Sjuttiotalsglamour

När jag var liten kom det en gång i månaden förbi en tjej som sålde Avon.
Man fick en Avonkatalog och sen kryssade man för vad man ville handla. Det var skönhetsprodukter, parfymer, tvålar och små inredningspryttlar.
Mamma tyckte att tjejen var så trevlig så hon brukade handla lite grand.
För mig var det höjden av glamour.

Därför minns jag tydligt när jag en gång fick badskum i en flaska som hade formen av en robot. Supercool! Och jag minns också doften.

Så när jag imorse öppnade den nya flaskan med duschtvål och drog in doften drog jag samtidigt in doften av ett robotbadskum från svunna tider. Märkligt det där. Hur man på en millisekund slungas tillbaka.

Smooth operator

Åtta barn, sex vuxna, åtta flaskor vin och en hel massa tapas senare.
Nu Sade.
Nu balkongdörr öppen.
Kall luft strömmar in.
Ljuslågor flämtande i vinddraget.
En känsla av att finnas nu, stanna kvar, och allt liv omkring.
När inte så mycket måste sägas.
När det räcker med ett stycke sång för en hel ocean av ungdomskänslor.
Luft strömmar in.
Vår. Ljus. Förhoppning.

Nånstans på vinden har jag hela samlingen

Remember?
Jag låtsades i flera år att jag var Fiffi. Hade tofs mitt uppe på huvudet som hon. Hela högstadiet.

"Ett ske'bla' tynt"

Min mormor och alla hennes uttryck.
Så många och så bra och så glömmer jag bort dom!
För att jag inte använder dom regelbundet.

Häromdagen, när jag befann mig på toaletten, kom jag plötsligt att tänka på ett.
Om nån fes en fis där man fick pressa och ta i ordentligt så kunde hon säga:
"OO, där kom ett ske'bla' tynt!"

Ett skedblad tunt.
Ni fattar.

Facebookfenomenet

Jag kommer på mig själv sitta och stirra på ett foto av en yngre medelålders man, inte helt lik sig från förr på grund av halvflint och lönnkilon, i en lycklig och personlig situation på en badstrand med sitt, förmodar jag, ena barn.

Och tänka att jag inte har en susning om vem den här personen är. Vi delade klassrum under nio år på åttiotalet och nu är vi 'vänner' på Facebook. Jag får veta vad han ska äta till middag ikväll med sin sambo. Ändå känner jag honom mindre än Mimmi i kassan på Ryss-Konsum.

Märkligt.

Jag hade en mintgrön Takano-dress

Jag är ju alltså inbjuden på tjugoårsjubileum med gamla grundskoleklassen, en klass jag inte har så mycket gott att säga om, och därmed saknar incitament för att återförenas med.

Men så kom klasslistan och väckte stark nyfikenhet på vilka alla är, vilka dom blivit, vilka som kommer på den här satans festen.

Och jag loggar in. Kollar klassen. Men nöd och näppe minns jag ursprungsnamnen (dom flesta har bytt) och frammanar svagt tonårsansikten; bleka, finniga, osäkra.

Kollar hela skolan. Sex klasser. Sex klasser man hade stenkoll på 1989. Och jag har fan inte en aning. Jag skrollar ner klass efter klass och ser namn efter namn rulla förbi och jag har inte en susning! Vilka är alla dom här? Har vi verkligen gått på samma skola? Jag känner knappt igen ett enda namn från parallellklasserna. (Förutom IT-miljonären vars villa jag läste om i Residence). Än mindre minns jag nåt ansikte kopplat till namnet. Tomt. Blankt.

Och det både fascinerar och skrämmer mig. Allt det som var så viktigt för mig, som jag hade sån stenkoll på, det som jag trodde var världen under nio år, det som förmodligen skapade många av mina referenser, är idag helt borta.

Är det så? Och är det isåfall en trösterik tanke eller en sorglig?

Nio år av mitt liv

En solig men lite blåsig junidag 1989 gick jag fram och hämtade mitt slutbetyg, högst i klassen, släntrade förbi mitt orangea plåtskåp i den slitna rasthallen och gick för sista gången ut ur den brunlackade aluminiumdörren på skolan för sista gången med ett rätt tyst 'hejdå'.

Jag passerade hulkande klassklungor som stod och kramades på skolgården och kände ett styng i hjärtat.

Vår klass försvann åt tjugonio olika håll utan minsta tår. Jag var bara glad att lämna nio års längtan ut, till något som var mer värdigt än att sitta instängd i ett klassrum med människor som såg förbi eller igenom varandra.

Så kom den häromdan.
En käck och glättad inbjudan från nåt eventföretag som specialicerat sig på klassträffar.
Kom och fira tjugoårsjubileum med tacobuffé och bira! Träffa dina gamla kamrater, dom som du saknat!

Jag känner faktiskt ingenting alls. Nu som då.
Jag är helt enkelt inte det minsta intresserad av att visa upp vem jag blivit för människor som jag aldrig känt. Så självklart kommer jag inte åka sextio mil för att bli fjortishandsvettig och full.

Ska du gå, A?

Badvägen

Min barndoms strand. Här har jag spenderat många soliga sommardagar. Vi smög på badhytter, på killar, låg i "hålor" och åt fralla med räkost, drack getingmagnetisk hallonsoda som mamma virat in i två lager Sydsvenskan och gummiband, köpte GB-glass i blåa kiosken och stämde träff vid den bruna.

Jag tror inte min familj hängde med i mina Madeleinekakevindlingar. Kroppsminnen.

Sen avslutade vi den i övrigt rätt tjatiga dagen med ett glas Cava på Strandbaden där barnen fick kvällsglass och hoppade groda i kritvita sanddynerna.

Glockenspiel

Nu ska Glockenspiel säljas. Mammas (och pappas) lilla radhus. Visning på söndag. Jag får som en klump i magen även fast jag aldrig själv bott där. Ur mitt perspektiv är det ett av dom bästa boendena i Malmö. This it da link. Och om du tittar noga ser du både min pappa som bäbis och mig själv som tioåring mellan två föräldar. Magen åker hiss. Igen.

Terapi

Men bra saker förstås.
Som tiden hos S, med en kopp latte, nära till pappersnäsdukarna, ett tänt ljus.
Blå stilla himmel utanför.
Stora slagiga havet inuti.

Välkommen-hem-kortet från modern kom som ett brev på posten (det gjorde ju bokstavligen det).

Jag fick en ullig filt att lägga på magen, hålla om hårt, alla känslor inuti och där bakom. Intellektuellt är jag "klar", känslomässigt bara i början.

Hur känns det, frågade S när tiden var ute och jag skulle ut i verkligheten.
Ont men bra, svarade jag.

NK

Släntrade igenom NK på väg hem efter jobbet. Atmosfär. Genom den eleganta pappershandeln med exklusiva pennor, sorterade omslagspapper och härliga skrivböcker i dyrt skinn. Ner till bottenplan med porslin, dalahästar och små ljuvliga tryfflar. Upp via marmortrappan, hattar och sjalar, vackraste blommorna, dyraste kapporna. NK. Atmosfär.

Min barndoms NK låg i Malmö. På den tiden då mamma var glad, stark och självständig. När hon och jag var bästa vänner och gick på NK och handlade till skolstarten. Plisserade kjolar från NK Barn och strumpbyxor från Strump och feta krämer från Lancôme och dom härliga parfymdiskarna med tanter i vita rockar och för mycket rouge. Atmosfär. Blanka påsar och NK-märket på paketen.

NK i Malmö finns inte mer. Man gjorde om till en sorts galleria och det blev aldrig samma sak.

Mandelbiskviernas upprättelse!

Maken filosoferade vid kaffet:

Mandelbiskvier är gravt underskattade.
Bortglömda rentav.
Smakar ljuvligt till en shot espresso,
som italienska mandelkakor, fast i miniatyr.

Och han har ju rätt.
Vi kom på att man kan ju pimpa dom små rackarna. Kanske doppa dom i mörk Vahlrona? Klutta på en kula mandelmassa?
Eller bara äta som dom är.
Direkt ur påsen.

Underskattade. Och sen förlorade vi oss i ljuva barndomsminnen av het nyponsoppa, kall vaniljglass och dessa små underverk till krispiga mandelbiskvier.

Backspegel

Lite 'nionde insiktskt', en diskussion jag nyss hade och ett blogginlägg jag just läste föranleder ett eget inlägg nu.

Jag växte upp som ensambarn till två något äldre föräldrar. Med en mamma som är något elitistiskt lagt i kombo med ett smått hysteriskt överbeskydd togs jag naturligtvis ur den kommunala förskolan och in hos privat dagmamma i stan samt Montessori. Inget ont om det, jag älskade både dagmamman och Montessori. När jag fyllde sex tyckte mamma att jag, eftersom jag kunde både läsa och multiplicera, skulle börja skolan. Av två skolor att välja på, varav vi tillhörde den gamla, skulle det förstås röras upp himlar och jordar för att jag skulle hamna i den nya. Och alltså börjar jag, sex år gammal, skolan tillsammans med en massa sjuåringar, som samtliga gått tillsammans åratal på den kommunala förskolan.

Det var en skitklass. En skitskola. En skitort. En lågintellektuell nyrik mörkblå och bedövande vacker inramning till familjer som ville ge sina barn något. Oklart vad.

En sak vet jag. Jag ville bara vara som alla andra.
Nog begriper jag att mamma ville mitt bästa. Men det en vuxen tror vara bäst är inte alltid, ganska sällan faktiskt, det som ur ett barns perspektiv är bäst.

Och i samma anda som Klaus kör vi ett annat upplägg här. Två barn, alltid nån att leka och bråka med, prioriterad närhet, kommunal förskola, social samvaro, stora nätverk. Ingen kan garantera vad backspegeln visar. Men vi anstränger oss inte för att tro att "det bästa" står att finna i dyra privatskolor eller långväga resor till särskilda institutioner.

Spittekaga

När jag ser skåningar på TV blir jag illa berörd.
Det är personligt.
Jag älskar Skåne.
Men.
Jag har normaliserat det dialektsbrus jag befunnit mig i de senaste tio åren så till den grad, att skånskan känns främmande och konstig.
Att lyssna på alltså.

Varje gång måste jag, med illa dold rädsla i blicken, fråga maken om jag låter sådär.
Jag hör ju inte riktigt själv hur jag låter.
Eller snarare, jag har en bild av hur jag pratar som inte verkar vara helt med verkligheten överensstämmande.

Trettioåriga kriget

Kom just på att mina föräldrar har sin 34:de bröllopsdag idag.
'Har' säger jag, för firar gör dom aldrig.

Kanske att pappa köpte en cellofantulpan på Solidar nån gång på åttiotalet.

Själv refererar min mor till längden på sitt äktenskap som "30-åriga kriget".
Som nu alltså är inne på sitt trettiofjärde år.

När jag var ung och romantisk och känslig var jag stundtals förbannad på dom.
För att de aldrig visade någon ömsesidig ömhet offentligt. För att de inte ens firade sina bröllopsdagar. Jag trodde att det sa nånting om mig. Så jag försökte liksom fira den åt dom. Det gick ju såklart inte.

Numera är jag såpass gammal att jag kan distansera mig från deras relation. Att den inte har med mig att göra. Jag kan till och mig kosta på mig att tycka att den är lite smålustig.

Elvismackor och friterade Bounty's

Arv och miljö.
Och gammal vana.

Funderade en sväng på varför jag är så omåttligt förtjust i "franska" frukostar.
Vitt bröd, marmelad, kaffe. Typ.

Kan det ha något samband med att jag är uppvuxen på rostat bröd med jordnötssmör och apelsinjuice?

Blir man nånsin normal efter en sådan uppväxt?

Kanske även därför jag blir alldeles till mig av Nigellas Elvismackor med banan och peanut butter stekta i smör, eller hennes friterade Bounty's...

Eurodisco

En stor fördel med patetiska firmafester:
Man behöver inte skämmas för att terrorisera den inhyrda DJ:n.
Han är så jävla glad om någon önskar nåt annat än Tompa Jones.

Jag dansade mig själv sönder och samman till följande önskningar från tidigt nittiotal:

Snap - Rythm is a Dancer
Corona - Baby Baby
Robyn S - Show me love
Billy Paul - Your song
EBTG - Missing
Cher - Believe
Culture Beat - Mr Vain

Ljuva minnen!

Sandeplanskolan 9A

Har via Facebook fått kontakt med en gammal grundskoleklassis.

Vi gick i en riktig pissklass. Ni vet, hela kitet med tjock jantelag och allt som avvek från det som klasspuckona bestämt skulle kraftfullt bekämpas.

Det fanns ingen plats för mig. Eller vännen A. Eller egentligen nån annan för den delen heller. Hela klassen mådde nog egentligen dåligt.

Nu är vi ju vuxna. Och borde ha överseende.
Men vännen A och jag kommer nog aldrig riktigt att glömma.
Kanske är det därför jag får ont i magen när jag läser Gardell.

Hur som helst. Jag är glad att A inboxade mig på Facebook.
På nåt vis känns det tryggt i kontakten med människor som känt en som liten.
Som varit hemma i ens ljusblåa flickrum.
Som man bytt suddgummin med.
Och varit skitkär i Morten Harket i A-ha med.

Förträngda poeters sällskap

MÖTE

Damen tittade till extra på mig
i ett andetag
och tyst, försiktigt sade hon
"Ni... har en kiwikärna mellan tänderna..."
Så återgick hon till sysslorna
Jag stängde min förvånade mun och sopade runt med
tungan
Kände mellan varje skarv.
Så log jag mot kvinnan igen
och hon gav mig
en nästan omärklig nick
som nog betydde
att kiwikärnan var
borta.

Ur: "Älska mig, nu!", Dikter om kärlek och relationer av ungdomar, 1994

Bob Hansson

Är för tidig till tåget. Klockan är strax efter sju på morgonen. Går in en sväng på Pocketshop och köper en liten rosa diktsamling av Bob Hansson. Det har jag länge tänkt att jag ska göra och nu gör jag det. Köper en caffé latte som kostar nästan lika mycket som boken.

Boken räcker ända till Strängnäs. Den är bra. Jättebra. Befriande.

Jag känner ett styng av längtan i magen, efter den tid då jag trodde jag skulle bli poet. På allvar. Ordnade poesiutställningar och fick en dikt publicerad i en ungdomsantologi som var stor på den tiden. Ni ska få läsa den nån gång, den handlar om en kiwikärna.

Här kommer iallafall lite Bob Hansson:

en liten broshyr om pensionsförsäkring (jan 2005)

Jag har alltid försökt tycka om de tråkiga gubbarna på TVn.

Jag har tänkt som så har jag tänkt, att kanske man blir en tråkgubbe själv en dag.

Då kan det vara bra att ha tyckt om dom hela tiden.

Likaså har jag försökt tycka om knarkare, idioter och handelsresande.

En sån kanske man också kan bli.

Världen är full av möjligheter kan jag finna mig själv att tänka som exempelvis när det regnar.

Man måste ligga steget före.

Att tycka om de andra kan bli som att tycka om sig själv i förskott.

Andra dagar tänker jag bara på exotiska fåglar och läckra små vitvaror.

Det går också bra.