I Falsterbo.
På Näset.
En gång gamla halvdanska fiskelägen och sedermera badort för fina Malmöbor som kom ner med tåg.
Numera välbeställda Stockholmares sommarnöje samt ett stort antal åretruntboende som missuppfattat sin egen storhet därefter. Jag vet, för jag är uppvuxen här.
Det är nånting i luften. Rovdjursluft. Doften av rädsla och komplex som inte tåls alls härnere. Maken märker det direkt. Första kvällen och glass på tjorren - du betraktas och brännmärks i samma sekund du kliver ur bilen, av cykeln. Minsta darr i blick eller på manschett registreras.
Jag bestämmer träff med gammal klassis på fiket på hörnan. Redan innan jag svänger runt hörnet och ser folket på uteserveringen känner jag det i luften - en tjock luft, avsedd endast för de självklara att andas. Dom som är uppfödda med bördig Näsetdynga under tofflorna. Blickarna, betraktandet, föraktet mot badjävlarna.
Jag har så många motstridiga känslor för det här lilla fantastiska, otäcka, underbara, självgoda hörnet av Sverige att jag har svårt att sortera dom.
Jag tror att det är tvunget att inte vara härifrån för att kunna bo här på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar