Tidens tand i synkrona lager

Vissa korta ögonblick kan jag befinna mig i ett helt vanligt sammanhang men titta upp och förbluffat undra varför jag står mitt i en samling medelålders människor. Vilka är dom här? Vad gör jag här? Har inte jag lektion eller nåt?

Tills jag inser att jag inte alls är 18 och går på gymnasiet, utan själv en yngre medelålders tvåbarnsmamma som ser exakt lika yngre medelålders ut som dom omkring mig. Just ja.

Men korta korta mikrosekunder glömmer jag bort det. Jag vet inte exakt hur gammal jag är då, eller hur jag ser ut, men det är en bisarr känsla. Som om jag är alla mina åldrar synkront, bara i olika, mycket tunna lager.

Synkrodestinitet

Jag läser Deepak Chopra just nu.
"Att välja glädjen".

Hur livets väv, från minsta atom till största system, hänger ihop. Hur allt vibrerar och samverkar och hur vi med intention kan uppnå fullständig lycka och glädje i våra liv. Hur inga sammanträffanden är meningslösa, utan istället en fingervisning från det som är större än oss själva om vilken riktning vi bör ta i våra liv.

Jag gillar sånt, men är dålig på att leva så.
Och det är en bok som ger förtröstan och livshopp om man känner sig ensam i världen och rädd. Eller för all del annars också.

Ur balans

Ibland går det snett.
Saker som borde vara trevliga blir obehagliga.

Förutsättningarna för gårdagens vin och vänskap var optimala.
Solsken, semesterkänsla, rosévin, vänner.

Så drar ett mentalt orosmoln in, en nästan osynlig vändpunkt, en diskussion som borde vara lätt och fylld av konsensus. Men som förvandlas till en härd, ett stickande obehag, ett frätande. Helt olika frekvenser. Helt olika kausalitetstolkning. Och jag kan aldrig låta saker vara.

Två timmars bisarr och destruktiv jämställdhetsdiskussion senare och jag kände att förhoppningen om förlösning efter den tredygnspress jag haft ensam med barnen istället förvandlades till en fet antiklimax.

No hard feelings, det var bara väldigt dålig tajming.

Backspegel

Lite 'nionde insiktskt', en diskussion jag nyss hade och ett blogginlägg jag just läste föranleder ett eget inlägg nu.

Jag växte upp som ensambarn till två något äldre föräldrar. Med en mamma som är något elitistiskt lagt i kombo med ett smått hysteriskt överbeskydd togs jag naturligtvis ur den kommunala förskolan och in hos privat dagmamma i stan samt Montessori. Inget ont om det, jag älskade både dagmamman och Montessori. När jag fyllde sex tyckte mamma att jag, eftersom jag kunde både läsa och multiplicera, skulle börja skolan. Av två skolor att välja på, varav vi tillhörde den gamla, skulle det förstås röras upp himlar och jordar för att jag skulle hamna i den nya. Och alltså börjar jag, sex år gammal, skolan tillsammans med en massa sjuåringar, som samtliga gått tillsammans åratal på den kommunala förskolan.

Det var en skitklass. En skitskola. En skitort. En lågintellektuell nyrik mörkblå och bedövande vacker inramning till familjer som ville ge sina barn något. Oklart vad.

En sak vet jag. Jag ville bara vara som alla andra.
Nog begriper jag att mamma ville mitt bästa. Men det en vuxen tror vara bäst är inte alltid, ganska sällan faktiskt, det som ur ett barns perspektiv är bäst.

Och i samma anda som Klaus kör vi ett annat upplägg här. Två barn, alltid nån att leka och bråka med, prioriterad närhet, kommunal förskola, social samvaro, stora nätverk. Ingen kan garantera vad backspegeln visar. Men vi anstränger oss inte för att tro att "det bästa" står att finna i dyra privatskolor eller långväga resor till särskilda institutioner.

Teamwork

Två puttrande degar.
Två människor som ordlöst förstår vad som behövs göras.
När maken gled in halv elva igårkväll slank han intuitivt in i köket och scannade surdegsfronten.
Några minuter senare stod vi båda och rörde i varsin skål, hällde i mjöl och plastade in.
Ingen hade ännu talat.