"Köp hus - så kan ni bara släppa ut ungarna i trädgården och koppla av!"
Yeah right. Jag kommer aldrig mer gå på den fetlögnen.
Nu har vi bott två veckor i en liten miniatyrstuga med stor trädgård. I trädgården finns en härlig gunga, vinbärsbuskar, andra barn på andra sidan tallen, håvar att fånga fjärilar med, leksaker, stora fina picnicfiltar och stora gräsytor. Mellan stugorna finns spännande små gångar att smyga på, hallon att palla borta på hörnet, strandängar och en hel milsvid strand.
Var är våra barn? PÅ oss. Eller inne i huset.
Är vi inne (för att fixa lunch, diska, plocka fram fika, duscha, whatfuckingever) är dom inne, hoppar i våra nybäddade sängar, bränner sig på spisen, kravlar runt i innedammet. Är vi i uterummet påbyggt stugan är dom i samma uterum, hoppar i sofforna, ritar på soffbordet, häller vatten i skorna.
Kommer grannbarnen in och leker är det samma sak. Härliga trädgården står orörd. Gungan vajar lätt i vinden. Barnen, alla fyra, är inne och tjatar om glass, blöter ner hela badrummet för att fylla vattenpistoler, hoppar med sandiga fötter i sängarna, rotar i kexskåpet.
Vi ba: UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUT ur huset!
Herreguud, passa på att vara ute och leeek for God's sake, snart nog är vi hemma i Ståkkhålmsholken igen.
Knut ba: Jag längtar hem.
7 kommentarer:
Men barnen blir ju äldre...ju.
Ja..?
Då är ju trädgården ännu mindre intressant.
Som jag minns det iaf. Uppvuxen med trädgård, lekstuga och the works, never ever i min egen trädgård, men väl i sonkiga grannskogen eller i grannkillens lianträd. Förvisso. Min pruttfina lekstuga med specialmålade möbler stod - tom.
Sen är barnen tretton och vill bara hänga på rummen eller på stan. Gå på bio eller lyssna på musik eller spela dataspel.
Och föräldrarna går där krumryggade och klipper den satans gräsmattan år efter år.
;-)
Håller med om att det är en fet lögn. Fast här i radhuset är det tvärtom: där vi är, där är INTE ungarna. De är i parken nedanför huset, hos granndamen i huset bredvid eller hos någon av kompisarna i radhusområdet.
De är SNABBA.
HA! Känner igen det för vissa perioder, vissa dagar. Men just min efarenhet i vårt radhusgetto är annars att det är antingen 6 ungar som svischar förbi genom huset, eller så är hela ligan nån annanstans och cyklar eller leker.
På gott o ont.
Men jag vet att jag inte hade släppt ut min 3,5-åring i stan ur lägenheten medan jag lagar lunch el annat fix. Men här i "gettot" kan han springa hyfsat lös o det underlättar :-)
Sen bryr sig inte våra barn om vår trädgårdsplätt överdrivet mycket. Den tycker mest jag själv om att sitta i emellanåt. Och ju äldre de blir desto mindre komplicerat blir väl lägenhet ur barnaspekten. Då kan de ju gå ut själva.
Ha så nice sista veckan! kRam.
Vi bor på nedre botten i lägenhetsgetto. Vi har hyfsat stor uteplats och nedanför gräs och träd.
Noel är alltid ute och leker. Alltid. Alice är lite liten för det - men nästa år kommer det vara lika skulle jag gissa. Jag tycker han är ute för mycket...
Alla har vi våra problem.
Jag har delvis samma erfarenhet, fast det börjar ändras. Vi har inte riktigt vågat släppa ut barnen eftersom vi inte får sätta upp staket mellan trädgård och bilväg, så det har känts rätt poänglöst med trädgård. I sommar har det dock blivit skillnad. Senast igår insåg jag att jag för första gången på länge INTE vill flytta till lägenhet. Det är sååå skönt att ha ytterdörren öppen och barnen på altanen där man kan höra dem, samtidigt som man själv får lite egentid inomhus.
Era barn trivs med er... och det kan ibland vara rätt påfrestande ;)
Våra barn är som sin mor innemänniskor eller möjligen altanenmänniskor. Men de gillar att läsa och läsas för så jag är tacksam. Det gör att jag också kan få läsa i stillhet ett par minuter åt gången.
Skicka en kommentar