Stingslighet

Tror kanske, eventuellt, att min stingslighet beror på omedveten resfeber (redan nu). Eller på vårfeelings. Den där känslan av att allting sker och man hänger inte med. Eller för att vi trots att vi la högsta budet inte fick köpa bersån. Eller på att barnen varit osedvanligt påfrestande idag, med tretusen break-downs TROTS bio, popcorn och chokolaudesaus på glassen. Eller på att jag inte riktigt förmår/förstår hur jag ska ta tillvara på livet här och nu.

Eller på att jag är så inidjupet förtvivlad och arg på hur jävla hemskt och orättvist det är att min vän drabbats av den elaka sjukdomen, när det sitter äckliga gamla A-lagare i parken varje dag och bara super bort sina liv att jag bara brast i fullständig gråt häromdan.

Kanske hjälper det att slå riktigt hårt på något.
Ställa sig på balkongen och skrika ut det inre kliet.

Gungfly

Min man föreslog att han och barnen skjutsar mig till Arlanda på lördag. Så kan dom vinka av mig och sedan ta en fika och titta på alla flygplan som landar och lyfter.
Jag nickar men får frossa och ont i magen.

Jag vet helt enkelt inte om jag klarar det.

Nu börjar ångesten komma krypande. Fingrarna domnar och overklighetskänslan gör att marken under mig gungar en smula. Jag har varit här förut. I det svarta hålet.

Min skräck för att den fantastiska Japanresa som jag planerat för ett drygt halvår
istället ska bli ett helvete av ångest.
För att jag periodvis lider av dessa maghisnande panikångestluftgropar. För att om jag hamnar där finns det ingenting som hjälper.