Jag diggar Juul, efter en initial projiceringsprocess där jag vägrade ta in att jag var felinlärd by default som förälder. När jag hade kommit över det köpte jag hans synsätt med hull och hår.
För att jag tror på det, helt och fullt. Att behandla sina barn som jämlikar, bara kortare sådana. Att inte förminska deras självkänsla genom att kränka dom verbalt (eller fysiskt för den delen). Men att sätta tydliga gränser - för MIG, för oss - som vuxna. Nej, JAG vill inte leka med dig just nu.
Och det funkar bra. Bättre än alternativet åtminstone.
Men vad göra där även Juul saknar svar? Där ena barnet får ett besked och accepterar det efter lite knorr, men där det andra barnet helt verka sakna spärrar. Ställer samma fråga tusen gånger, trots samma Juulska svar. Nej, jag vill inte, du får vänta nu. Tjatar och tjatar och gnager arga svarta hål i huvudet på modern och fadern. När nejjet slutligen gått in påbörjas operation Destruktion där allt som barnet företar sig går ut på helt meningslös (för oss dvs) destruktiv aktivitet som... att hissa persiennerna upp och ner upp och ner upp och ner upp och ner tills dom fastnar, banka en hittad termometer i fönsterbrädan tills den går sönder, dra upp gräs från gräsmattan i stora fula sjok, banka sparka banka tills nånting trillar ner. Allt allt som bara blir fel, mer fel. Skäll och gnäll och bråk och stök.
Gränser som töjs, humör som sjuker som kvicksilvret i den svenska sommartermometern. Små små blodkärl som briserar.
4 kommentarer:
Fint skrivet om en svår situation. Har tyvärr inga råd att ge. Kämpa på! Kanske en övergående period? Femårstrots eller vad det kallas.
Bara lite kort: om den låga frustrationströskeln verkar vara ett personlighetsdrag är väl det bästa att tillsammans m barnet hitta tekniker för henom själv att hantera besvikelserna, att prata om hur det känns, att hjälpas åt att hitta alternativa sätt att pysa ut ilskan. Vi jobbar med liknande utbrott (här kastas/välts det saker) och har väl inte gjort några ofantliga framsteg med ovan sagda metod, men i teorin låter det väl bra? ;-) Fraför allt vill jag hjälpa sonen att klara framtida besvikelser utanför hemmets ändå tålmodiga väggar.
Känner igen allt. Gillar också Juul. Det beror ju lite på ålder också. Vår 2.5-åring kan man ibland fortfarande avleda, byta fokus på.
-Jag förstår att du vill det, Oj, men kolla här, ska du hjälpa mig att diska?! Kan du det? Jag behöver din hjälp.
Typ.
jag är opåläst i ämnet men kände genast igen mig. måste leta fram dammiga pocketböckerna jag i graviditetshungern klickade hem men som aldrig blev ordentligt lästa. känns som jag kanske gjort rätt och enligt honom iaf, utan att veta om det.
tack för tips i fajtingspiriten. å så lite pepp, efter att ha snokat runt här lite kan jag med gott samvete hojta "du är skitbra" och allt det där andra mamma-kreddiga man gärna delar med sig till andra föräldrar vars blotta uppenbarelse gör en glad! äh. du fattar va?
tjo!
Skicka en kommentar