Barn.
Man älskar dom vanvettigt.
Man dunkar huvudet i väggen upprepade gånger av vanvettig frustration.
Dom är fullständigt labila.
Vi har haft en period, några dagar, av konstant gnäll.
När det har gnällts, solo eller i stereo, om precis allt, i timmar,
och man tror att ett gnäll till och huvudet säger POFF! och hjärnan exploderar.
När varje måltid är en litersvettning, hedninga-slakt, katastrof,
man hatar sin egen jävligt tjatiga röst, man undrar varför i helvete
ungjäveln inte bara kan äta sin mat, eller åtminstone låta bli och isåfall
gå från bordet och leka lite nöjt, utan måste gnälla, skrika, ropa, böla,
konstra, bli rasande, kasta mat, kasta tallrik, slå sin syster etc.
Och så andra dagar.
När man först tittar på varandra och undrar om ungen är sjuk.
När han väcker en med en blöt kyss och ett "go'morron älskade mamma!",
är en solstråle hela dagen,
såpass att man blir misstänksam,
väljer lunch och äter den,
delar med sig av lördagsgodiset till nyfunna kompisen,
kommer och spontankramas, pussas, vill viska "jag älskar dig" i örat.
Fritt fall på Grönan har inte en suck i jämförelse med hur det är att ha barn.
4 kommentarer:
Ack ja. Min favoritdal är när gnällig två äntligen har slutat dra i ens byxor och börjat leka – och så kommer ettan och gör något: bankar honom i huvudet, snor det han leker med eller bara puttar honom när hon går förbi.
Helvete.
Jag kan bara hålla med, det är som att de har en försvarsmekanism att när det är som jävligast kommer den fantastiska charmen fram och man förstår överhuvudtaget inte vad det var man var arg på igår...
Plus att de är ögontjänare. Efter en förmiddag med konstant hoppande upp och ned, gnällande, spillande mm. så åker vi och hälsar på min syster. Vad händer? Mini-gnäll som varit på uruselt humör, sjunger i bilen, skrattar, kramas, äter och är allmänt charmig när vi kommer fram. Han tom. står och blink-flirtar med sin faster som ju givetvis som vanligt blir tokcharmad. Är det vi föräldrar som är så tråkiga, eller är de bara smarta och vet när det lönar sig att smila upp sig?
Jag håller med.
Det är exakt så där det är.
Skicka en kommentar