fredag 10 oktober 2008

Allt om min pappa

Det här inget jag gärna skriver om, men nu behöver jag kratta. Bädda. Förbereda mig.

Min far är ganska gammal.
I våras fyllde han 88 år.
När jag var liten tyckte jag att det var jobbigt, av flera skäl. Först för att jag skämdes, och det kanske delvis för att mina föräldrar själva aktivt mörkade ålder (mamma tejpade över födelseåren på släkttavlan och vägrade konsekvent att uppge ålder när någon frågade). Sedan för att jag tyckte det var lite tråkigt, jag ville också ha en ung och spänstig pappa, och slutligen för att jag helt enkelt var skiträdd för att han skulle dö.

Under årens lopp har jag haft delmål; bara han får uppleva... min student, min examen från universitetet, mitt första visitkort, mitt bröllop, födelsen av mina barn... Nu känner jag att han ju faktiskt fått det. Allt annat blir bonus.

Dagen innan jag skulle åka till Japan ringde min mor och berättade, väldigt lägligt..., att pappa låg på sjukhus med förmodad lunginflammation. Han blev kvar en vecka och var ganska förvirrad när jag pratade med honom.

Idag under möte fick jag två sms av min mor; pappa, som nu varit hemma tre dygn har fått åka in igen eftersom han inte kom ur sängen på övervåningen i deras hus. Han får såna blodtrycksfall att han inte kan stödja på benen.

Jag vet inte vad som händer härnäst.

12 kommentarer:

Anna sa...

Många, många kramar från mig.

Ting sa...

Åh vad jobbigt.
Kram!

Aggie sa...

Usj...

Kaos-Anna sa...

Det låter tungt.

Kattis sa...

Ålder är svårt att mörka till slut...
Ja, men han har som du sagt fått allt det där du hoppades på.
Bonus med.
Men det ÄR skitjobbigt när man än måste hantera föräldrars dödlighet.
Kram!

Kajsa sa...

Åh, 88 är inte purungt. Hoppas det går bra! Kram

Anonym sa...

Jobbigt. Farmor, 88, har just åkt på tredje lunginflammationen på raken och har inte kunnat bo hemma sen slutet av juli. Känns inte så stabilt längre.

Malinka sa...

Usch. Det är läskigt när ens älskade blir gamla. Man tvingas inse på riktigt att de inte alltid kommer att finnas.

aussiekicki sa...

Jag vet precis hur det känns. Min pappa är 80 år och har alltid varit stark och företagsam. De senaste åren har dock åldern hunnit ikapp och han har sakta men säkert blivit gammal.
Jag hoppas dock att inget händer med varken honom eller mamma förrän vi hunnit flytta hem till Sverige igen.
Det är verkligen inte lätt när ens föräldrar blir gamla.
Många kramar!

Skånetös sa...

Tänker på dig!
Insåg häromdagen att jag är äldre än min mamma var när hennes mor gick bort. Hon var bara 33 år. Kan inte för mitt inre föreställa mig livet utan mina föräldrar, som trots min 35 år är som en klippa som alltid finns där när livet blåser upp till storm.
Kram!

Tjockalocka sa...

Tack för alla fina ord!

Status just nu är att han är under utredning och vårdplanering. Dvs ska han komma hem eller flytta till korttidsboende/sjukhem.

Det är en massa aspekter kring det här.

Kajsa Bergman Fällén sa...

Usch så jobbigt. Jag har lite annorlunda syn tror jag på det där med gamla föräldrar, miste min mamma när hon bara var femtio. Att få se sina föräldrar bli gamla känns för mig nästan som något positivt efter den erfarenheten. Men oavsett, det är tungt att förlora någon nära eller vara rädd för att förlora någon nära... alltid!

Kram