att leka med...
Bläh, jag tjatar och tjatar på T så fort vi går in i en äckelhiss, och gör det tills vi går av igen. Men visst är det svårt när man har vagn, barn - ska få upp dörren och samtidigt hålla för näsan för att det luktar fan.
frukaos: Nä, been there done that s a s.
s...: K testar mig. Drar med fingret längs hissväggen och säger sen "Om jag slickar här, får jag bakterier då..?". JAAA!!!!!! skrikes med fasa i rösten, men då är fingret redan i munnen.
ÄCKLIGT! T står och säger, står jag för nära nu mamma - stackarn, drillad!
Jag kör den mer handfasta stilen och håller fast barnet för att han inte ska peta på något. Den bestämda rösten som ryter "Rör inget" kanske hjälper till också.
Det första V säger när vi kommer i en hiss, ren som oren är: Har en gubbe kissat här? Det är ju mer regel än undantag i denna stad. Han är f ö just nu försiktig med bakterier och smitta, skulle aldrig överta ett glas eller frukt från lillebror, än mindre röra en hissknapp. Tur!
Skicka en kommentar