Min man föreslog att han och barnen skjutsar mig till Arlanda på lördag. Så kan dom vinka av mig och sedan ta en fika och titta på alla flygplan som landar och lyfter.
Jag nickar men får frossa och ont i magen.
Jag vet helt enkelt inte om jag klarar det.
Nu börjar ångesten komma krypande. Fingrarna domnar och overklighetskänslan gör att marken under mig gungar en smula. Jag har varit här förut. I det svarta hålet.
Min skräck för att den fantastiska Japanresa som jag planerat för ett drygt halvår
istället ska bli ett helvete av ångest.
För att jag periodvis lider av dessa maghisnande panikångestluftgropar. För att om jag hamnar där finns det ingenting som hjälper.
10 kommentarer:
Förbannade svarta hål! Deras sugkraft är oproportionerligt stor.
Jag klappar medhårs, peppar och skickar sajberkramar här nerifrån Skåneland.
Tack. Det kan behövas. Jag är extremt labil just nu.
Det är alltså på DEN nivån? Ja, då har jag nog ingen strategi av egen erfarenhet att hjälpa till med. Har du akut-akut-pillrena kvar?
Har fortfarande dåligt samvete när jag tänker på min "fina" bokning av London-logi med könsblandat sunkrum...
Då tycker jag inte att de ska med till flygplatsen. Skiljs åt hemma ist så slipper du ha ångest på flygplanet och ist på Arlanda Express.
Usch ja! Det går inte att värja sig och det går framförallt inte att täppa igen hålen med förnuft.
Fin bild på dig.
Låt famlijen följa med. Det är ju hul kul som helst för dem att titta på plan "och vinka åt det som Mamma flyger med". Gråta kan du göra på damernas direkt efter säkerhetskontrollen, så hinner du ändå gråta klart innan planet lyfter menar jag.
Men visst förstår jag hur du känner. Åt det finns nog inga botemedel. Det är bara att konstatera att du älskar din familj. Och det är ju inte fy skam!
Bamsekramar från mig!
Usch.
Jag vet vad du menar.
Men när du landar i Japan kommer det bli bra. Det brukar bli det. Iaf. för mig.
Kram från the last hemmafru
Jag förstår inte riktigt, tror jag. Handlar ångesten "bara" om att du är borta från barnen relativt länge och saknar dem mycket eller är det större grejer (som i "tänk om jag aldrig kommer hem igen" eller så)?
Oavsett låter det väldigt jobbigt.
Tack för all omtanke!
malinka: Egentligen något större, kanaliserat i "hemlängtan" och längtan efter familjen (trygghet). Men i botten är det riktig diagnosticerad panikångest som för min del kommer då jag reser bort (främst längre perioder). Och triggas av stress/otrygghet. Har gått i KBT vilket hjälpte en del just då, men har varit dålig på att "ta hand om mig själv" och öva.
Utsätt dig då inte för mer stress än nödvändigt Tjockalocka.
Säg hej då hemma.
Utan att dra i några högre växlar.
Ta hand om dig, och försök njut av din fantastiska resa!
Kram!
Skicka en kommentar