Vissa korta ögonblick kan jag befinna mig i ett helt vanligt sammanhang men titta upp och förbluffat undra varför jag står mitt i en samling medelålders människor. Vilka är dom här? Vad gör jag här? Har inte jag lektion eller nåt?
Tills jag inser att jag inte alls är 18 och går på gymnasiet, utan själv en yngre medelålders tvåbarnsmamma som ser exakt lika yngre medelålders ut som dom omkring mig. Just ja.
Men korta korta mikrosekunder glömmer jag bort det. Jag vet inte exakt hur gammal jag är då, eller hur jag ser ut, men det är en bisarr känsla. Som om jag är alla mina åldrar synkront, bara i olika, mycket tunna lager.
2 kommentarer:
Usch, det gick ett sus av igenkänning när jag läste dina ord. Jag känner ofta
p.r.e.c.i.s
l.i.k.a.d.a.n.t!
Ja, jag med. Men sällan vill jag tillbaka till hur det verkligen VAR på den tiden när jag inser att jag gått vidare. Bortsett från vissa kroppsdelars förändring förstås...
Skicka en kommentar