Jag har aldrig haft problem med att slänga mat.
(Jo, som ettagluttare, när mattanterna stod och vaktade disk-o-slask-stationen så att man gubevars inte slängde en endaste sked av den tapetklistriga 'potatismosen'.)
Men alltså inga större betänkligheter i övrigt.
Tills barnen kom.
Jag mår fysiskt dåligt över vilka mängder mat vi slänger varje dag.
Trots intentionerna att barnen ska lära sig ta så mycket/litet dom orkar äta upp och isåfall får ta mer. Men det händer ju typ aldrig. Och när man kokar makaroner kokar man alltid fem kilo för mycket. Trots att det bara ligger ett litet tunt lager på botten av den minsta kastrullen. Och så sparar man dom. I en vecka. Innan man slänger hela påsen i soporna. Tillsammans med oätna frukostmackor, makens tusentals äggulor, gröt som ser kul ut men ingen äter, överbliven potatis, utgången leverpastej och gammal falukorv.
Skämmes på oss. Och i Stockholm där man inte ens har vett att skilja ut organiskt avfall. Så inte ens en liten maskkompost kan det bli.
2 kommentarer:
Ja, hu. Det var ett av mina "gröna nyårslöften", att inte slänga så mycket mat.
Men det är svårt, jättesvårt. Vi försöker äta rester någon kväll i veckan, om jag inte käkat upp dem till lunch.
Och fy för makaroner! De blir ju så slemmiga som gamla. Penne eller så är betydligt mer lyckade second hand-mat.
Vi måste bli bättre på att tillaga rester, kanske? Göra nåt nytt av dem.
Precis som Malinka var ett av mina nyårslöften att slänga mindre mat. Jag har blivit mycket bättre på "en andra tillagning" men har säkert långt kvar.
En pastagratäng funkar alltid här hemma, bara man har lite grejer i frysen att komplettera med.
Och sommar-hälsa-på-planen; den pratar vi mer om! :-)
Skicka en kommentar