"det mesta av det som vi betraktar som barnuppfostran är både överflödigt och direkt skadligt"
Detta är ett citat från Jesper Juuls bok "Ditt kompetenta barn".
Jag läser den av två skäl.
Dels läste jag "Curlingföräldrar" av en annan dansk barnpsykolog (Bernt Hougaard), i vilken denne dissar Jesper Juuls kompetensförklarande av barn fullständigt. Jag gillade "Curlingföräldrar".
Dels på grund av en väninna som har Juul som husgud och lever och lär efter hans deviser. Han lär tydligen försvara ojämställda förhållanden med att var och en bidrar efter förmåga. Jag är fett skeptisk.
Nu har jag läst hundra sidor och får kraftig ångest. Alla fel jag gör skadar mina barn för livet. Mina tillkortakommanden som omogen vuxen (dvs när jag tappar kontrollen och skriker, sätter ungen i hallen, tar tag i honom när han slår sin syster, etc) är ett felinlärt beteende och egentligen är det jag som har problem. Att berömma sina barn är att ge dom prestationsångest och skapa neurotiska vuxna.
Jag får en Anna-Wahlgren-känsla. Pendlar mellan att slänga boken i thaitunnan eller läsa mer. Känner mig skuldtyngd och hopplös. Blir arg och förbannad. Men eftersom jag parallellt bläddrar i Kay Pollacks "Att välja glädje" lär jag mig också att min vrede och ilska kommer ifrån mig själv och mina egna destruktiva tankar.
Aaaargh! Att ha så mycket tid att man hinner läsa är upprnbarligen inte alltid berikande utan kan också vara ångestskapande.
9 kommentarer:
Tänk, så läser jag inte honom alls! Ibland är han väl lite väl ... eh ... präktig, men den stora poängen är ju att barn inte medvetet "sätter sig upp" emot sina föräldrar – för det mesta tvärtom. Om man läser vissa trådar i ett visst familjeforum inser man att det är något som fler borde komma till insikt om.
Det där med det ojämställda förhållandet och att bidra efter var och ens förmåga tror jag är en missuppfattning. Jag läste en sådan "fråga JJ om råd-artikel" i Vi föräldrar (kanske den du syftar på?) där en frustrerad kvinna försökte få JJ:s hjälp med att säga till maken att ta mer av sitt ansvar i hemmet.
JJ:s svar var att maken gav vad han hade att erbjuda, och att fick acceptera detta faktum och planera sitt liv utifrån det. Antingen accepterade hon sakernas tillstånd och levde vidare med en mansgrisen (mitt värdeutlåtande) eller så tog hon konsekvenserana av sitt missnöje och sökte sig ut ur förhållandet. Att ständigt hoppas att han skulle förändra sig var både icke-konstruktivt och orealistiskt.
Tyvärr förtydligade JJ inte sig när kvinnan uppfattade det som "det är bara att acceptera" utan psykologhummade om samma sak flera gånger.
... att hon fick acceptera ...
Jag beställde den boken för ett tag sen, den ligger fortfarande orörd.
Detta får mig inte direkt att vilja läsa den heller...
malinka: Jag förstår poängen med att barn inte medvetet "trotsar" mot sina föräldrar, att det är en naturlig del i deras utveckling och formandet av jaget. Men det begriper jag utan Juul.
Jag har bara så jädrans svårt för böcker som skuldbelägger (typ AW och hennes tjat om magsovning och tvåtimmarsamningar, annars var man en dålig förälder). För visst gör man så gott man kan, eller är jag naiv? Kanske blir jag väl defensiv här, kanske har jag så låg självkänsla att jag inte klarar att läsa Juuls sanningar? What do I know.
Men jag får liksom inga tips tillbaka om alternativa vägar. Idag läste jag tex i ett kapitel att barn är kompetenta nog att själva bestämma om och när de ska sova. (!) Och om man erkänner denna kompetens får man tvååringar som själva BER om att få gå och lägga sig.
Ikväll var våra barn uppe tills dom började grina av trötthet. Halv elva. Knut skrek in i det sista "mäh jag VILL INTE sooooova...zzzzz".
Äh, jag vet inte. Men jag blev så trött. Och i kombo med Pollak så blev det too much. Allt vilar på mig. MIG! Axlarna känns spända igen...
Anna W är väl dock tvärtom där mot Juul i så fall? Föräldern ska veta enligt vilket schema barnet behöver äta och sova enligt henne.
Nä, bäst att läsa Malin Alvén för då får man höjd självkänsla. Allt är bra och rätt och alla jobbiga barn är intelligenta och starka.
inte meningen att jag skulle bli anonym,..
Hmm. Tar inte Juul så bokstavligt. Även om jag finner honom lite gubbig ibland. Men vi lånar det göttaste från honom och andra förståsigpåare, men litar nog mest på vårt sunda förnuft. AW gillar jag inte alls. men jag har ju itne 15 barn, så vad vet jag?
Och visst ifrågasätter vi väl alla vårt sunda förnuft, det komptenta barnet etc i stundens hetta. Men var och en sin egen Gud. Så tror jag. Barnen lär ändå lasta oss för alla orättvisor en viss tid av sina liv. Må det inte bli för alltid. Det kallas väl uppror och utveckling. Upplyftande från vintervitt Sverige, inte sant? :-)
tyvärr har Jesper Juul en viss förmåga att få en att just känna sig som världens sämsta förälder. Att man typ gör allt fel och skadar sina barn. Men ärligt, jag tror fan inte att alla konflikter handlar om mig och mitt beteende. jag tror faktiskt att min 3,5-åring gillar att testa hur långt han kan gå innan jag blir arg. Verkligen testa gränserna och inse - Oj, så kunde man inte göra, då blev faktiskt mamma arg. Typ.
fast, jag tycker all sån här litteratus är intressant att läsa, man tar godbitarna och går vidare till nästa "tro" ;-D
Jag har läst lite mer i boken nu, och börjar fatta poängen nu när min första (omogna) reaktion av indignation och skam (säkerligen från min egen barndom ;-)) över att ofta göra fel i mina försök att få barnen harmoniska, lagt sig.
attle: Jo, man får väl ta det gottaste. Problemet är att jag glömmer så fort.
k: Malin A är också min favorit. Man får bli arg, man får vara inkonsekvent, man får göra fel. Bara man försöker förstå och inte skuldbelägger sina barn.
Skicka en kommentar