Kidnapping

Min värsta barnnojja går i arv rakt nedstigande.
Gissa varför.

Nedan ett utdrag ur ett samtal som ägde rum idag mellan mor och dotter,
på knastrig telefonlina Malmö - Hua Hin:

Mormor: -"Ja hej, det är jag. Du kommer tycka jag är tramsig men vet du att det går en kidnappingsvåg i Thailand nu? Pedofiler. Min väninnas bekantas bekanta var på semester i Thailand med sin lilla bebis och så kom det två thailändska joggare och sprang iväg med henne. Dom har aldrig hittat henne. FRUK-TANS-VÄRT!"

Jag: -"Ööh, hej mamma. Va? Ja, det låter ju hemskt. Vem var det sa du? Var då i Thailand?"

Mormor: -"Ja, det vet jag inte var det var. Överallt väl! Usch! Ni får aldrig tillbaka dom *snyftning*. TÄNK PÅ DET! Jag ville bara varna dig! HÅLL UPPSIKT!"

Jag: -"Ja, men nu åker vi ju hem på tisdag, och dessutom håller vi ju koll..."

Mormor: -"Ja, men dom hade sin bebis bara EN METER ifrån sig och hon blev tagen! Ja. Jag vet vad du tycker, men nu har jag iallafall sagt det! Varnat dig."

Jag: -"Jaja. Ja, usch. Men du det är ju svårt att vara närmare sina barn är en meter, jag menar hur ska man kunna gardera sig mot alla faror??"

Mormor: -"Håll koll VARJE sekund! Och håll koll på OMGIVNINGARNA! Och sånt gör dom på Disneyland Paris också!"

Jag: -"Disneyla..? Va - okej? Ja, jo, det ska vi..."

Mormor: -"Ja, nu kommer sjukgymnasten här och hundarna ska ut. Hejdå!"

Jag: -"Okej? Ja, hejdå då."

Bananbåt

Ja, jag är materialist.
Det är grymt ångestdämpande att handla fina saker.
Vi gillar dessutom krångliga projekt.

De vietnamesiska lamporna som sågs i en kolonialstilsbar, och sedan spårades till en fantastisk butik här i stanet, har brytt min lilla ölhjärna flera veckor.
HUR få hem fyra skrymmande lampor till Öfvre?? Skärmarna i skiraste uppspända sidentyg går inte att fälla ihop.

Nu har Catoventure som vanligt löst mina bryderier.
Raringarna ska skickas med bananbåt.
Det tar tre månader, och ingen vet i vilket skick de kommer fram.
Exciting!

Denna bränna

MOOOOAHAHAHAHAHAHAHAHAAAAAAAAA!
(Sjukt va´?)

Monkey Business

Sista bocken.
Apberget.
Hundra hungriga apor och ett gäng skräckslagna barn.
Klockren turistfälla, men icke desto mindre en bock.

Körkillen

Någon som känner igen den här mannen?
Han är fin tycker jag.
Han har gjort oss sällskap nästan varje kväll till Changen,
till boken, till snacket, till bloggningen.
Han har funnits där.
I bakgrunden.

På en piratkopierad DVD av Phil Collins live in Berlin 1989.

Happy Birthday to me!

Beachfront.
Sedan High Tea på Sofitel Central.
En skön födelsedag med både efterlängtade och mer oväntade hälsningar.

Skifta fokus

Nedräkning.
Nästan.

Och när man nu varit 'hemma med barnen' på heltid, fast i ett helt annat land,
i nästan två månader, (och dessutom tankat sol, värme och livsglädje)
känns det faktiskt otroligt skönt att tänka på att jag ska vara på jobbet om en dryg vecka!

För visst börjar vi gå varandra på nerverna. Visst saknar barnen sina kompisar, den äldste med säkerhet (jag vet eftersom jag tvingats spela bästisen i mången tråkig lek), och den yngsta behöver förmodligen lite egen space, utom räckhåll för storebrors översittarfasoner och föräldrarnas överbeskydd.

Och föräldrarna behöver vara annat än föräldrar. Behöver använda hjärnbarken, behöver omväxling, behöver skifta fokus.

Och eftersom jag varit på båda sidor, kan jag med säkerhet säga att jag inte kommer att missa något av mina barns utveckling de timmar spenderar på dagis. Däremot kommer jag bli glad och stolt när de kommer hem från dagis fulla av självkänsla och med en alldeles egen agenda.

Vi kommer åka på långresor igen - det är absolut alldeles säkert.
För den gemensamma erfarenheten och utvecklingen, och för att det också är härligt att vara med dom man älskar.

Men det är också skönt att komma hem.
Släppa taget lite om barnen.
Dela tiden mellan olika delar av sig själv.
Inte bara vara mamma och pappa med tjatröster.
Också få vara Jennie, med alldeles egen identitet och med en hjärnbark som inte går av för hackor.

Poolside

Lite soldisigt idag.
Så vi stannar hemma.
Poolside.

Dagens Bortskämdhet

Jag börjar bli lite lite liiite mätt på stora, grillade kungsräkor.
I sötsurt, pepparstarkt, olika sorters chilihetta.
Och steamed rice. Alltid detta steamed rice.

Nästan så att man börjar bli lite lite liiite sugen på pannbiff med lök.
Eller som den kultiverade gästen på Mårtenssons Taverna* sade:
-"Det är ju fan att man ska behöva åka till Hua Hin
för att få sig en riktig Skomakarlåda!"

(*Mårtenssons är stället för alla de svenskar som åker till Hua Hin men helst vill ha det som hemma, fast varmare. Och biligare. Jag har aldrig satt min fot där men sanningsvittnet Catoventure var där under väldigt milt tvång och drack snaps och spelade biljard med grannen. Host.)

Toalettbestyr

Hårdoffensiven i potträningen för Knut har gått ganska bra.
Målet var att han skulle vara blöjfri dagtid vid hemkomst.
Det har vi uppnått.

Men frågan är hur dagispersonalen ställer sig till
busk-kissning, innergårds-pluttning och gräsmatte-tarmtömning?

Toaletten är sådär lätt halvpopulär.
Utomhus är bättre. Mycket bättre.
Hala fram den och kissa så högt man kan genom grinden allra roligast.

Det känns lite halvinstabilt inför hemkomsten.

The Hua Hin Terrace

Vi har vår favoritrestaurang på "stanet".
Knut vill ofta 'åka till stanet och äta på resturang',
för där får han fritt löpa amok bland personalen
som bara verkar älska allt han gör.

Det är därför det är vår favoritrestaurang.
Maten är för övrigt väldigt god också,
och ölen är billig.

Nedan syns ålderdamerna i personalen, sittandes i bakrummet och rullandes
vårrullar inför kvällens anstormning av gäster.

Sedan en bild på Carlas två skuggor, de som övervakar hennes minsta steg och
hindrar henne från att försvinna iväg i nattmarknadens vimmel.
På bilden utnyttjar hon tillfället till att hänggunga lite.

Vi? Vi är fullständigt avkopplade. ;-)

Den röda klänningen

Apropå fördomar.
Jag är ju själv full av dom.
Och även om jag, som feminist, anser mig ha gjort upp med de flesta könsrollsfördomarna, sitter känslan djupt.

Köper Taikon-klänning till Carla på stranden,
(den som hon f.ö blev proffsfotad i av resereportern med monsterkameran)
Knut blev kär i en likadan fast röd, med guldfjärilar.
Köper således två.

Han vill sedan inte släppa klänningen, den ska vara på jämt.
Helt okej, såklart.
Passar finfint till röda tånagellacket.

Och alla skrattar.
Oj, vad dom skrattar.
För det måste man göra när man är lite osäker, när man vill visa att det där är väl inte på allvar... väl? Iallafall?

Och jag har så svårt att låta bli att skratta med.
Jag pressar med tvång ihop läpparna och svarar neutralt
"No, he hasn't borrowed his sisters dress, it's his own."

Något senare däckar han brevid tuktukchauffören, med sin stulna (pektjatade) popcornpåse med karamellsmak och sina brandkårstofflor. Och klänning.

Bukdallrets bestående

Jag hade tänkt att en diet bestående av ris, räkor och lite kall öl
skulle göra min kropp gott i bemärkelsen bli av med bukdallret.
Här finns ju inget smågodis, ingen choklad och inga lattes och bullar.

Men den totala avsaknaden av ens minsta lilla yttring av motion
i kombo med den ganska ansenliga mängden Singha
har uppenbarligen helt motsatt effekt.

Urskjortan som skräddaren skulle kopiera tyckte han behövdes modifieras
med någon centimeters vidgning i bilringsnivå
och över kanten på min ganska nyköpta jeanskjol böljar det ut av något
som jag inte alls förstår vad det kan vara.

Nåja, en kameltå här och ett sidfläsk där, väl hemma lär vi vara så panka
att det blir Ramennudlar och fulvatten,
då ska dallret göras upp med en gång för alla.

Tjuvlyssnat på stranden

-"Jio, åsså kom han forrbi, fubbicken, och sau att han sku hau sexteusen forr eå spreuda litta tveå trej gångor i månan!"
-"A du! Sau han de??"
-"Jah! Sicken fubbick, den jevvla trädgårrsmästarn. Sextusen! Förr å SPREUUUDA litta!"
-"Forr eå spreuda baura??"
-"Jah! Forr å SPREUDA litta!"
-"A du! De va en fräck jevvel!"
-"Jah! Seå jau köpte en sånn darr höug STEJGE, du vet, tveå-å-förrti, eå sen kom den andre forrbi, eå sau att han kunne görra de forr tre! Spreuda baura. Litta."
-"A du!"

tystnad

-"De va fräckt."
-"Sextusen forr eå SPREUDA!"
-"Jah!"

Backslick

Barnen blev upptäckta idag.
Av den ena svenska kvällstidningsblaskans resereprotageteam.

Egentligen ville de fota Carla i zigenarklänning,
men linslusen Knut hoppade emellan och tvingade
fotografen att ta ettusentrehundra frames på honom.

Det här är dock en bild från ett helt annat tillfälle,
- (vi har ju bestämt oss för att bo kvar i våra hoods)-
så Knut övar, och han övar duktigt
på att bli en Östermalmskille med backslick och överlägsen uppsyn.

Kameltå på Savile

Trillat dit igen.
Savile Row - here I come! Med öppna armar.
Please lek med min son medan ni tar mina mått,
och sy mig sedan en sommardröm i rutig bäckebölja!

Som Malin på Saltkråkan ska jag sedan gå
i parken i sommar och vippa med kjolen.
Förtränga att svenska sommarkvällar aldrig är
tillräckligt ljumma för att gå utan jacka.

Lura mig på pengar, och låt mig glömma
att ni förra året sydde mig ett par byxor
som gav mig en pikant kameltå i grenen,
och en dräkt i finaste kashmirull
som jag aldrig använt.

Kom och hämta mig i er luxuösa buss
för inprovningar och utläggningar,
jag betalar,
oroa er inte,
bara jag får min blårutiga sommardröm
blir allting bra.

Bildsvit från en dag på stranden

Harmoni

För att balansera mitt förra inlägg något
måste jag ju tillstå med kraft
att det man vinner på en sådan här resa
är långt mer betydelsefullt än det vardagsgnäll som såklart följer med
vart man än åker.

För en sak slipper man helt här.
STRESSEN.
Ingen morgonstress, ingen dagislämningsstress, hämtningsstress, jobbstress,
helgångest, hinna-vara-social-stress, prestationsångest, träningsstress eller vad det nu är.

Och vi är två vuxna. Hela tiden.

Nästa gång vill vi dock ha sällskap, för då är det ännu roligare,
och ännu lättare att frigöra olika sorters tid, i olika konstellationer.

Nu är det middagsdax efter en heldag på stranden, det blir rester från leveransen igår, djungelcurry och stekta nudlar med räkor och kyckling. Kall öl.

Tjööt

Men hur gööör ni????

Idag har varit en extremt pressande dag.
Gnäll- och gråtkaskader har avlöst varandra med en takt som skulle få en barnfri att trilla av pinn på direkten.

Destruktiva och rent skitdumma grejor har utövats av både son och dotter konstant hela dan. Av typen plocka ut alla våtservietterna ur förpackningen, spruta vatten på solstolarna (inte för att nån har tid att sitta där men ändå), hoppa i nybäddade sängar med smutsiga fötter, smörja in sig naken med glass och rulla sig i gräset, bråka om varenda leksak, banka på grinden i en kvart, skrika och ropa och gnälla och gråta och tjata och tjata och tjata tre stora hål i huvudet på mamma och pappa.

Jag är så less på att tjata tillbaka, säga barnens namn med arg röst, försöka variera min arga röst, vara pedagogisk, hålla mig lugn, avleda, aktivera, leka prinsessa och tomte, för att snart trilla dit och inte vara särskilt juulsk och pedagogisk utan bara ryta.

"Sluta gnäll" och "sluta tjata" tror jag att jag har sagt femhundraåttiosex gånger vardera bara idag. Oftast handlar det om att sonen inte nöjer sig. Fast vi är stenkonsekventa med att aldrig ge lördagsgodis förrän efter lunchen så börjar tjatet redan när han slår upp sina hasselnötsbruna på morgonen. Fastän han just fått en glass vill han ha en till. Fastän han fått en påse godis med beskedet att 'this is it, sen är det slut' så tjatar han om mer. Om dottern hänger på, gnällwise.

Hur göööör man?? Hur står man ut? ÄVEN om man befinner sig i Thailand så börjar fyra veckors dygnetruntsamvaro ta ut sin rätt. Både jag och maken har tittat tusen gånger på varandra med den där blicken som säger att vi skulle sålt vår själ för en ynka barnfri dag den här veckan. Dagis - we all miss you!

Trettioåriga kriget

Kom just på att mina föräldrar har sin 34:de bröllopsdag idag.
'Har' säger jag, för firar gör dom aldrig.

Kanske att pappa köpte en cellofantulpan på Solidar nån gång på åttiotalet.

Själv refererar min mor till längden på sitt äktenskap som "30-åriga kriget".
Som nu alltså är inne på sitt trettiofjärde år.

När jag var ung och romantisk och känslig var jag stundtals förbannad på dom.
För att de aldrig visade någon ömsesidig ömhet offentligt. För att de inte ens firade sina bröllopsdagar. Jag trodde att det sa nånting om mig. Så jag försökte liksom fira den åt dom. Det gick ju såklart inte.

Numera är jag såpass gammal att jag kan distansera mig från deras relation. Att den inte har med mig att göra. Jag kan till och mig kosta på mig att tycka att den är lite smålustig.

House of Silk

Jag älskar min man av flera skäl.
Ett skäl är att han går in för saker på ett sätt som alltid attraherat mig.
Och det är saker som inte alltid är helt givna för en trettiofemårig man som ser "överlägsen" ut.

Det är vävtäthet i egyptisk bomull (våra sängkläder), det är piphuvudens utformning, det är orchidéers arter och levnadsvillkor, och nu senast är det thaisidenets historia och nyansrikedom.

Maken moppade ner till skräddaren för att beställa skjortor av bästa kvalisort, men väl där blev han istället begeistrad av det vackra thaisidenet som låg på blanka teakhyllor i en miljon skimrande nyanser.

Tio sidenkuddar i tio olika vackra nyanser blev således beställda,
lysande kuddar som ska få soffan därhemma att bli en skimrande juvel.

Glass och Coca Cola

Jag vet att det finns folk som har synpunkter på att
vi ofta äter en lunch på helgen på McD.
Även om barnen varken äter pommes eller dricker läsk då.

Då skulle folk dött om de såg somliga luncher barnen äter här.
Det lustiga är att rollerna är ombytta.
Gourmand-Carla och Kräsen-Knut har bytt roller.

Carla lever på pommes frites, glass och Coca Cola.
Knut äter med god aptit jätteräkor stekta i vitlök,
panerad fisk, gröna nudlar, hela kycklinglår, you name it.
Och äter glass och dricker Coca Cola.

Båda har god avföring och mår efter omständigheterna utmärkt.

Snygglo

Ibland är man snyggare än vanligt.

Sitter här med kulmage (alla öl??),
fet herpesblåsa på läppen,
barnpuder i hårbotten (eget påkommet 'torrschampoo', funkar sådär)
och flottig T-zon.

Men valkarna är åtminstone gyllenbruna,
och värmen känns som att befinna sig i en gudomlig andedräkt,
och vi fick spritleverans igårkväll.

Sprit är bättre än vatten.
Framförallt glömmer man lättare varför man går runt och luktar getost
samt sprider ett moln av talk runtomkring sig.

Gammal fransk ost

Idag har TinTin åkt hem.
Gråt och tandagnisslan.

Svettiga och sandiga från stranden kom vi hem,
- jag har inte tvättat håret på tre dagar -
såg fram emot lång dusch.

Möts av tom vattentank, och vattnet kommer vara avstängt i tre dagar.
TRE DAGAR!
Är dom inte kloka?!?

Internetuppkopplingen suger gammal apsnabel.
Jag kan fan inte svara på era kommentarer,
och hälften av alla inlägg kan jag inte publiceras.

Nu har vi bajs på händerna (barnens),
är isolerade från omvärlden (internet),
har inga kompisar kvar (barnen),
och luktar gammal fransk ost (vi).

Discobowling

I förrgår discobowlade vi.
Knut och jag spelade match.
Carla åkte glidpuck på golvet.
Fadern parerade och höll koll.

Jag klådde Knut med 103 mot 54 på en serie.
Men det är rätt bra av en treåring.
Bättre än vad många halvpackade företagsbowlare gör.

The world's greatest

Det är helt galet.
Men dom här fantastiska barnen är mina.
Mina!

Fadern och sonen i kulörta färger

Läppar som ler

Naglar som lackas, läppar som ler.
Det går i slow motion, vill bara ha mer.

Dotterns blev röda, bets av på tre minuter,
Sonens blev lila och gröna,
Makens blev blå (pga en liten accident)
och mina är fisrosa.

Lunken is here

Vi är så jädrans slöa.
Orkar inte göra något annat än att åka till stranden,
åka till stranden, åka till Market Village, äta lunch på
Suk Sabai 1, beställa hem middag från transan på KomHom,
vara hemma vid poolen, åka till stranden.

Ja, ni fattar.

Vi har en lista med saker som vi skulle kunna göra.
Kolla på elefanter i en elefantpark.
Kolla på apor på ett apberg.
Kolla på ett vattenfall.
Kolla på bron över floden Kwai.

Men det är jobbigt bara att skriva listan.
Sen orkar vi inte mer utan åker till stranden.
Och besäller hem delivery från transan (jävligt snygg!).

Hua Hin Horror II

Hua Hin är som kanske bekant, pensionärernas paradis.
Det formligen vimlar av dom.
Det är som en Hitchkocks 'Fåglarna'.

Nästan så att man tror att nästa gång man tittar sig i spegeln
kommer man mötas av ett läderartat, skrumpet ansikte som
förvrids i spastiska skrattkonvulsioner.

Dessa pensionärers kroppar fascinerar mig.
I princip alla utan undantag är överviktiga.
Männens övervikt sitter som gigantiska gravidmagar,
spända bukar ovanför ett par fejk-Billabongshorts.

Kvinnorna döljer sina bukar och åldrade behag i grälla, fula
D&G-kopior av korta trikåklänningar för tonåringar.

Bägge könens hudar är läderartade, överbrända, ser ut som skorpan på
ett vedugnsbakat levain från Valhallabageriet. Och ändå. Fortsätter dom.
Att dra fram sina solbäddar i gasset, olja in sig och snarka bort eftermiddagen
i stekande tropisk sol.

Jag vet inte varför jag blir provocerad. Om det är för att jag som småbarnsförälder själv befinner mig i ständig skugga, eller om jag tvingas bevittna mitt eget kroppsliga förfall på väldigt nära håll.

Tjo, hopp och hej...

Man är helt slut efter en hel dag med lek och tjo och tjim.
Kommer hem, sätter sig ner, pustar ut.
Sonen börjar hoppa:
-"Vad ska vi leka NUUUU?????"

Vi har ju för sjutton lekt varenda vaken timme i treochenhalvvecka nu.

Man längtar till läggdags (barnens), så att man får sina två timmars egentid
på terassen med varsin bärbar dator / bok och ett glas kallt vitt vin med sodavatten.

Men än är det inte dags.

-"Ni får välja på att leka 'Tomte å prinsessa', 'Pappa å bebis' eller 'Polis å suv'."

Vi leker Tomte och Prinsessa. Det går till så att Knut hämtar bomullstussar som han sätter som skägg, sedan ska jag vara prisessa och någon tar min guldrymdraket, en SUUUV (Carla) kommer!, suven smiter, tomten måste jaga den och sätta 'krynkor' på den, eller också säger tomten 'Jag sede inte åt vilket håll suven springde! Sede du det?' och då ska prinsessan säga höger eller vänster.

Kort efter mitt från leken entledigande, hör jag från sovrummet
-"Nu får du vara bebis och så är jag pappa. Nu får du gnälla när jag ska gå till jobbet! Då ska jag ropa 'Bebis! Jag kommer snart och hämtar dig!'. Gnäll nu då!"
och strax börjar den ömme fadern frambringa bebisgnäll.

Hur fördrev man semesterdagarna innan man fick barn?

Liar

Min man fortsätter att strö sol i de svenska vintersåren.
På den här bilden (som jag tagit) ser han ju ut att ha det
alldeles förträffligt - trettiotvå grader i skuggan, iskall öl.

Bara det att en bild inte alltid säger mer än tusen ord.

Han glömde nämna att strax efter den togs började
barnen jaga varandra med en golfklubba,
hälla salt i ölen,
peppra orchidéerna,
hångla upp sälpepparkaret så att sälens nos och armar bröts av,
kasta en ansenlig mängd pommes frites på golvet,
mosa in en banan i trappan,
sno pappans alla räkor,
kasta sig huvudstupa nerför räcket till trädgården,
ylande skrattspringa iväg åt två olika håll,

orsaka det faktum att föräldrarna nödgades beställa in en kall öl till,
enbart som nervlugnande.

Bergochdalbana

Barn.
Man älskar dom vanvettigt.
Man dunkar huvudet i väggen upprepade gånger av vanvettig frustration.
Dom är fullständigt labila.

Vi har haft en period, några dagar, av konstant gnäll.
När det har gnällts, solo eller i stereo, om precis allt, i timmar,
och man tror att ett gnäll till och huvudet säger POFF! och hjärnan exploderar.

När varje måltid är en litersvettning, hedninga-slakt, katastrof,
man hatar sin egen jävligt tjatiga röst, man undrar varför i helvete
ungjäveln inte bara kan äta sin mat, eller åtminstone låta bli och isåfall
gå från bordet och leka lite nöjt, utan måste gnälla, skrika, ropa, böla,
konstra, bli rasande, kasta mat, kasta tallrik, slå sin syster etc.

Och så andra dagar.
När man först tittar på varandra och undrar om ungen är sjuk.
När han väcker en med en blöt kyss och ett "go'morron älskade mamma!",
är en solstråle hela dagen,
såpass att man blir misstänksam,
väljer lunch och äter den,
delar med sig av lördagsgodiset till nyfunna kompisen,
kommer och spontankramas, pussas, vill viska "jag älskar dig" i örat.

Fritt fall på Grönan har inte en suck i jämförelse med hur det är att ha barn.

Happy New Year!

Jag firar in det kinesiska nyåret allena,
med ägglossning, Skruvmejsel och Phil Collins-konsert på DVD.

Barnen sover och maken är på stan och prutar på Kalaha-spel enligt min order.

Aaaaah, livet leker!

Stalking

Vi är fullständigt hämningslösa.
Ogenerade.
I jakten på lekkamrater till barnen gäller inte
gängse sociala koder och regler.
Där är det djungels lag som gäller.

Vi spanar in lämpligt byte - och vi är inte kräsna -
lägger upp en snabb attackstrategi och blir sen
fullständigt psykopatiska i vår icke-lyhördhet för vårt närmande.

Vi klamrar oss fast vid alla halmstrån.

Först var det Alma.
Sedan Kasper.
Just nu gäller Tintin, och det varje dag.
Och av några äldre danskar ryktas det att deras barnbarn kommer ner på torsdag.
Jackpot!

Råttans år

Om råttguden är med mig -
för det lär bli råttans år i år -
det kinesiska nyåret firas in med pompa och ståt på lördag -
så åker jag till Japan en vecka i september.

Jobbresa.

Just nu har vi en trepartsdialog per mail - Japan, Thailand, Sverige.
Det känns otroligt internationellt.

I Japan har dom tydligen blötsnö för tillfället.

Åttio naglar att lacka

När jag och vännen K gjorde exjobb* i ett insnöat Guelph, Ontario, Canada
var ett av våra största nöjen att spendera timmar på den lokala mallen,
och köpa massor av smink och glossiga modemagasin.

Ur modemagasinen klippte vi ut kroppdelar som vi sammanfogade till "gubbar"
med hjälp av vilka vi terroriserade våra manliga kanadensiska doktorandkompisar.

Sminket köpte vi för att få små gratisnecessärer i melonklyfteform
(köp två svindyra crèmer, få en billig skitnecessär med miniatyrprover på antirynkkräm på köpet).

Vi köpte också mängder av nagellack.
Därav den logiska kopplingen till detta inlägg.
Jag minns nämligen detta väldigt tydligt.
Jag valde efter mest bisarra färg och namn (Urban misfits, Painfully cool etc).

Här i Thailand kostar nagellacken på Tesco motsvarande 2 svenska kronor flaskan.
Jag har köpt fyra idag.
Imorgon ska hela familjen lackas.
Det är åttio naglar.

Vem ska ha vilken färg?


* Master thesis in civil engineering: "Ecolocical storm water management - a comparative study between Götaland and Ontario", 20p
Nån som vill läsa..?

Mormor och glajjorna

"Mor, lilla mor, vem är väl som du? Ingen i hela världen."

Får ett samtal, nej tre, på mobilerna. För jag svarade ju inte direkt i min, (vi åkte taxi) så då ringde det direkt på makens, och sedan på min igen (vid det laget hade vi hunnit lokalisera telefonen)

Mormor: -"Ja, HERREGUUD, jag fick gå änna bort till NN för att titta på bilden på dataskärmen. Ja, och di lila ser lite för skarpa ut. Men nu har jag bestämt såhär: I första hand nummer 5. Och i andra hand nummer 9."

Jag: -"Va..?"

Mormor: -"Ja? Oppifrån. Vi rullade ner för att se alla."

Jag: -"Men det var ju tre bilder jag mailade. Och totalt sex par glasögon. Vad är 'nummer 5' och framförallt vad är 'nummer 9'?? Hur såg de ut?"

Mormor: -"Nää, det var liksom en enda bild ju, och en massa glasögon. Femman och nian är räknat oppifrån. Hur som såg ut minns jag ente, jag tog numrena."

Följetongen fortsätter.

Bilderna ska skickas om till väninnans man, eftersom han 'plockat bort den'.
Nu skickade jag dem i två separata mail, ett för FRAMSIDAN av bågarna, och ett för BAKSIDAN, samt med tydlig förklaring att det är TRE olika bilder som visar fram- och baksida av totalt SEX par bågar.

Den spännande fortsättningen följer.

Freddy och kameran

Fetekameran har kommit.
Freddy Larsson har kommit.

(Är det förresten bra eller dåligt att Knut springer runt och
tjuter "Har Freddy LAAAAAASSON kommit än???" hela dan?)

Kameran är massiv.
Tjock.
Fet.
Grym.

Freddy Larsson är rätt ordinär.
Blek.
Chockad.
Schysst.

Kameran tar knivskarpa närbilder på våra flottansikten,
på blommor och bin och kan enligt boken även ta vykortsbilder
på tjusiga vattenfall med dimmad effekt.

Freddy Larsson bör stänga moskitodörrarna och sätta på AC:n,
han är en ensamstående man i femtioårsåldern som ska vara här
och spela golf en månad. Hans tonårsdöttrar kommer ner över
sportlovet. Rätt ordinär med andra ord. Fördomarna kom på skam.

Vem kunde tro det?

Grannen..?

Vi saknar våra grannar från förra året.
Jättemycket.
Knut saknar dom nog allra mest.
Han står vid grinden och ropar "Gannen..?",
som han gjorde förra året.
Men i år svarar ingen.

Just nu står huset tomt.
Men ikväll, eller imorgon, ska det komma
en "Freddy Larsson".

Eftersom vi inte har mycket bättre för oss
spenderar vi kvällarna med att fantisera om
vem denne "Freddy Larsson" kan tänkas vara.
Ålder, intressen, civilstånd.

För vår del hade det optimala varit en trevlig barnfamilj,
eller ett genomtrevligt äldre par som gillar barn (som förra året).

Men "Freddy Larsson" låter inte som någotdera.
Det låter som en svennebanan, frånskild, festarsugen,
snusar lössnus, spelar Opus "Life is life" med basen i botten,
groggar Cola Mekong och rusar med moppen, hö hö hö:ar till långt in på natten.

Eller?
Våra fördomar vet inga gränser.

VÄLKOMMEN, FREDDY!

Slow shopping

Har påbörjat den rörelse som man kan
karaktärisera som "slow shopping".
Man funderar lite hemma,
Man åker in en, två, fem gånger och kollar.
Man funderar igen.
man påbörjar prutningsprocessen.
Bara den kan ta ett par veckor för den idoge.
Sen slår man till. På massor.

Just nu är Optikern min grej.
Mormor ska ha brillor. Hon har alla brytningsfel i världen.
Jag ska ha kontaktlinser.
Och kanske, om det förbättrar förhandlingsläget, ett par nya solglajjor.

Optikern tyckte att jag skulle mms:a mormor bilder på bågarna.
Nu är det ju inte så enkelt.
Jag får maila en man till en väninna till mormor som har "EEEMEJL".
Sen får mormor knalla dit och så ska de försöka "trycka fram bilden på skärmen".
Det är inte alltid det lyckas, och det är alltid mitt fel om det misslyckas.

Vilka bågar ska mormor välja?

Så himla kul!

Två veckor redan.
Huden har börjat färgas ljust brun.
Även barnen är solbruna om benen och kinderna.

Vi umgås med våra barn tjugofyra timmar om dygnet,
det tar ut sin rätt mellan varven, man orkar inte
leka tolv timmar om dagen, man orkar inte stå emot
glasstjat eller avleda syskonbråk varenda dag.

Men ändå - barnen är lyckliga, det känns.
Och vi 'jobbar' i skift, tar lekpass och badpass
och sovpass, och inser varje dag att vi ändå är
så otroligt glada att vara i ett land där galonbyxor
och tjockvantar är avlägsna minnen från en annan verklighet.

Vi har haft tur hittills och träffat andra barnfamiljer,
en del supertrevliga som vi nu saknar massor,
andra där
huvudsaken är att barnen får leka ihop en stund.

Men så sade vi det, att det hade ju varit så himla mycket roligare
om NI hade varit här. Och här står ju så många tomma hus!
Så nu har vi bestämt, att nästa år, eller året efter det,
då ska ALLA följa med. Alla får varsitt hus. Det kommer bli så himla kul!

Veckans boktips

Ni-naa-ni-naa-ni-na - veckans boktips.

Pia Hintze "En ska bort"Boken är en fristående fortsättning på hennes debutbok "Baby Blues" som handlade om att det inte alltid är så jävla rosenrött att få barn. Förhållandet sätts på prov, jämställda förhållanden förvandlas plötsligt till unkna könsrollsträsk och som pappa och mamma möter man två helt väsenskilda föreställningsvärldar och förväntningar. I "En ska bort" har barnet hunnit bli 2 år, familjen har gjort en vända i hus i förort men efter att ha insett hur fel det blev sålt huset och flyttat tillbaka till stan. Nu ska sonen börja dagis.

En absolut läsvärd bok om småbarnslivets vedermödor, stress, press, ångest och ändå fullkomliga lycka mellan varven. Sarah (mamman och huvudperson) möts av oförstående arbetsgivare, en man som inte tycks lida alls av den "föräldraskuld" som Sarah lider av varje dag, en vardag som aldrig går ihop och känslan av att förlorat sin egen person på vägen.

LÄS!!!

Katarina Wennstam "Smuts"En engagerande och otäckt avslöjande bok som handlar om en till synes perfekt familj i en välbergad förort till Göteborg där pappan är känd advokat och mamman producent på TV. De två tonårsbarnen lever sina egna liv, framförallt dottern som står i begynnande pubertet och som tjej aldrig har fått någon vägledning om hur hon ska förhålla sig till sin egen sexualitet, utan bara fått den definierad genom de skällsord som är vardagsmat i skolan. Fadern blir tillfrågad att TV-kommentera en stor kopplerihärva som handlar om omfattande trafficking från öst. Men under familjens fina fasad döljer sig självförakt och obehagliga hemligheter.

Även denna bok är definitivt läsvärd. Man känner författarens engagemang i traffickingfrågan och för unga kvinnor och mäns rätt till sina kroppar.

LÄS!!!

En jättekvinna på 166 cm

I underklädesbutiken.
Sju (!) expediter står och tuggar tuggummi och fnittrar.
En är fullkletad med 'whitening' i ansiktet.

(Det är en sorts talk de säljer här, för att se fint ljusa ut... undrar vad de tänker om alla solkåta västerlänningar som girigt låter sina skinntorra bukar brännas röda och på sikt läderartas.)

I alla fall.
I underklädesbutiken.
Hinner knappt ställa mig vid ställningarna med BH:s förrän tre av de sju
expediterna står i halvcirkel runt mig.
-"You siiize?"
-"What colo', mam?"

Tvekande pekar jag på måfå mot en modell i beiget.
Raskt plockar expediten ned den och börjar prova den - PÅ mig -
utanpå mina kläder. Synnerligen intressant metod.

-"Matching unde'weer, mam?"

Tvekande nickar jag.

-"Wha' siiize?" Men utan att invänta svaret säger tre expediter efter en granskande blick mot mina nedre regioner och i samförstånd:
-"Ooo, LARGE, LARGE!"

Kul.
Verkligen.

På hospitalet

Första besöket på sjukhuset.
Från det att maken stegade in med gnällig dotter till att de fått
hjälp av läkare, fått meducin utskriven och uthämtad hade det gått
tjugosex minuter och kostat mindre än tvåhundra kronor.

Dottern har halsinfektion och har fått den hett eftertraktade
körsbärsmedicinen - den som barnen slogs om förra året.
Antibiotika som smakar godis. Och gör susen.

Nu hoppas vi att hon sover mer än en halvtimme i taget inatt.

The Player

Min son charmören.
The Player.
Idag blev jag fullständigt övertygad om han kommer bli precis sådan.

Med sina långa, mörka, täta ögonfransar och stora runda ögon
charmar han skiten ur precis varenda en här.
Och han vet om det. Redan. Använder det.

På mindre än en timme hade han alldeles på egen hand
och utan kostnad för sina föräldrar tillförskansat sig två leksaker,
avsmakning av glassbuffé, två skålar godis och en ganska lång rad av
thailänska flickor som fnittrigt ville bli pussade av Knut the Player.

Sicko

Torsdagskväll.

Vodka Cola och piratkopierad "Sicko" av Michael Moore.

Vilket jädrans land det där är,
Amerikatt.

Det jämställda Sverige

Så var det dags.
You know the type when you meet'em.

Urgullig tjej i Knuts ålder.
Potentiell lekkamrat.
Det åtråvärda bytet en leksakslastbil i plast.

Mamman trevlig, pratsam som jag.
Pappan låg och päste under en palm, med magen i vädret.

Senare i poolen drygade han sig med att rada upp alla
länder i Asien där han hade varit och jobbat.
Ja, för fan, han jobbade ju nu också.
Frugan och barnen skulle stanna längre, själv kunde han bara stanna två veckor.
Business serrö.

Men å andra sidan skulle han ju *skitstolt* vara pappaledig med lillen
mellan siste maj och augusti.
-"Det blir en jävligt soft sommar, hö hö hö."

*kräkas*