Att prata med sina barn i telefon. Ingenting gör mig så tunnhudad och gråtig. Sonens lilla röst, frågorna och svaren som man måste vara insatt för att förstå innebörden av. Stolt berättande om dagen, komplimangerna som han alltid strör så frikostigt just per telefon.
Och dotterns exalterade tillrop i bakgrunden. Svar på helt andra frågor, sådana som finns inuti henne själv. Språkets lust och bubblande, ibland så mycket på en gång att det bara kommer ut gutturala läten. Men hennes läten. Den älskade lillas.
Att höra deras röster och vara på andra sidan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar