Jag är en smula dumsnål. Mot mig själv. Tänker att om man är lite svagsynt och inte tittar så noga så gör det inget om det inte är perfekt. Vem bryr sig liksom.
Med långa men upprepade mellanrum får jag nämligen för mig att färga håret.
Och dryga tusenlappen på salong, plus den ofta långa väntetiden, gör att jag oftast gör det själv.
Med varierande resultat. Mina vänner kan vittna om diverse käcka kulörer, och en kille frågade en gång på engelska om jag kom från Polen. (Förstod aldrig vad han menade med det...)
På Åhléns idag vid köp av reseförpackningar av diverse necessiteter inför resa, slank det även ner en förpackning L'Oréal Silverblonde. Vid kassan frågar den tuggummituggande sönderblonderade lilla slinkan om jag var "säker på färgen". JA, sade jag surt.
Nu ligger den där.
Förpackningen med medlet som utlovar silverglans till mitt råttfärgade höstsvenska svall.
Mot allt bättre vetande och egen erfarenhet vet jag att jag strax kommer att placera denna giftga gegga i hårbotten och svidande genomlida en transformation till kanariefågel.
Vi syns i trädtopparna!
4 kommentarer:
Det kommer bli snyggt som fan.
JAg känner det på mig!
Ting - jag är glad att du tror på mig! ;-D
När jag hittade min favoritfrisör slutade jag färga håret själv.
Jag vågar inte längre.
Jag är nog lite rädd för hennes profession, nu när jag letat så länge.
Letat med ljus och lykta efter just en sån som hon.
Fast det har inget med DITT hårsvall att göra. Den enda gemensamma nämnaren torde vara att vi i original har landsvägskulör i skalpen båda två.
Ordbajseri så här på morgonkvisten... :o)
Du är en modig kvinna! Jag är alldeles för harig att ge mig på att färga håret själv efter en incident då jag blev silverbrunett. Ja, det finns en sådan kulör och den rekommenderas inte.
Du kommer antagligen bli vrålsnygg!
Skicka en kommentar