Lifesavers for a happier family

Tre bra böcker som jag verkligen rekommenderar!
Jesper Juul i amerikansk åttiotalstappning, men med lättfattliga checklistor och seriestrippar som illustrerar do's and don'ts. Jag hoppas det hjälper mig göra rätt åtminstone hälften av gångerna. Köp eller låna av mig!

Små små gnagda hål i mitt huvud

Jag diggar Juul, efter en initial projiceringsprocess där jag vägrade ta in att jag var felinlärd by default som förälder. När jag hade kommit över det köpte jag hans synsätt med hull och hår.

För att jag tror på det, helt och fullt. Att behandla sina barn som jämlikar, bara kortare sådana. Att inte förminska deras självkänsla genom att kränka dom verbalt (eller fysiskt för den delen). Men att sätta tydliga gränser - för MIG, för oss - som vuxna. Nej, JAG vill inte leka med dig just nu.

Och det funkar bra. Bättre än alternativet åtminstone.

Men vad göra där även Juul saknar svar? Där ena barnet får ett besked och accepterar det efter lite knorr, men där det andra barnet helt verka sakna spärrar. Ställer samma fråga tusen gånger, trots samma Juulska svar. Nej, jag vill inte, du får vänta nu. Tjatar och tjatar och gnager arga svarta hål i huvudet på modern och fadern. När nejjet slutligen gått in påbörjas operation Destruktion där allt som barnet företar sig går ut på helt meningslös (för oss dvs) destruktiv aktivitet som... att hissa persiennerna upp och ner upp och ner upp och ner upp och ner tills dom fastnar, banka en hittad termometer i fönsterbrädan tills den går sönder, dra upp gräs från gräsmattan i stora fula sjok, banka sparka banka tills nånting trillar ner. Allt allt som bara blir fel, mer fel. Skäll och gnäll och bråk och stök.
Gränser som töjs, humör som sjuker som kvicksilvret i den svenska sommartermometern. Små små blodkärl som briserar.

Knappast Dr Spock

Har haft en 'fas' igen med konstant gnäll, tjat och tjafs främst från sonens sida. Inte nöjd med något, vi gör roliga saker men ändå ska det gnällas och missnöjas direkt efteråt. Rastlös, känslig, tvärtemot. Gör saker som jag klassar som 'destruktiva' ur min egen synvinkel. Dålig stämning som skapar ond cirkel.

Till slut exploderar jag och ryter, lyfter ut ungen ur rummet, smäller i dörrar och kastar smörgåsunderlägg så det går i tusen bitar. Omoget och oansvarigt, men jag kan icke hjälpa mig själv när gränsen är nådd.

Så jag beställer fler Juul-böcker, slänger in lite annan litteratur om forskning på barnuppfostran, plockar fram mina gamla Juulisar, läser, skäms, läser och blir påmind om en massa viktiga saker som jag glömt i hettan när det halkar utför.

Och nästan på en gång, innan böckerna ens anlänt med posten, ändras luftströmmarna. Vi ser varandra. Vi mäter varandra med blickarna, men dom är inte svarta längre, dom är nyfikna och lite ledsna. Stämningsläget vänder. Nu har vi haft två helgdagar med förhållandevis få konflikter, även syskonen emellan.

Hoppet om ett härligt sommarlov återkommer.

Livet med en treå'thalvtåring

Kände mig balanserad.
Har just läst ut "Livet i familjen" och läst om "Ditt kompetenta barn".
Övar mig i att vara autentisk. Det går ganska bra. Vi har kontroverser, men dom är just nu hanterbara.
Tills kvällens läggdags. Längtan efter att snorungen ska somna blir för stark.
Efter två timmars sängsnurr (jo, han sov ju 'sjukmiddag' idag) med tvåminutersintervall av rop och tjat inifrån rummet kände jag hur den svarta vreden rann över.
När gnällropen till slut även väckte lillasyster transformerades den ömma modern från balanserad Juuliansk lärljunge till vansinnig skrikväsande vredesvampyr.
Jag känner mig inte särdeles stolt.

Toalettbestyr

Hårdoffensiven i potträningen för Knut har gått ganska bra.
Målet var att han skulle vara blöjfri dagtid vid hemkomst.
Det har vi uppnått.

Men frågan är hur dagispersonalen ställer sig till
busk-kissning, innergårds-pluttning och gräsmatte-tarmtömning?

Toaletten är sådär lätt halvpopulär.
Utomhus är bättre. Mycket bättre.
Hala fram den och kissa så högt man kan genom grinden allra roligast.

Det känns lite halvinstabilt inför hemkomsten.

Den röda klänningen

Apropå fördomar.
Jag är ju själv full av dom.
Och även om jag, som feminist, anser mig ha gjort upp med de flesta könsrollsfördomarna, sitter känslan djupt.

Köper Taikon-klänning till Carla på stranden,
(den som hon f.ö blev proffsfotad i av resereportern med monsterkameran)
Knut blev kär i en likadan fast röd, med guldfjärilar.
Köper således två.

Han vill sedan inte släppa klänningen, den ska vara på jämt.
Helt okej, såklart.
Passar finfint till röda tånagellacket.

Och alla skrattar.
Oj, vad dom skrattar.
För det måste man göra när man är lite osäker, när man vill visa att det där är väl inte på allvar... väl? Iallafall?

Och jag har så svårt att låta bli att skratta med.
Jag pressar med tvång ihop läpparna och svarar neutralt
"No, he hasn't borrowed his sisters dress, it's his own."

Något senare däckar han brevid tuktukchauffören, med sin stulna (pektjatade) popcornpåse med karamellsmak och sina brandkårstofflor. Och klänning.

Bergochdalbana

Barn.
Man älskar dom vanvettigt.
Man dunkar huvudet i väggen upprepade gånger av vanvettig frustration.
Dom är fullständigt labila.

Vi har haft en period, några dagar, av konstant gnäll.
När det har gnällts, solo eller i stereo, om precis allt, i timmar,
och man tror att ett gnäll till och huvudet säger POFF! och hjärnan exploderar.

När varje måltid är en litersvettning, hedninga-slakt, katastrof,
man hatar sin egen jävligt tjatiga röst, man undrar varför i helvete
ungjäveln inte bara kan äta sin mat, eller åtminstone låta bli och isåfall
gå från bordet och leka lite nöjt, utan måste gnälla, skrika, ropa, böla,
konstra, bli rasande, kasta mat, kasta tallrik, slå sin syster etc.

Och så andra dagar.
När man först tittar på varandra och undrar om ungen är sjuk.
När han väcker en med en blöt kyss och ett "go'morron älskade mamma!",
är en solstråle hela dagen,
såpass att man blir misstänksam,
väljer lunch och äter den,
delar med sig av lördagsgodiset till nyfunna kompisen,
kommer och spontankramas, pussas, vill viska "jag älskar dig" i örat.

Fritt fall på Grönan har inte en suck i jämförelse med hur det är att ha barn.

Mina inkompetenta föräldrar

"det mesta av det som vi betraktar som barnuppfostran är både överflödigt och direkt skadligt"

Detta är ett citat från Jesper Juuls bok "Ditt kompetenta barn".
Jag läser den av två skäl.

Dels läste jag "Curlingföräldrar" av en annan dansk barnpsykolog (Bernt Hougaard), i vilken denne dissar Jesper Juuls kompetensförklarande av barn fullständigt. Jag gillade "Curlingföräldrar".
Dels på grund av en väninna som har Juul som husgud och lever och lär efter hans deviser. Han lär tydligen försvara ojämställda förhållanden med att var och en bidrar efter förmåga. Jag är fett skeptisk.

Nu har jag läst hundra sidor och får kraftig ångest. Alla fel jag gör skadar mina barn för livet. Mina tillkortakommanden som omogen vuxen (dvs när jag tappar kontrollen och skriker, sätter ungen i hallen, tar tag i honom när han slår sin syster, etc) är ett felinlärt beteende och egentligen är det jag som har problem. Att berömma sina barn är att ge dom prestationsångest och skapa neurotiska vuxna.

Jag får en Anna-Wahlgren-känsla. Pendlar mellan att slänga boken i thaitunnan eller läsa mer. Känner mig skuldtyngd och hopplös. Blir arg och förbannad. Men eftersom jag parallellt bläddrar i Kay Pollacks "Att välja glädje" lär jag mig också att min vrede och ilska kommer ifrån mig själv och mina egna destruktiva tankar.

Aaaargh! Att ha så mycket tid att man hinner läsa är upprnbarligen inte alltid berikande utan kan också vara ångestskapande.

Grundläggande behov

Man kan tycka att det är grundläggande behov.
Nåt av det bästa i livet faktiskt.
Inget man behöver truga någon till.

Äta.
Sova.

Varför i helsickes jädrans helsicke kan inte våra barn bara göra det???
Vad är det satans jädrans problemet???

JA, vi har haft en dålig dag.
JA. det blev kaos vid maten - igen.
JA, det var couscous över hela köket och en grinunge som vrålade vid åsynen av fiskbullar.
JA, den andra har börjat kasta mat, och då hemfaller den ene till samma skitfasoner.
JA, det fortsatte, gnäll, vrål, bråk och allmänt vroksjab.
JA, vrål vid läggdags, övertrötta, bråkiga, gnäll, gnäll, GNÄLL.

PANG! Jag blir skogstokig. Vill hoppa nånstans ifrån. Vill kasta ut ungarna. Mig själv. Slå någon. Slå näven genom en dörr. Slå mitt huvud i en betongvägg. Upprepade gånger. Skrika högt. Krossa allt porslin i hela köket. Banka sönder en bil. Virka en grytlapp. Va?

Genusperspektiv

Jag: -"Hur ser du om det är en flicka eller en pojke i boken?"

Sonen: *fundersam tystnad*

Jag: -"Finns det nåt särskilt som skiljer pojkar och flickor?"

Sonen: *fundersam tystnad*

Jag: -"Vad är det alla pojkar och flickor har?"
(syftade på snopp och snippa för att gå vidare med diskussionen om vad som är lika sen)

Sonen: -"PANNKAKOR!"