Just nu tycker jag synd om svensken och kan icke mer än att citera några rader från min fars tidiga skaldande som sjuttonåring:
"Regnets trista melodi
spelar på min ruta.
Vemodet som finns däri
knappast går att muta.
I en lyktas karga sken
står en skald och tänker.
Regnet droppar från var gren,
gatans asfalt blänker."
Vi sitter i en foktig holk och surfar på resor till tokfarfar Nelson i Spanien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar