När barnen var yttesmå yttrade det sig som färgkodade snuttedjur och grisskära/mesblå minitossor. Men ändå var det på det hela taget ganska spädbarnsneutralt - leksaker och skallror i regnbågiga färger, gladfärgade bitleksaker, pekböcker med djur.
Jag talar om kalaspresenter när barnen fyller år.
Nu, med barn som är 3 och 5, börjar det bli så obehagligt uppenbart könsuppdelat och därtill tydligt att det knappast är barnen själva som är dom största könsrollsskaparna - utan VI! - föräldrar, som köper dessa kalaspresenter helt baserat på det könsorgan födelsedagsbarnet råkar ha mellan benen.
Why?
Komik! Jag vet ju på förhand nästan exakt vad Pelle kommer att få i sin presenthög, och vad Lisa kommer att få. OAVSETT deras eventuella individuella intressen. Det är som att man inte HÖR om en flicka gillar traktorer (jaja, men när hon fyller år får hon ändå den här treeevliga Barbiehästen!) eller att lillkillen föredrar att pyssla (säkrast vi köper den här astuffa legobatmanobilen!). Eller till och med: Bara för ATT coolkillen älskar traktorer - och därför rimligen HAR tusentals hemma redan - så låtom oss köpa något ANNAT som han definitivt inte har! Kanske vidgas hans intressesfär på köpet, hemska tanke!
Det måste ju dessutom vara skittrist att få samma sorts saker, varje gång.
Och inte sjutton är det barnen som väljer - eller om det till synes ÄR det - hur svårt skulle det vara att manipulera?? Exempel: Jag och Carla 3 år går i leksaksaffären för att köpa present. Carla: "Köpa bil?" Jag ba: "Nä, köpa dom här fina pysselpärlorna till Oskar?! Jaaa, vad kul!" med värsta gladrösten. Carla ba: "JAAAA! Vad kul!" som respons på min gladröst. Helt oberoende grej.
Det är ju inte direkt så att hon svarar "Nä, mamma lilla, Oskar vill nog hellre ha en cool batmanbil än töntiga pärlor för han är ju pojke."
Det sitter snarare i våra inskränkta föräldrahjärnor än i rimligen barnens. Och det börjar gå mig på nerverna.
18 kommentarer:
Men...Om ngt år kommer hon nog att svara just precis så. Hur gör man då? Och om man frågar kidsen vad de vill ha och de bara vill ha tok-königa grejer, vad gör man då?
Ja, vad gör man då?
Jag tyckte att det var så lätt när man kunde styra barnen, fram till fyraårsåldern ungefär. Alla är naturligtvis olika men i den åldern så hade hon vägrat att gå på kalas med en present som hon inte trodde att barnet skulle gilla. Jag har väl alltid lirkat lite och köpt en tröja istället för någon skitpryl.
Men det vill få sagt är att det är svinsvårt när allt de önskar sig i julklapp är barbies, bratz och en sminkdocka. Att de flesta tjejer idag verkar komma till en punkt när det enda som är roligt är att "vara prinsessan med ljuuust hår". Och ska man göra ungarna glada på julafton så får man kasta bort allt vad modern genustänk heter.
Men det är ju just det som är grejen!
Förutsättningarna för att välja leksak/intresse efter eget huvud och inte efter sitt könsorgan kommer förmodligen öka markant om inte omgivningen redan i späd ålder trycker ner könstillhörigheten i halsen på ungarna!
Ju fler barn i egna barnens omgivning som är 'multiintresserade' desto större tolerans blir det ju gentemot barn som INTE är 'tok-königa'. För alla som följer gamla pojk- och flickroller är det väl knappast nåt motstånd?
Jag reagerar bara därför att jag ser att dessa små barn egentligen hade blivit glada för vilket present som helst, men ändå måste vi föräldrar tvunget vara där och rosa och blåmarkera.
Eller så fattar jag inte frågan.
Sonja: Ja, jag fattar ju att det kommer bli så med åren. Men det är nog därför jag reagerar nu, då barnen inte själva är så pass medvetna. Måste vi vara det åt dom då? Kan dom inte få vara barn främst och pojke/flicka second?
Men sen blir jag lite förvånad över att barnen inte blir glada på julafton om dom inte får starkt könskodade julklappar?
Jag minns nämligen att jag själv (som är uppfostrad till flickflicka) visserligen även önskade mig Barbies och Little Ponys (och sminkhuvud också tror jag) men alltid sneglade avundsjukt på grannpojkens radiostyrda bilar, bilbana, experimentlåda och ångmaskin. Det fanns liksom inte på kartan att ge mig nåt sånt.
Men hade jag från början fått veta att var okej att vilja ha/intressera sig för vadhelst jag ville, och mina föräldrar hade 'sett' individen före könet, så är jag säker på att jag hade valt en blandning. Ångmaskin och sminkdocka. :-)
Ja nej men det är ju jättesunkigt och onödigt att hålla på så när de är så små. Det jag menar och tycker är så trist är hur lite man kan forma de...haha. Och jag tror att vad gäller tjejer så uppmuntras de flesta att intressera sig för ALLT. Det finns väl inga som är så stolta som flickföräldrar som har har en dotter som spelar fotboll, klättrar högre än killarna osv. Då är det nog värre för grabbarna.
Trist att du upplevde det så som liten. Själv har man gjort knut på sig själv för att hon ska intressera sig för annat än BARA tjejprylar. Men det som legat högst uppe på önskelistan när hon varit mindre har till största del varit rosaglittrande plastprylar. Suck.
För mig känns det som att vi på vissa plan har gått bakåt i utvecklingen sen sjuttiotalet. Mina föräldrar var inte mer medvetna än några andra, inte "gröna vågare" eller så. Ändå var det självklart att jag och mina systrar lekte med bilar så väl som med dockor. Att var i morfars verkstad och såga till ett eget pussel var något av det bästa som fanns, så jag fick en egen verktygslåda (med riktiga verktyg inga plastverktyg) i julklapp. Den uppmuntran jag fick där ledde nog till att jag valde teknisk linje på gymnasiet och vidare till mitt yrke idag som designer.
Kanske var det för att vi var tre systrar som det aldrig blev så där könskodat när vi var små. Att det på så sätt var lättare att se oss som individer och inte som typiska flickor. Naturligtvis fick även vi Barbies (men inte av mamma och pappa) som vi älskade att leka med. Men även om min Barbie ofta fick vara prinsessa så bodde hon i skogen och gjorde allt själv, högg ved, snickrade, sydde kläder, lagade mat osv.
Men någonstans där på åttiotalet svängde det eller så var det för att vi flyttade till Höllviken... För ibland undrar jag om det var min omedvetenhet om att det fanns olika regler för pojkar och flickor som gjorde att jag senare i skolan blev om inte mobbad så i alla fall retad ... Men jag är ändå glad att jag var omedveten om det eftersom jag på så sätt inte fogade in mig i mallen för hur en flicka skulle vara på bekostnad av vem jag egentligen var (i alla fall inte allt för tidigt och senare i tonåren inte allt för mycket).
Så jag håller med dig om att vi som vuxna måste ta ansvar och inte falla undan och köra på "säkra kort" som pärlor och dockor till flickor och bilar och dinosaurier till pojkar.
Sonja: Jo, visst är det så. Det är helt klart lättare att ge flickor pojkgrejor än att ge pojkar flickgrejor, eftersom den underliggande maktstrukturen fortfarande är skev.
Och bräckligt är det också - kan raseras på mindre än en sekund av någon mindre medveten person som uttalar sig om vad som är "tjejigt" eller "killigt" och vips förvandlas något man gillat till något man inser att man måste ogilla.
Skånetös: I hear you.
Sen kan man ju också fråga sig varför t.ex. bilar och dinosaurier förknippas med något som är maskulint överhuvudtaget. Framförallt dinosaurier.
När började det, och varför?
Tomas: Intressant, ja!
Tomas: Intressant, ja!
I leksaksaffären idag: storgrabben, snart 5 år säger - titta mamma här är grejer för pojkar och tågar in i en grå-blåa vdelning med transformers, indianer, vapen mm. Pojkar? säger jag, dina tjejkompisar leker ju med sånt? ett försök..
Han fastnar direkt i en pistol och det får han men efter en lång promenad och guidning i afären till slut väljer en "pinn-häst", vit med rosa band som får heta Måne. Stolt morsa...
Våra pojkar får dockor, bär rosa tröjor, på fjolårets kalas hade stora grabben valt rosa duk och prinsessmotiv. I våras valde han en rosa regnjacka. Jag är så tacksam att ingen hitills påpekat annat än det är för tjejer. Men tyvärr, hans kommentar ovan känns som född på dagis.
Mmmm, jag blev SÅ glad när min fenåring fick en spidermanväska i kalaspresent av sin kompis - dels för att han (eller hans föräldrar) faktiskt sett att hon gillar spiderman, dels för att de vågade. Men, när jag tänker efter så var presenthögen i år ganska könsneutral - drake, kulor, pennor, bollar, såpbubblor... en spidermanväska och lite pärlpyssel. Jag är nöjd med mitt barns kompisar och deras föräldrar...
/Lotta, har jag kommenterat som tidigare
Förresten, vi gav vingar (som är den ultimata leksaken...) åt den närstående fyra-femåring en gång. Han blev supersur: va!! en tjejgrej!!
Nu, ett par år efteråt, berättade hans mamma att det är få leksaker som de lekt så mycket med... Så det finns hopp även om hårdnackade små traditionalister...
Vi kanske lever i något slags reservat, men trots att det är mycket prinsessor och rosa och glitter bland dotterns kompisar är det inga svårigheter med att sälja in andra presenter än såna när dottern ska gå på kalas. (Senast fick hon själv glittergrejer, smycken och pysselsaker. Ja ja.)
Böcker funkar och vi har kommit på att munspel är mycket uppskattat.
Malinka,
Munspel uppskattat? Av barnen antar jag? ;)
Varför köpa leksaker överhuvudtaget? Födelsedagsbarnet får ju drivor ändå. Så tänker jag och tar med 3- & 5-åringen till bokaffären där det även finns spel och pyssel. Så får de välja fritt till kalaskompisen. Funkar fint för alla.
Bör väl tillägga att mina närmaste vänner och jag hade en mycket medveten uppfostran så till vida att vi inte såg skillnad på kön förrän i högstadiet. ALLT var könsneutralt. Grönt är skönt. :-)
Makens uppfostran (nära Höllviken ...) var den motsatta. Vilket ger upphov till många, långa diskussioner. Och viss nostalgi.
Fortsätt kampen, J. Håll fanan högt på skåneturen. :-)
Skicka en kommentar