Trapphusfilosofi

Mötte en kille i trapphuset på väg ut från tvåan vi lånar.
Han tittade upp, urskuldade sig för att han 'stod och hängde' i trappan, men killen han skulle hälsa på hade inte kommit hem än.
Jag svarade att jag hade ändå inte haft nån aning om vem han var, för vi bor bara här lite temporärt.

Svaret blev ett leende: "Det gör vi väl alla? Bor här lite temporärt. I livet."

Bråda märkliga dagar

Ärmarna värker av hepatitspruta och stelkrampspåfyllning, en i varje arm.
"Man kan bli lite febrig och hängig", sa hon medan rosorna steg på min kind.
Sen laddar man om och bäddar ner barn i soffor och på golv, varefter man sjunker ner i en fladdermus och smygäter i hets små chokladkakor och överblivna ostbågar.

Idag en dag fylld. Fylld av sammanpressade käkar som jag alltid gör när jag har mycket att göra, och en vända på ett apotek nära mig för att bota med alvedon. Sista rycket ett flyktigt möte i en bedagad hotellfoajé med högste bossen. Kunde varit nejlika i knappslån och en cosmo i glaset, men betydligt seriösare än så. Kanske avgörande.

Kände mig nästan som gift med grannarna när jag sen kom hem till glada barn och lagad middag för tredje dan i rad. Vilken lyx!

Inatt anländer maken från Bryssel, men drar lika tidigt imorgon bitti för att hålla tal i Sälen.

Denna vecka ett liv.

En lördagkväll

Ser ju lugnt och fint ut. Middag för fyra.
Plus fem barn, i köket...
Fascinerande hur man nowadays kan sitta och äta finmiddag medans det pågår fullt pådrag runt omkring.
Slutade iallafall med att barnen efter en hel påse marchmallows till slut somnade lite varstans och föräldrarna drack citrongenever och spotifyade gamla synthlåtar tills klockan var två på natten.
Blev ägg och bacon till frukost imorse.

Fem håriga afghaner med tofsar

Alltså, seriöst.
Hur fan kan man bo i en tvåa med fem fullvuxna långhåriga afghaner?
Man vet exakt när dom varit ute på promenad: det luktar blöt hund i hela trapphuset, och så ligger det tussar stora som tennisbollar av svart och brunt hundhår i porten. Jag är hundvän, men det här tycker jag är äckligt.

Dagens ballongfjärt

Man är liksom helt oförberedd när man under arbetstid blir påringd i mobilen av svinsur fd grannkäring som inleder en halvtimmeslång svada med ömsom utskälling av det labila slaget, ömsom rena kränkningar.

Varför, undrar ni?

Ja. Grannfejden är inte hittepå. Folk lägger så mycket felriktad energi på så bisarra saker. Även om det säkert var viktigt för henne i stunden. I vårt fall gäller det ett extra förråd som vi hyr separat av vår (gamla) förening men inte lämnar förrän i nästa månadsskifte. Tantan har helt på eget bevåg beställt en flyttlass från sitt sålda sommarnöje i Frankrike och trodde att hon skulle få vårt extra förråd. Ringer och går på och kallar mig både det ena och det andra.

Inte kunde hon veta att jag är van. Att jag tränats i konsten att parera labila under-bältet-samtal sedan barnsben. Men ändå. Luften går ur och jag var arg hela lunchen.

Huset

Jag sitter med i valberedningen i vår bostadsrättsförening.
Fel.
Jag ÄR valberedningen.
Min kompanjon, tillika granne verkar måttligt engagera för att underdriva.

Har delat ut lappar i allas brevlådor.
Käcka tillrop som till nöds döljer min militanta order att göra sig tillgänglig.

Nu har O.S.A gått ut.
Samtliga lappar har återvänt till mig, ifyllda.
Inte en jävel vill vara med i styrelsen nästa år.

Nästa vecka ska jag presentera ett förslag till ny styrelse.
Det är viktigt eftersom fyra personer i sittande styrelse ska avgå.
Dom förväntar sig ett massivt uppbåd av intresserade kandidater.
Noll finnes.

Jo, förresten. En.
Undertecknad, som insåg att jag ju måste sopa utanför egen dörr om jag ska kunna tvinga andra. Men funderar över vad som hänt med engagemanget. Som student i Lund fick man köra valkampanjer för att FÅ engagera sig i styrelser och dylikt. Man ville det. Många ville. Det var coolt, kul och bra.

Nu vill folk bara smyga längs väggarna, slå igen dörren och bli lämnade ifred med sina Mamma Scans och Äntligen Hemma.

Freddy och kameran

Fetekameran har kommit.
Freddy Larsson har kommit.

(Är det förresten bra eller dåligt att Knut springer runt och
tjuter "Har Freddy LAAAAAASSON kommit än???" hela dan?)

Kameran är massiv.
Tjock.
Fet.
Grym.

Freddy Larsson är rätt ordinär.
Blek.
Chockad.
Schysst.

Kameran tar knivskarpa närbilder på våra flottansikten,
på blommor och bin och kan enligt boken även ta vykortsbilder
på tjusiga vattenfall med dimmad effekt.

Freddy Larsson bör stänga moskitodörrarna och sätta på AC:n,
han är en ensamstående man i femtioårsåldern som ska vara här
och spela golf en månad. Hans tonårsdöttrar kommer ner över
sportlovet. Rätt ordinär med andra ord. Fördomarna kom på skam.

Vem kunde tro det?