Dax att läsa om "How to Talk So Kids Will Listen & Listen So Kids Will Talk" samt "Siblings Without Rivalry" märker jag.
Ljudnivån härhemma börjar vida överstiga arbetsmiljöetiska riktvärden, och det beror inte enbart på barnens konstanta och nervpåfrestande tokgnäll. Dom uppgivna och vilseledda föräldrarna verkar ha fått nog, och skriker tillbaka och slår näven i bordet.
Men det hjälper ju inte. Alls. Mest bara en frustrerad markering i allt det meningslösa gnälliga gnället. Jag ser nämligen rött ibland. Mitt humör är emellanåt extremt explosivt. Och eftersom jag inte slår barn, slår jag i bord istället.
Och eftersom lugna maken exploderade ett par tre gånger bara på den korta bilfärden mellan adjöfikan och hemmet, så insåg jag att nu är det dax för bokcirkel en deux.
Jag undrar när man kan ha en trevlig familjemiddag ihop. Nära eller nånsin?
Visar inlägg med etikett Juul. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Juul. Visa alla inlägg
söndag 20 juni 2010
torsdag 25 mars 2010
Lifesavers for a happier family
torsdag 23 juli 2009
Små små gnagda hål i mitt huvud
Jag diggar Juul, efter en initial projiceringsprocess där jag vägrade ta in att jag var felinlärd by default som förälder. När jag hade kommit över det köpte jag hans synsätt med hull och hår.
För att jag tror på det, helt och fullt. Att behandla sina barn som jämlikar, bara kortare sådana. Att inte förminska deras självkänsla genom att kränka dom verbalt (eller fysiskt för den delen). Men att sätta tydliga gränser - för MIG, för oss - som vuxna. Nej, JAG vill inte leka med dig just nu.
Och det funkar bra. Bättre än alternativet åtminstone.
Men vad göra där även Juul saknar svar? Där ena barnet får ett besked och accepterar det efter lite knorr, men där det andra barnet helt verka sakna spärrar. Ställer samma fråga tusen gånger, trots samma Juulska svar. Nej, jag vill inte, du får vänta nu. Tjatar och tjatar och gnager arga svarta hål i huvudet på modern och fadern. När nejjet slutligen gått in påbörjas operation Destruktion där allt som barnet företar sig går ut på helt meningslös (för oss dvs) destruktiv aktivitet som... att hissa persiennerna upp och ner upp och ner upp och ner upp och ner tills dom fastnar, banka en hittad termometer i fönsterbrädan tills den går sönder, dra upp gräs från gräsmattan i stora fula sjok, banka sparka banka tills nånting trillar ner. Allt allt som bara blir fel, mer fel. Skäll och gnäll och bråk och stök.
Gränser som töjs, humör som sjuker som kvicksilvret i den svenska sommartermometern. Små små blodkärl som briserar.
För att jag tror på det, helt och fullt. Att behandla sina barn som jämlikar, bara kortare sådana. Att inte förminska deras självkänsla genom att kränka dom verbalt (eller fysiskt för den delen). Men att sätta tydliga gränser - för MIG, för oss - som vuxna. Nej, JAG vill inte leka med dig just nu.
Och det funkar bra. Bättre än alternativet åtminstone.
Men vad göra där även Juul saknar svar? Där ena barnet får ett besked och accepterar det efter lite knorr, men där det andra barnet helt verka sakna spärrar. Ställer samma fråga tusen gånger, trots samma Juulska svar. Nej, jag vill inte, du får vänta nu. Tjatar och tjatar och gnager arga svarta hål i huvudet på modern och fadern. När nejjet slutligen gått in påbörjas operation Destruktion där allt som barnet företar sig går ut på helt meningslös (för oss dvs) destruktiv aktivitet som... att hissa persiennerna upp och ner upp och ner upp och ner upp och ner tills dom fastnar, banka en hittad termometer i fönsterbrädan tills den går sönder, dra upp gräs från gräsmattan i stora fula sjok, banka sparka banka tills nånting trillar ner. Allt allt som bara blir fel, mer fel. Skäll och gnäll och bråk och stök.
Gränser som töjs, humör som sjuker som kvicksilvret i den svenska sommartermometern. Små små blodkärl som briserar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)