Idag är det dax för Läkarbesöket. Jag har förberett mig och valt anständiga underbrallor, mentalt visionerat om situationen samt skrivit upp allt jag vill ha sagt på liten lapp. Det är mina femton minuter of fame hos Dr Maria, och jag har hunnit samla på mig en del.
Trumhinnekontroll, röda fjällande utslag, nån slags vuxenakne, olämpligt placerade födelsemärken, och en massa ångest.
Jag går väldigt sällan till läkaren, förutom med barnen, och de få gånger det gäller mig själv känner jag mig som en "bluff". Nä men sååå ont har jag inte tänker jag, och pang så spricker trumhinnan och hoppsan det skulle visst behandlas med antibiotika. Äsch, det är bara nåt jag ätit men ojsan hoppsan, det var visst en ovanlig parasit som bosatt sig i min mage. Jag är så himla rädd för att nån ska tro att jag är hypokondrisk. Varför vet jag inte. Och jag tror själv aldrig att det är nån större fara. Ofta är det maken som tvingar iväg mig.
1 kommentar:
För mig brukar saker och ting ha gått över när jag väl kommer till läkaren. Fast inte snipplacerade leverfläckar, förstås. Den fanns kvar när jag kom dit.
Kan väl iofs vara bra, men det känns lite fånigt. Senast, när jag sökte för att jag var helt slut och hade känt mig lätt sjuk i ett halvår, tog hon i alla fall en massa prov. Inget visade på något, vilket var lite retligt men samtidigt skönt: jag var bara trött, inte sjuk "på riktigt". Och tillståndet hade förbättrats för att jag fått sova lite bättre en period.
Synd bara att den perioden varade i några veckor, och att jag är tillbaka i samma tröttosjuk-känsla ...
Skicka en kommentar